Inför 2018 - Vilka förväntningar kan vi ha?
Säsongen 2018 har precis kickat igång och det är det dags att lägga det mörka fjolåret bakom sig. IFK Göteborg genomgår nu en stor renovering med en ny tränare och stora förändringar i spelartruppen. Hur ska vi som supportrar hantera de toppar och dalar som säsongen med största sannolikhet kommer föra med sig? Vilka förväntningar och krav bör vi egentligen ha på säsongen 2018?
Jag vill vara väldigt tydlig här, så det inte blir några missförstånd. Självklart vill jag att vi vinner varje match denna säsongen och jag kommer vara lika besviken som alla andra om vi förlorar. Och just därför är det väldigt viktigt att komma ihåg en sak, vi måste ha tålamod. För det är lätt att prata om tålamod i teorin, men betydligt svårare att visa det i praktiken.
Det är ingen hemlighet vad Poya Asbaghi lyckades göra med Gefle i förra säsongen. Han hoppade på ett lag som många såg som klart för division 1, revolutionerade deras sätt att spela fotboll och lyckades tillslut rädda klubben kvar i Superettan. Lägg till att laget tappade flera nyckelspelare inför och under säsongen, vilket gör att sitsen Gefle befann sig i när Poya tog över inte är helt olik den som blåvitt nu befinner sig i.
Redan såhär tidigt på försäsongen har vi fått se ljusglimtar av det “nya” IFK Göteborg som Poya håller på att forma. Inte minst vändningen mot Stabaek och de lovande tendenser som bland annat Victor Wernersson, Carl Starfelt och Sebastian Ohlsson visat upp. Det är sådana saker som lätt kan få förväntningarna att sväva iväg och precis därför måste vi tänka oss för. Jag menar inte att vi inte har rätt att ställa krav på laget denna säsongen, för det måste vi göra. Men vi kan inte förvänta oss att vara tillbaka i toppen och konkurrera om europaplatser redan i år. Skulle det hända är det snarare en bonus. För med tanke på hur mörkt det var för alla blåvita förra året är det orealistiskt att en så stor förändring ska ske på så kort tid.
Uttrycket “Rom byggdes inte på en dag” är visserligen en ganska sliten klyscha, men det ligger ändå något i den. För det tog inte en säsong för Janne Andersson att göra IFK Norrköping till svenska mästare, det tog fyra. För Graham Potter och Östersund är omständigheterna snarlika. Gemensamt för dem är att de kunnat bygga sina lag under en längre tid. Precis som dagens IFK Göteborg har de också haft en begränsad budget och de har varken haft förväntningar eller krav på att leverera omgående resultat.
Kort sammanfattat kan vi inte stirra oss blinda på resultaten. Istället borde vi främst fokusera på lagets prestationer och att vi faktiskt kan se en positiv utveckling. För jag både tror och hoppas att Poya Asbaghi är tränaren som ska ta oss tillbaka till toppen där vi hör hemma. Men vägen dit kommer inte vara lätt och det måste få ta tid. Och tid är det minsta vi som supportrar kan ge klubben.
