Gästkrönika: ”Han var som en avlägsen gud”
Den store blåvite ikonen Bertil ”Bebben” Johansson är död och någon större spelare och människa har knappast funnits i IFK Göteborg.
Nyheten om Bertil "Bebben" Johanssons död tog mig med bestörtning. Jag vet att han var 86 år, men man är aldrig beredd.
Jag kände inte Bebben. Jag rörde vid hans axel en gång och han nickade åt mig och blinkade. Jag hade bara sjungit om honom tidigare i diverse sånger och ramsor, och det var ett stort ögonblick för mig. Jag fick aldrig framfört det till honom hur mycket det betydde för mig. Kanske förstod han. Förmodligen hade han glömt det dagen efteråt.
Det har gått någon timme, kanske två, sedan jag hörde om Bebbens död. Trots att vi aldrig kände varandra och han var lite som en avlägsen gud, så har han lärt mig en del om livet. Bland annat om kärlek. Hans fru Solveig refererade varenda match från pressläktaren eftersom Bebben i princip var helt blind. Det är kärlek i dess renaste form. Det är så oerhört fint att jag knappt kan tänka på det utan att få en klump i halsen. Om jag någonsin träffar någon att dela mitt liv med så ska det vara så, precis så. Solveig är en lika stor hjälte i Bebbens liv som Bebben själv.
Vi har såklart allt med Bebben som har med fotboll att göra, också. Han är inte en ikon för IFK Göteborg för intet. Men det fanns mer där än bara fotboll. Det fanns humor. Det fanns kärlek, både till Blåvitt och till Solveig. Han hade sin plats på Gamla Ullevi och i hjärtat på supportrarna, och i den svenska fotbollen.
Att "lyfta på hatten" är en klyscha som slits ut men idag gör jag just det, för en av de allra största. Tack för allt Bebben och vila i frid!
