Gästkrönika: Även Håkan Mild tål att rannsakas
Det förnedrande uttåget ur svenska cupen följdes av allt fler avgångskrav på huvudtränare Mikael Stahre, som nu entledigas. Desto färre har betonat klubbdirektör Håkan Milds roll i debaclet. Men även han tål att granskas.
Göteborgaren (och Örgryte-supportern) Marcus Birro gästade för några år sedan Sveriges Radio-programmet Söndagsintervjun. Birro menade då, nog med glimten i ögat, att han lider av ett “medialt självskadebeteende”. Orden etsade sig fast hos mig.
Varför de gjort det vet jag inte. Den senaste tidens påtagliga blåvita kräftgång verkar dock leda mig till svaret. Att hålla på IFK Göteborg kan nämligen, om jag hårdrar det, liknas vid ett psykologiskt självskadebeteende. Denna osunda relation andas tillförsikt i samband med de kylslagna cupmatcherna i februari och når sin kulmen när den allsvensk premiären står för dörren i april. Det trots att det ska visa sig gå åt helvete. Varje gång.
I år har däremot skiten träffat fläkten tidigare än vanligt. Som om det inte vore tillräckligt illa att tappa ledning till förlust mot Gais stod de blåvita för en tam, slätstruken och viljelös skitinsats mot “Peking”. Avgångsropen på Mikael Stahre skallade högt.
Klubbdirektör Håkan Mild gav de som ropat efter Stahres sorti gehör genom att under onsdagen ge denne sparken. Det är ett mångbottnat val. Å ena sidan är det ett beslut som kommer olämpligt: den allsvenska premiären är knappt en månad bort. Å andra sidan har Blåvitt under Stahres ledning nyligen skämt ut sig två gånger om på kort tid. Dessutom har han haft gott om tid på sig att göra resultat – glöm inte att Stahre ledde laget i nära två år.
Men. Mikael Stahre är inte den ende att blicka mot när det kommer till ansvarsutkrävandet. Klubbdirektör Håkan Milds roll i kräftgången tål även den att belysas.
På spelarfronten har de många förstärkningar som gjorts i samråd med scouten Stig Torbjörnsen – bland andra Sebastian Ohlsson, Sebastian Hausner och Suleiman Abdullahi – så här långt inte rosat marknaden på något sätt. Inte heller har Oscar Wendt, som plockades in innan Stigs ankomst, motsvarat förväntningarna det går att ha på en mångårig Bundesliga-försvarare. Därtill har ingen renodlad sportchef tillsatts efter att Pontus Farnerud tvingades bort, utan mycket ansvar har lagts hos den nu sparkade Stahre.
Att resultaten varit undermåliga de senaste åren stavas såklart inte enkom Håkan Mild. De ändlösa skiftena på ledande positioner har kanske varit den främsta orsaken till att de sportsliga resultaten och klubbens ekonomi varit lidande. Vad gäller just ekonomin minns däremot många med mig den storsatsning som genomfördes under Håkans tid som sportchef och som i media gick under namnet “Real Blåvitt”. Den resulterade i sin tur i en allsvensk sjundeplats och sargade finanser.
Sammantaget gör att han har väldigt mycket kvar att bevisa.
//
Max Colliander
