"Han förtjänar att bli bedömd på samma sätt som andra"
Gästskribenten Magnus Thorn bidrar med en krönika om kritiken mot Blåvitts lagkapten Sebastian Eriksson.
Att Sebastian Erikssons hjärta för Blåvitt är stort nog att fylla hela Gamla Ullevi tror jag få blåvita supportrar betvivlar. Sebastian Eriksson, känslomänniskan, den hårdföre mittfältaren som ingen jävel vill ha i bakhasorna. Alltsedan debuten den 6 april 2008, har Sebastians hjärta stått i brand för den klubb han älskar mer än någonting annat. I augusti 2011 lånades han ut till Cagliari, men en korsbandsskada gjorde att proffslivet inte blev det lyft han hoppats på, och 2015 var han åter tillbaka på Kamratgården. Idag leder han Poyas nya lagbygge med kaptensbindeln runt armen, en ära och ett förtroende som inte kan bli så mycket större för en spelare som lägger ner all sin själ och kraft i Blåvitt. Allt det där känner de flesta till, men det är nödvändigt att belysa för fortsättningen av denna krönika.
Den 27 april 2016 förändras dock bilden för delar av supportrarna, i samband med att matchen mot Malmö FF på Gamla Ullevi fick avbrytas, sedan någon på begåvningens lägre skala kastat in en banger mot den forne ängeln Tobias Sana. Malmö tilldömdes sedermera segern med 3-0. Men redan i samband med tumultet efter det idiotiska tilltaget reagerade Sebastian Eriksson starkt mot delar av klacken, och dagen efter skrev han ett känslosamt inlägg på sin Instagram, där han gav uttryck för att ”skämmas över att spela i IFK Göteborg” efter det som hänt. Ur perspektivet att han är den känslomänniska han är, en ganska förståelig reaktion som de allra flesta också greppade. Han resonerade också vidare, att spelarna också bär ett visst ansvar genom att inte i tillräckligt stor utsträckning försökt påverka beteendet på läktaren. Inlägget fick stor uppmärksamhet. Men begreppet långsinthet skulle det visa sig, satte sig som en varböld i de jättekränktas huvuden.
Hos en del, som av allt att döma anser sig vara större än föreningen själv (viket är en befängd uppfattning i sig), utmynnar det i en form att hat mot den egna spelaren. Men för de allra flesta, om jag tillåter mig att generalisera, finns en förståelse för Sebastians frustration, även om det fanns
synpunkter på hur han uttryckte sig och att det kanske hade kunnat formuleras på ett annat sätt. Sebastian är en känslomänniska, på gott och ont. Men han älskar Blåvitt av hela sin själ.
Jag menar att detta är starkt bidrog till att Sebastian idag bedöms både hårdare och mer orättvist än någon annan spelare i IFK Göteborg. Jag har hört så mycket skit kastas mot honom från läktarplats, så många tweets på Twitter som i vissa fall snarare kan benämnas som hatiska istället för kritiska. Sebastian får idag klä skott för Blåvitts bitvis mediokra insatser, och jag tycker att det har fått spridning och på något vis blivit någon form av sanning att Sebastian ”inte håller”. Och sedan Poya placerat Sebastian på en backplats har skeptikerna och hatarna verkligen fått vatten på kvarn. Men utan att vara raketforskare kan man ganska snabbt fastslå att Sebastian får oförtjänt mycket skit från delar av våra egna supportrar, och att det allt som oftast bottnar i ett personligt agg mot Sebastian Eriksson själv. Långsinthet kan sitta i länge.
Men i senaste hemmamatchen tog det ändå priset, där Starfelt slog bort ett enkelt hemspel vilket resulterade i 0-2, och där delar av publiken var väldigt snabba på att skrika ut sin vrede mot Sebastian! Till och med i Alltid Blåvitts spelarbetyg gavs Sebastian skulden (vilket senare korrigerades) för baklängesmålet. Det är den här formen av slentrianhat mot Sebastian som jag vänder mig emot. Man behandlar inte en egen spelare på det sättet, det är så jävla ovärdigt. Och därför tog jag mig också friheten att titta tillbaka på ett par matcher på TV, för att göra en egen bedömning av Sebastians insatser, samt att jag tänkte tillbaka på de matcher där jag själv stått på läktaren och både sett och hört diverse reaktioner.
