Gästkrönika: Blått och vitt
"Det ska inte spela någon roll om det är GIF Sundsvall eller Malmö FF på andra sidan. För Blåvitt är alltid där. Och där Blåvitt är, där bör vi också vara."
Vad gör längtan med en människa? Den håller en vaken, den skapar vägar ut, den lägger saker och ting tillrätta. Och den gör en otålig. Utanför fönstret rullar bilarna förbi. Bort från julen och mot det nya året. Det är en grå stad, ingen snö, runt noll och snålblåst i träden. Men just den här staden, Uppsala, har för första gången sedan 1974 ett lag i Allsvenskan i fotboll säsongen 2017. För egen del betyder det just ingenting, utom på en viktig punkt; Blåvitt kommer hit för att spela hem 3 poäng. Det blir första gången jag kan gå från mitt eget hem till en arena och titta på Blåvitt. Hur kommer det att kännas? Att inte behöva ställa klockan 05.30 och ta tåget, bilen, bussen eller flyget ner mot Göteborg. Jag har 5 minuters promenad till vår förmodade uppladdningspub Birger Jarl, sedan max 5 minuter ytterligare till Studenternas. Sedan kommer man att stå där på läktaren. Och som jag längtar.
Men det är en längtan som kan vara svår, för vem som helst. Min största och mest besvärande längtan har i många år varit drömmen om en alldeles egen plats på Gamla Ullevi. Tillsammans med mina vänner. I en stad där jag varje sekund kan andas Blåvitt, prata Blåvitt, låta mig omslutas av Blåvitt. I med- och motgång. Det är en dröm som aldrig kommer att dö. Men omständigheter gör att jag har mitt liv här. Ett liv som jag dessutom trivs med. Det är så många trådar, så många lås, så många kontrakt som man inte bara kan flytta över. Hur gärna man än skulle vilja. Men så länge jag har rösten och gesterna kvar, kommer drömmen att leva vidare. Och jag vet att allting kommer att finnas kvar. Kanske kommer jag att sitta där på min plats en dag, i en äldre version av mig själv.
På Twitter har jag en fastnålad tweet: ”Jag tänker att Blåvitt vinner det här till slut. Jag har haft samma tanke i huvudet sedan jag var 10 år, till dess motsatsen är bevisad”. Det vete fan om den rent grammatiskt är korrekt, men ni förstår. Ni som vet ni vet. När jag var 10 år såg jag för första gången skönheten i den blåvita tröjan. Kärlek vid första ögonkastet. Som när jag såg Ulrika på trappan till Petréskolans klass 4.E, en snöig januaridag 1981. Det blev Ulrika och jag något år senare. Det var vackert, men det falnade bort. ”Det är nog livet” tänkte den då 12-åriga pojken, och vandrade vidare. Men kärleken till Blåvitt är evig. Knivskarp i konturerna, klar i färgerna. Och den falnar aldrig. Och det är just det som gör att jag sitter här med längtan i bröstet. Det får vara hur det vill med väder och vind utanför, snöstorm, skyfall, orkan. Det får vara så långt ifrån våren och sommaren det överhuvudtaget går att komma, men längtan och drömmarna om ett fantastiskt 2017 finns där. Som en tatuering i mitt hjärta, där bara årtalet förändras.
Jag sitter med kalendern, planerar, tittar på möjligheter, funderar. Och blir frustrerad. Gatlyktorna tänds utanför, bilar och ambulanser skenar förbi. Och drömmen om ett årskort kommer till mig. Igen. Jag ser ett fullsatt Gamla Ullevi framför mig. Jag hör hur det låter. Jag känner vibrationerna. Jag kan ta på stämningen. Och jag tänker på alla andra som bär på samma intensiva känsla som jag. Köp årskort, fyll upp! Vad väntar ni på? För det är också en frustration. Att inte Gamla Ullevi fylls upp match efter match. Blåvitt, folkets lag. Hur svårt kan det vara? Jag är fullt medveten om konkurrensen från de olika cirkusligorna runt om i Europa, om fotboll på TV dygnet runt, om pengarna som förgiftar. Men ändå. Det är Blåvitt vi pratar om. Ett lag som alltid förtjänar stödet från ett fullsatt Gamla Ullevi. Hur jag än vrider och vänder på det hela, kan jag inte komma fram till någonting annat. Det ska inte spela någon roll om det är GIF Sundsvall eller Malmö FF på andra sidan. För Blåvitt är alltid där. Och där Blåvitt är, där bör vi också vara.
Så ta tag i det här nu. Det närmar sig. Och för mig finns det någonting med staden Göteborg och med människorna som bor där. Alla stråk, allting som jag har lärt känna genom åren. Allt har byggts samman av en enda känsla; känslan för Blåvitt, Änglarna, IFK Göteborg. Det är någonting som ständigt lockar, som ständigt kryper under min hud. Det är som om någon ropar på mig, jag kan höra det svagt, som på avstånd, någon som ropar till mig; Du, kom hit… ”Gamla Ullevi is calling for you”.
