Gästkrönika: Poyaboll
Alltid Blåvitt tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från supportrar. Den här gången är det Pär, som skrivit för oss förr, som kommer med ett litet paket positivitet
Såhär när euforin, glädjeruset, tokbananspringanakenpåstan känslan har börjat ersättas av ett ganska nöjt med livet state of mindset känns det läge att ta ett steg tillbaka och reflektera lite. Nu har det ett tag snackats om Poyaboll på olika sociala och mindre sociala nätverk, vissa går så långt som Gais-P och säger att det räcker nu på gammalt Bajen manér. Andra har fortfarande smekmånad och tålamod. Jag befinner mig som, vad jag tycker mig se, som majoriteten någonstans i mitten.
Jag vill ha ett nytt blåvitt där alla är med och som har något annat att bjuda på än köttare som skickar långt. Inget ont om dem, Hjalmar är min all time favvo, men det känns fräscht med killar som Paka, Hasse och påläggskalven. Killar som spelar en annan typ av fotboll och har andra förmågor än de jag håller skyhögt, säg Håkan.
Med dem och den fotbollen följer såklart även behovet av en annan slags tränare. En modern gubbe som tänker, strukturerar och analyserar samtidigt som han inspererar och fostrar. Poya checkar i min bok, särskilt med det nya stödet från Spanien, i samtliga av dessa lådor. Han är en tänkande, skön och framåtlutande tränare med en jävla tilltro till sin Poyaboll.
Spelar han den fotbollen som är den absolut bästa i det absolut bästa spelsystemet? Ingen j*kla aning, jag har trots 20 år på läktaren och ytterligare några på plan inte den kompetensen att göra det ställningstagandet. Men jag vet en grej, jag litar på Poya. Är jag naiv, blåögd och korkad? Ja, men vad har det med det här att göra?
Minns att Berg var ifrågasatt det året han vann skytteligan på en halv säsong, vi skulle alltid torska om vi spelade Jakob och Bengan var för gammal. Positivitet är som klamydia, det smittar och tar en framåt (till Sahlgrenska).
Pär Ödlund
