Gästkrönika: Trust the process
Blåvitt har blivit ganska hårt kritiserade för sin start av Allsvenskan 2020 och många besvikna supportrar har vädrat sin frustration på forum och sociala medier. Men dagens gästkrönikör Jakob, som i vintras fick en chans att följa Blåvitt på nära håll, har fortfarande en tro på framtiden.
Under januarimånad i år, hade jag och min kollega Marcus Söderlund, det stora nöjet att regissera filmen ”Hela stadens lags”, för klubben i våra hjärtan; IFK Göteborg. Vi bägge bor i Stockholm med hjärtan som klappar för blåvitt, kanske är det den sista delen av Göteborg som fortfarande lever kvar i oss. IFK släpper hur som helst inte taget. Regiyrket innebär ett ständigt resande, jag har sett blåvitt vinna oförtjänt, åka på en kvittering i slutsekunderna eller tappa ett guld runt om i hela världen. När vi fick frågan om att regissera en film om och med IFK, var svaret givet. ”Varav hjärtat fyller, om munnen tala”. Det blev ett oförglömligt minne. Det var ett starkt intryck.
Varken Marcus eller jag hade någonsin mött IFK på nära håll. Vi stormade planen 2007 från olika sektioner, långt innan vi lärde känna varandra. Vi har sett Champions League matcher vinnas, SM-slutspel spelas men vi har aldrig haft en nära kontakt med blåvitt som förening. För mig var det första besöket på KG. Vi åker upp en kall och regnig dag i början av januari och vet inte riktigt vad vi kan förvänta oss. Vi skall träffa Gustav Hessfelt, mer vet vi inte. Jag är verkligen inte lagt då det nervösa hållet, men när jag genom glasrutan ser spelartruppen måste jag erkänna att jag faktiskt för första gången i min karriär känner mig lite star-struck. Robin Söder, Sebban, Paka, Dagraca, Giorgi, Sana, Agge, herre gud, hela blåvita spelartruppen. Folk jag bara sett på TV eller från en bortasektion. Folk som på en sekund kan få mitt humör att förändras. Vi skall alltså snart börja regissera en film med dem i huvudrollen. Tanken är hisnande.
Vad gör då en regissör? Vi säger åt fotografen vad som skall filmas, hur skådespelaren skall spela, var vi skall filma och hur det skall kännas. Man kan väl i princip säga att vi är filmens fotbollstränare (Producenter, ni är mer sportchefer tänker jag). Vi kan inte nödvändigtvis spela själva, eller filma själva eller klippa själva, men vi finns där som en konstnärlig ledare för att filmen skall ha en identitet, en ide, en berättelse.
Det handlar enkelt sagt om att få personer att utföra små delar individuellt, som tillsammans utgör en större helhet. Jag känner ofta igen mig när jag ser fotbollstränare beskriva sitt yrke, när de vinner och när de förlorar. Det är helt avgörande och helt obetydliga på samma gång. Att hitta rätt skådespelare, gör att du som regissör bara behöver finns där som bollplank, med fel person i din huvudroll finns inga magiska ord som kan vända en havererad scen rätt. Man måste helt enkelt veta vad man skall göra, hitta rätt person till det, och om det vill sig, kan man göra en film för nästan inga pengar som skapar mer känslor än filmer med 100 gånger mer budget. Precis som i fotboll.
Jag har regisserat större delen av mitt vuxna liv. Vad har det lärt mig? Jag skulle framförallt säga magkänsla och förmågan att läsa personer och grupper. Att i sitt yrke möta stora skådespelare och bortskämda fotbollsstjärnor (Rooney, Ribery, Benzema, Pirlo och Pep i ett litet urval) som man skall få att prestera gör att man ständigt tränas på att läsa av energier, hitta dynamiken och se till att omge sig med personer som man kan lita på. Men det handlar lika mycket om att vara konsekvent, och inte basera sina slutsatser på enstaka tillfällen, att lita på processen.
Tillbaka till Kamratgården och syftet med denna text. Vi träffar spelarna. Först i grupp. Kennet spankulerar distanserat förbi, morsar lakoniskt. Som alltid när man först möter en grupp, så sluter den sig. Men redan i detta första möte med spelarna, med kansliet, med Max, känner man att här finns det något. Gruppen är fortfarande sluten, men både jag i Marcus sitter i bilen efter vårt första möte och ler. Det finns något där.
Vi spelar in under 4 otroligt regniga dagar. Vi filmar truppen i grupp och spelare individuellt och vi har båda ett bestående intryck. Vilken grupp. Vilka individer. Kamratgården utstrålar allt det man vill att en organisation skall göra. Det är välmående, synkroniserat och med en otrolig ledare i Max. Resan Blåvitt har startat känns som att den är i otroligt trygga händer. Kamratgården är en harmonisk plats. Det finns en långsiktig plan och man följer den. Man litar på processen, tålmodigt. Alla pratar om samma saker, på samma sätt. Med samma mål.
Vi filmar spelarna, individuellt och i grupp. Vi träffar Poya och Ferran. Och det är här magkänslan kommer. Detta är bra. Detta kommer bli så in i helvete bra. Det är inte en känsla som nått mig innan, utan att ha fått se truppen inifrån. Men där, i ösregnet i januari, möter jag en organisation, ett lag och en tränarduo som jag har förälskat mig i på ett sätt som jag inte känt på länge. Det är ett lag jag tror på. Inte i omgång 7 kanske, inget för SM-guld här och nu, men som en trupp, ett ledarskap och en klubbvision som göra att jag tror på framtiden. Man ser det i moralen laget visat upp. Allt stämmer inte. Hallenius valde cashen. Vi spelar utan anfallare. Men det finns där.
Jag har vunnit SM-guld. 2019 vann jag utmärkelsen som årets reklamfilm regissör i Sverige och i Norge, som första svensk någonsin. Receptet? Tålamod, magkänsla och en tillit processen. Precis samma saker som jag upplevde under 4 dagar på Kamratgården under januari 2020. Trust the process.
Jag skulle slutligen vilja tacka samtliga spelare och kansliet på Kamratgården för de 4 dagarna, men främst Gustav Hussfelt. Tack för allt.
Jakob Márky