Sägas ska att jag håller Sebastian Eriksson väldigt högt. Jag gillar honom av hela mitt hjärta, men jag kan också se när han gör dåliga matcher eller när han slarvar bort en enkel boll. Men jag kan också se när han gör någonting bra. Hur som, så kan vi vara rörande överens om att Sebastian slår bort bollar ibland, men varken mer eller mindre än någon annan spelare rent procentuellt. Sebastian har mycket boll, och grejen är att när Sebastian slår bort en boll, så reagerar många som på en given signal, som om de bara väntar på att det ska ske, för att få bekräfta sin tes, nämligen att Sebastian inte håller och bör ställas utanför elvan (eller åtminstone flyttas bort från backplatsen). Några önskar honom fara åt helvete, men de är befriande nog i minoritet.
Det jag kan säga med min tränarbakgrund (som varken är särskilt lång eller högt i stegutbildningen) är att Sebastian ofta söker kreativa lösningar, vilket ibland innebär att han ”tvingas” slå en långboll, pga. att mittfält och wingbacks är alldeles för stillastående. Det finns helt enkelt för få alternativ att spela upp på. Långbollarna har ibland blivit för långa och för svaga, men ibland också väldigt bra. I vissa fall har också anfallarna varit alldeles för passiva och osynliga (vilket är en anledning till att vi inte skapar tillräckligt med målchanser), och allt det där sammantaget har gjort att bollar har runnit ut i motståndarnas ägo. Vi kan enas om att Sebastian slagit bort enkla bollar, och han har slagit bort långbollar, men att helheten är mycket mer komplex än att Sebastian ensam är ansvarig när spelet hackar.
Ett annat exempel är att Sebastian ofta slår ganska hårda (och precisa) passningar upp i banan, men där förstatouchen på mottagaren går att likna vid en halt noshörnings, och boll tappas direkt. Då är det Sebastians fel. När någon annan slår en hårdare passning som direkt tappas, då är det
mottagarens fel. Den reaktionen har jag hört ett antal gånger under matcher. Sedan är inte Sebastian världens snabbaste fotbollspelare, men nu är han placerad på den position som Poya anser att han ska spela på, då måste spelet i stort anpassas efter det och täta och minimera luckor bakåt.
Det är hela lagets uppgift, och oftast fungerar det väldigt bra, ibland blir vi överspelade. Ibland står Sebastian för misstaget, ibland någon annan. Men att Sebastian skulle vara överrepresenterad i att göra individuella misstag, det finns det inga belägg för och jag ser det som ren nonsens. När Blåvitts intention är att spela sig ur situationer och bygga upp sina anfall, då kommer vi att gå på ett par minor, vilket vi har gjort vid ett antal tillfällen. Det måste man också beakta.
Ett sista exempel är när Sebastian, långt från situationen på den andra kanten, vinkar för offside. Spelet fortsätter och vi släpper ett mål. Vem får skulden? Ja, ni har gissat rätt.
Den här krönikan bottnar i att jag har tröttnat på det eviga och, i mitt sätt att se på det, orättvisa behandlingen av Sebastian Eriksson. Jag menar inte att vi ska sluta kritisera våra spelare (kritik och krav ska alltid finns med, men vi ska hela tiden finnas där och ge laget vårt bästa stöd under
matcherna). Vi blir frustrerade i stundens hetta, så även jag, men vi måste försöka hålla det på en anständig nivå. Jag tycker faktiskt den orättmätiga kritiken Sebastian får och fått de senaste åren, tenderar till det oseriösa och närmast obegåvade. Han är långt ifrån felfri, men han spelar med det vackraste av klubbmärket på bröstet, och förtjänar respekt och att bli bedömd på samma sätt som alla andra.
