Gästkrönika: När huvuden rullar - Försvarstalet
Alltid Blåvitt tar ibland in gästkrönikor och idag är det ett bekant ansikte som gästar oss i form av Pär Ödlund som skrivit gästkrönikor förr och även varit skribent på såväl Alltid Blåvitt som Baraben.
Efter 0-3 mot Falkenberg och ett potentiellt guldregn genom ytterligare en talangförsäljning är det kanske läge att hoppa av glädjemolnet för ett ögonblick och reflektera en stund kring de huvuden som studsat ner i korgen under giljotinen. Var Poya och Kenneth källan till allt ont och att det såg så mörkt ut för bara en vecka sen? Njae.
Vi tar det från början. Pre Poya var blåvitt en förening som hellre blickade bakåt och försökte trycka cmd y (gör om) på ett allt äldre tangentbord. Att vi har Sveriges mest gedigna meritlista debatteras bara i Malmö när de missat ytterligare ett avancemang i Europa, men att förlita sig för mycket på det som varit har varit ett problem. Sedan går det att diskutera hur stort och på vilket sätt, men att anställa en ung relativt oprövad kille med en vision (och dessutom föräldrar från Iran) var ett statement som hette duga. Nya Blåvitt skulle vara något annat än långa bollar på Glenn och tuffa tag. Nya Blåvitt skulle bli hela folekts lag igen, en klubb för alla oavsett ursprung.
Poängsnittet under Poya är sen svårt att snacka bort, men hur mycket det hade att göra med en rätt redigt budgeterad trupp och vår oförmåga att få in rätt killar vid rätt tillfälle (samt att de inte skadade sig/tappade form och kvalitet) kanske också gjorde sitt. Sen var jag också en av dem som såg problemen med dåliga (för det var de) beslut gällande matchcoachning och en ovilja att anpassa spelet efter trupp och läge, men där kanske en annan lösning hade kunnat nås. Att Poya och Ferran gick bra ihop har nog ingen missat och det känns väl som att de gift sig om det fått rulla vidare något år, men kanske låg en del av problematiken i att de såg saker för lika. Precis som alla andra förhållanden kanske de hade behövt komplettera varann bättre än just bidragit med samma (finfina) kvaliteter.
Kanske hade situationen sett annorlunda ut om Poya hade fått sällskap av en gedigen matchcoach med mer fingertoppskänsla och åtta säckar pondus. Typ Rolle. Men det kommer vi tyvärr aldrig få veta. Nu är nog dörren stängd för att kunna locka tillbaka Sveriges mest spännande tränarnamn när han kommit längre i sin utveckling.
Poya tog oss in i den moderna fotbollen, även om det stagnerade där så är det ett faktum.
När det kommer till Kenneth är jag ännu mer ute och tassar på tuuuuunn is (som Vreeswijk hade sagt), vem f*n är jag liksom? I alla fall, det var ju tidigt underförstått att han axlade rollen för att någon behövde göra det och att Pontus ännu inte var helt redo även om han redan då var den långsiktiga lösningen. Har han haft en del att ta tag i i eftersvallet från Gren och ännu äldre syndare? Ja, en liten smula. Om det någonsin ska skrivas en bok i att överbetala folk/lägga resurserna galet kan vi nog lämna en hel del bidrag. Sen ska vi också minnas att vi fått in en hel del herrar man var väldigt oklar över om vi skulle ro hem under firma Andersson/Farnerud.
Sen är det såklart oacceptabelt att gå in i just det här året med inte en utan två skadebenägna anfallare och Sargon som offensiva alternativ. Konstigt att det inte är kanon, hallå eller? Men återigen är det verkligen Kenneths fel?
Det finns fortfarande mycket som behöver bli bättre och vi kommer se mer spår av Corona sätta käppar i den blåvita maskinen, men nu kan vi en gång för alla dödförklara det som sagts hota föreningen, vacklande i det odödliga stödet från oss som inte accepterar att blåvitt blir ännu en semiproffesionell plantskola med klippkort i superettan. Uppåt kamrater, nu ska vi mot toppen gå!
// Pär Ödlund
