Gästkrönika: Kommer Blåvitt aldrig dö?
Alltid Blåvitt tar då och då in gästkrönikor och givet de senaste tidens sportsliga kräftgång har det kommit in flera krönikor. Idag publicerar vi en text skriven av ett bekant ansikte!
Jag hade bestämt mig för att ta en paus. Biljetten hade lämnat mina händer, för att hamna hos en gaisare(!?), men med en narkomans motståndskraft surrade tv:n ändå igång lagom till att ”experterna” skulle presentera ännu en harang av trötta och uppenbara citat. Déjà vu:n hängde i luften.
Varberg vandrade ut på Ullevi och även om jag var övertygad om att nederlaget var oundvikligt tänkte den naiva idioten i mig att ”men idag kan det ändå gå vägen”. När två bollar gått in efter fem minuter förbannade jag mig själv och allt annat, men särskilt den anda som går som en håglös vålnad i blåvitt. Den allmänna inställningen är den hos en provisionssäljare som tröttnat på livet. Det blir något sälj ibland för att klara hyran men hungern är död, uppstoppad och halvt förmultnad.
Jag skrev en rejält gnällig text efter senaste matchen mot det mest framgångsrika grönsvarta laget på västkusten och som den här inletts kan man tro att jag nu lagt om snitten från lodrätt till horisontellt. Så är dock inte fallet, även om jag faktiskt inte kommer klara av att se ”derbyt” och säkert fler matcher under hösten. Nu mumlar du kanske ”svikare” och det kanske jag är men jag tänker inte lägga ytterligare en familj på manodepresionens altare.
Nu när känslorna är ur vägen kan vi gå in på varför jag knackar ner den här texten. Lagom till att, jag har tappat räkningen på vilken gång i ordningen, alla halsdukar, pins och diverse annat blåvitt packats ner i Poya-påsen med det smått ironiska ”kontroll” tryckt i svart (ursäkta, nu är jag klar med bitterheten på riktigt) så damp Blått&Vitt ner i brevlådan.
I vanlig ordning bladades den snabbt igenom för överblickens skull, men vid det fina reportaget om Bebben tog det stop. Att låta nostalgin ersätta ångesten för en stund var underbart, men efter att ha läst hälften satte jag mig istället ner framför tangenterna. Nostalgi och minnen är en farlig värld att försvinna i, den leder till skygglappar både för det som varit men också det som är och ska komma.
För det var mycket som inte var bättre förr. Visst är det lätt att respektera gubbarna som gjorde förmiddagsskiftet för att använda eftermiddagen till att köra över heltidsproffs på kvällen, särskilt när de dessutom vann rubbet. Men det fanns mycket som inte var lika ärerikt. Har du inte läst ”Ärkeängeln - en hjältes hemlighet ”bör du göra det. Reine Feldt var inte bara legendar och kapten, han var också homosexuell. Något som ledde till ett liv kantat av utanförskap, ensamhet och skam. ”Regnbågströjorna” i Malmö visar på att vi är en annan klubb än då, även om vi fortfarande har nötter kvar som vill tillbaka till förra millenniet eftersom deras hjärnor slutade utvecklas då.
Det är ett annat blåvitt idag än vi hade under glansdagarna, en annan mentalitet, men det är också ett öppnare blåvitt ett blåvitt med ambitionen att vara till för alla. Sen lyckas inte alltid det och de stängda dörrarna eller neddragna rullgardinerna som omöjliggör insyn gör ingen glad. MEN, vi är en annan förening och även om Superettan börjar kännas som en risk ”om inte nån sätter fart” så kommer vi komma tillbaka.
När? Inte den blekaste, men precis som Bebben sade får blåvitt aldrig dö. Inte som ett minne utan som något att enas kring, något att kämpa för. Jag kanske inte tror på det för stunden, men jag står surrad vid masten (även om jag blundar) och det finns alltid nästa år…
