Hjálmar, min Hjálmar
Hjálmar, min Hjálmar. Vår gemensamma resa är slut. Du kliver nu av som kapten på det skepp vi tillsammans seglat med. Det är med vemod jag nu ser dig lämna. En epok är över.
Hjálmar Jónsson klev in som provspelare på Kamratgården i början på december 2001. Då sågs han som en möjlig ersättare till Pontus Kåmark. Han var tänkt som vänsterback men även för spel på mittfältet och i anfallet.
”Han är en duktig spelare, faktiskt riktigt bra skulle jag vilja påstå” var Stefan Lundins ord till Alltid Blåvitt efter provträningen.
Den förste mars året därpå skrev han på sitt första kontrakt med IFK Göteborg. Ett kontrakt som sträckte sig över fyra år. Det som imponerade på tränaren var hans mjuka spelstil, snabbhet och goda teknik. Få anade då att den 21-årige islänningen skulle bli en kulturbärare av sällan skådat slag och en av klubbens viktigaste spelare. Att han skulle vara klubben trogen de kommande femton åren.
Hjálmars första match var mot finländska FC Haka på ett träningsläger på Cypern. Han tog plats till vänster i en backlinje bestående av Höiland, Risp och Erlingmark. Efter tolv minuter var han uppe på offensiv planhalva och blev fälld. Peter ’Erra’ Eriksson slog frisparken och Erlingmark kunde nicka in ledningen. Matchen slutade 2-1 efter att Tomas Rosenkvist satt en frispark rakt i mål.
Det var ofta till vänster i backlinjen som Hjálmar spelade. Hans vänsterfot gjorde honom till en naturlig vänsterback. Det året spelade han tio Allsvenska matcher. Det skulle bli många fler.
Samma år som Hjálmar skrev på vaknade Blåvittintresset på riktigt i en 15-årig mölndalsbo. Det var det året som jag började följa IFK Göteborg ordentligt. Då hade jag ingen koll på vem denne islänning var. Det året var Blåvitt på väg att åka ur Allsvenskan. Ett kval mot Västra Frölunda krävdes för att hålla sig kvar i den högsta serien. Den glädjen och euforin som uppstod när domaren blåste av matchen på Gamla Ullevi kommer jag aldrig glömma. Den känslan är en stor anledning till att jag fortfarande går till Gamla, även om jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva ett kval igen.
För mig har Hjálmar alltid funnits där. Hans kärlek till klubben har sammanflätas med min. Jag har svurit åt hans missade passningar och bommade markeringar. Men jag har också jublat åt frisparksmål, tacklingar och hans eviga kämpande. För mig personifierar Hjálmar Jónsson IFK Göteborg. Han klagar inte i onödan. Han gör sitt jobb. När han dominerat matcher är han lågmäld. Han beskriver sin utveckling genom att han ”Ger aldrig upp och bara kör.”. När en ung stockholmsmaskott strax före inmarsch förra året undrar vem han är blir svaret ”Hjálmar”. En hjärta kan smälta för mindre.
Under många år var han självskriven i backlinjen. Spelade där han blev tillsagd, oftast till vänster men även centralt. När klubben 2007 tog ett efterlängtat SM-guld var naturligtvis Hjálmar Jónsson på plan. Till vänster i en backlinje med Ölme, Bjärsmyr och Ragnar.
I en fotbollsvärld som blir allt mer skruvad är det spelare som Hjálmar Jónsson som håller skeppet på rätt kurs. Anspråkslös i sin framtoning, hänsynslös i sin vilja. Att han fått supportrar att namnge sin förstfödde son efter honom säger en del om vilket avtryck han gjort i den Blåvita familjen.
Hade vi varit en hockeyklubb hade tröja nummer 14 nu hängts upp i taket. Den som i framtiden väljer att axla manteln med 14 på ryggen har otroligt mycket att leva upp till.
Men alla sagor har ett slut, även de som är sanna. Mot Elfsborg på måndag kliver Hjálmar Jónsson för sista gången in på Gamla Ullevi som spelare. Det blir match 253 för honom i Allsvenskan. Femton raka år i den vackraste av färger.
Det är unikt. Vi kommer kanske aldrig få uppleva något liknande igen. På måndag ska hans namn ska ljuda över Ullevi. Till dess att ljusen slocknat och alla har gått hem. Då lämnar han över kaptensmössan. Men jag glömmer honom aldrig.
