Gästkrönika: Den siste mohikanen
Alltid Blåvitt tar då och då in gästkrönikor. Idag är det Pär som återanvänder en text som påbörjades förra året.
Jag påbörjade den här texten den 23 oktober förra året, en dryg månad efter den senaste av alltför många skadehelveten som i min bok den finaste spelaren vi har fått utstå. En spelare som bokstavligt blöder blåvitt, en spelare som för mig är essensen i vad som är IFK Göteborg - oavsett vad så kör man på. Trots att han plockat upp mantrat efter spelare som Hysén, Mild och Erlingmark har han dock inte samma backning utan är tvärtom kritiserad av många.
För det har inte alltid gått vägen för Sebban även när han inte varit skadad och för den mer sporadiskt intresserade är det lät att se rött eller ja gult (förlåt) på alltför många ibland helt onödiga kort och frisparkar. Men jag ska inte utvärdera honom som spelare, det har jag inte heller förmåga till, utan som symbol. Det enklaste sättet för det tror jag är att återvända till den text jag påbörjade i det begynnande höstmörkret.
//
Fy satan i helvete vilken lättnad de senaste omgångarna varit. Håglösheten som jag och de flesta andra beklagat sig över under egentligen hela året var som bortblåst. Mentaliteten var där och spelet var inte långt därefter, det man förväntat sig av Stahres blue white army är äntligen på horisonten.
Men, det finns lite smolk i bägaren. Det finns en kille som inte gått och hängt med huvudet i takt med resterande kamrater, en kille som gett allt även när det inte gett med sig och som kanske mer än någon annan (spelare) är värd att få stå på plan efter en dittvålning av djurgårn som heter duga. Sebban är inte glömd, åsidosatt eller negligerad - han är saknad!
Sebastian Erikssons klubbhjärta var det som fångade mig och många andra utöver en arbetsmoral som är sällsynt i dagens individualistiska fotbollsvärld. Spelare påbörjar kön till transfern redan i U21:s omklädningsrum, Blåvitt är i bästa fall en uppskattad språngbräda till kontinenten och i värsta fall ett onödigt ont på vägen till en annan nordisk klubb. Med Sebban är det annorlunda, han har genom sin karriär varit den ständige hemvändaren, den som spelat på den position som bjuds för dagen utan att gnälla (likt Hjalmar) och som alltid ställde laget framför jaget. Ibland för mycket och till priser av sig själv både kroppsligt och psykiskt.
En del spelare kan skoja och gå vidare direkt efter slutsignalen vid en förlust, men Sebban är som vi. Han är förstörd, arg och bortom denna värld. Han är som man ska vara, eller något åt det hållet.
Vad en sån spelare gör för en trupp vet alla som någonsin spelat, tittat på fotboll eller för den delen bara deltagit i någon form av grupp med ett syfte. Sebban lyfter lagviljan, sprider känslan genom att den sitter utan på kroppen inte för att han får betalt utan för att att han inte har något val. Det bara är så. Han är fanbäraren, den som är först i bräschen och vi ska vara JÄLVIGT tacksamma att vi fått se så mycket av honom.
Om det nu ändå blir en sejour till i utrikistan eller om vi får behålla honom önskar jag honom all lycka, för det är han om någon värd. Blåvitt var fotbollens sista proletärer och Sebban är blåvitts siste Mohikan.
Från botten av mitt hjärta, tack Sebban!
Pär Ödlund
