Gästkrönika: En trött och gnällig jävel
Alltid Blåvitt tar då och då in gästkrönikor och i efterdyningarna av gårdagens fiasko mot Varberg så har det kommit in en text om dåliga förhållanden, en döende gnista, och ett till synes omotiverat lag.
Jag har precis stängt av ”matchen” mot Varberg om man nu kan kalla det det. Blåvitt är det enda lag som kan ta in två killar från landslaget och omedelbart få in dem i jumbomentalitet. Det är håglöst, obrytt och uselt.
Den som fortfarande orkar följa blåvitt ska ha en jäkla eloge, själv har jag kraschat ett äktenskap, ett lejon över halva sidan och spenderat mer tid än vad jag vill minnas på eländet. Jag lär bli kvar, men vem mer blir det?
Spelarna gör det helt klart inte. Juniorerna drar så fort de får ens en antydan till möjlighet, hemvändarna kommer när det är antingen det eller en parkbänk för att ta några kalla med polarna att välja på och våra primespelare är här av en anledning. Nu är det här väl bittert och fullt så rötet är det inte, men vem bryr sig egentligen? Uppenbarligen är det okej att ligga under mot superettan-laget (för det är vad det är) Varberg eller att torska mot ett blekt och utspelat ellos. Ta ni en match till, det lär ändå inte bli bättre.
Tre väsensskilda tränare kan uppenbarligen inte bidra till någon förändring och publikens återkomst bara till en temporär livsgnista. Besvikelsen är enorm. Samtidigt händer ingenting, håglösheten hänger kvar.
I våras hade jag för första gången på längre en go känsla kring blåvitt. Jag gick förbi en fotbollsplan där småknattarna laddade för att sparka skiten ur en förvirrad boll (läs blåvit försäsong) och de ville inte längre heta Ronaldo eller De Bruyne, de ville heta Hamšík. Det var liv i blåvitt igen. Hemvändare fanns och fler var på gång, truppen kändes tunn men balanserad (minus mittbacken då).
Jag ska inte dra hur det gick, det vet ni alltför väl. Men hur förändrar vi det här? Kanske hyllar vi inte valet av kaptensbindel på han som valt pengar framför blåvitt mer gånger än jag vill komma ihåg. Kanske ställer vi kravet på ledningen att inte släppa juniorer till Danmark så fort de inte får nog med skärmtid. Kanske gör vi som sparven och lever lite jävla rövare istället för att sitta ner i båten och ta det lugnt, för det funkar uppenbarligen inte. Allt behöver inte vara gött hela tiden, speciellt när det inte är gött på riktigt.
Jag älskar blåvitt, men vi har ett riktigt rötet förhållande. Om vi som andas blåvitt börjar snegla på familjen och känna att tidfördelningen kanske inte är helt legitim, var ska spontansupporten landa då?
Vi behöver göra vad man gör i ett dåligt förhållande, vi behöver lösa det som inte fungerar och ställa krav, men samtidigt stötta där det behöver stöttas.
Blåvitt får aldrig dö, men inte heller hamna på långvården.
Pär Ödlund
