Gästkrönika: En juvel vandrar vidare
Alltid Blåvitt tar med jämna mellanrum in olika gästkrönikor med åsikter kring IFK Göteborg. Den här gången är det forumprofilen Medelhavsmalmöit som skrivit en krönika i samband med Giorgi Kharaishvilis avfärd till ungerska Ferencvaros.
När Giorgi Kharaishvili presenterades var det många som undrade vad som väntade. Hans anseende var högt i Georgien, men i Sverige var han anonym. Vad visste folk om denna juvel från Marneuli? Det var en U21-landslagsman som gjort många poäng i en lågt rankad liga i Europa. Mer än så visste man inte.
I Sverige väntade en ny stad och ett nytt språk. Engelska skulle studeras för att anpassa sig på bästa sätt. På träningsplanen hade den svenska vintern redan introducerat sig, och hans frusna tår blev det första hindret. Ett nytt spelsystem skulle läras, på ett språk han ännu inte behärskade. Inga lätta förutsättningar.
Det var inget fel på arbetsmoralen och viljan att bli bättre. När laget hade ledigt, kunde man ibland se Giorgi träna extra och skjuta frisparkar ensam på Kamratgården.
Efter några mål och assist i U21 laget hade Poya Asbaghi sett tillräckligt, och på träningar hade den omtalade högerfoten börjat forma sig ett rykte som innebar att han fick ansvara över fasta situationer – det skulle visa sig vara väldigt viktigt lite senare just den här säsongen. Den hårdskjutande georgiern fick tillslut sin efterlängtade startdebut i Borås, 21 maj 2018. Med stor nyfikenhet följde jag matchen från Spanien, och det blev en drömdebut. Självklart skulle 0-1 målet göras genom ett hårt skott från stillastående position utanför straffområdet. Det är än idag ett av mina starkaste minnen av Giorgi Kharaishvili i den blåvita tröjan.
2018 var annars ett ångestfyllt år för många Blåvita, och om det verkligen var frisparken mot Trelleborg i den 100:e matchminuten som räddade kontraktet är svårt att svara på, men vi kan fastställa att det var ett av de absolut viktigaste målen det året, och det kom från Giorgi Kharaishvilis fot. Han var ljuset i en mörk säsong.
När jag reflekterar över saken är det faktiskt lite bortglömt att Kharaishvili har hunnit med att spela med både Lasse Vibe och Tobias Hysén. Två riktiga anfallsprofiler. Han har skruvat hörnor direkt i mål, chippat in en panenkastraff, fått sitt första röda kort i karriären, men också vunnit sin första titel i karriären. Allt detta i IFK Göteborg.
Förutom att vara en fantastisk fin och ödmjuk person som är lätt att tycka om, har han på något vis också bekräftat min envisa övertygelse att man kan komma från en lågt rankad liga som den georgiska, och ändå göra avtryck i Allsvenskan. Med rätt attityd, lagkamrater, välkomnande supportar och en tränare som tror på en, kan även en påg från Marneuli lära sig sjunga Snart Skiner Poseidon. Han blev verkligen Blåvit in i hjärtat.
Det är alltid svårt att uttrycka sig i text, men tack för att vi fick se och uppleva dig i Allsvenskan. Ta Ungern med storm – och om dagen skulle komma, ser vi dig gärna i Göteborgs stad och i Göteborgs tröja igen. Madloba, GK22.
/ Medelhavsmalmöit
