Inför 2021: När olyckan är framme
Alltid Blåvitt går igenom förra årets säsong, vad som gick fel och vad som kan göras bättre till 2021, och var Blåvitt ligger i det arbetet. Den här gången tittar vi närmare på vad som händer när olyckan är framme, och att vara beredd på det värsta
Som vi tidigare nämnt så drogs Blåvitt under 2020 med många skador. I vissa fall var det skador som kunde hänföras till det pressade spelschemat i kombination med att man inte kunde spela in spelarna i en U21 serie såväl som att den tunna och skadedrabbade truppen tvingade Blåvitt att spela spelare som inte var helt återställda. Det var inte sällan vi såg spelare missa två tre matcher, spela två tre matcher, för att sedan missa två tre matcher igen.
Men det fanns också spelare som Robin Söder, som skadade sig tidigt och missade nästan hela säsongen.
Att det var naivt att Blåvitt gick in i säsongen med bara en renodlad anfallare har redan kritiserats åt höger och vänster. Att det dröjde en halv säsong innan en ersättare togs in har också kritiserats. Att ersättaren Christian Kouakou redan har lämnat för Sirius har också kritiserats. (Inget ont om Kouakou, utan snarare det faktum att man tar en spelare på flerårskontrakt som man släpper nästan omgående igen.)
Det leder till frågan, hur ska Blåvitt tänka kring långtidsskador, speciellt när det kommer till positioner där man är känsliga för skador?
En fråga som kan delas upp i två olika grenar.
Dels, vad kunde och borde Blåvitt gjort när vi hamnade i det läget vi hamnade i?
Dels, hur borde Blåvitt gjort för att inte hamna i det läget Blåvitt hamnade i?
När det kommer till den första frågan så var Blåvitts val relativt begränsade. I teorin hade man kunnat flytta upp en anfallare från ungdomslagen, och många hoppades nog på att Oscar Vilhelmsson skulle få en chans, och även Lucas Kåhed har fått bra beröm från de som följer ungdomslaget. Men att flyttas upp från ett u19 lag till att starta som ensam anfallare i IFK Göteborg är ett stort steg. Ett oresonligt stort steg. För i det spelsystemet hade den som kom upp inte bara fått spela på en ny nivå, med krav på sig om att producera, utan den hade behövt göra det ensam. Utan hjälp av någon annan anfallare.
Blåvitt hade istället för att flytta upp en junior kunnat försöka värva in någon. Svårt givet att transferfönstret öppnade först ganska många omgångar in i säsongen. Men det leder också till en följdfråga om vilken typ av spelare man skulle värva in i så fall? Ska man ta in en spelare för framtiden? Eller ska det vara ett korttidskontrakt? Just kortsiktiga lösningar fick de flesta nog nog av under Mats Grens sista år som sportchef. Det samma gäller lån.
Det Blåvitt valde att göra var att försöka flytta runt lite internt i truppen, Sargon Abraham fick spela anfallare i en del matcher. Alexander Farnerud i andra. Hosam Aiesh fick det i cupen. När transferfönstret öppnade slutade det hela med att man tog in Christian Kouakou.
En värvning som på ytan såg närmast desperat ut, och som vi med facit i hand vet att inte alls föll väl ut. Men där och då är frågan om det inte var ”rätt tänkt”.
Kouakou hade gjort succé med Brage säsongen innan, jagades av en del Allsvenska föreningar, och var relativt billig. Han fyllde ett behov som Blåvitt hade (någon som kunde gå i djupet) och kunde med tanke på sin ålder och det långa kontraktet som skrevs ses som en framtidsvärvning.
Ja, bortsett från den lilla detaljen att han också var skadad.
Men faktum kvarstår. På grund av situationen som Blåvitt hamnat i så fick men spela stora delar av säsongen utan regelrätt forward.
Vilket leder oss tillbaka till den andra grenen av frågeställningen.
Hur borde Blåvitt gjort för att inte hämna i den sitsen?
Ett lag kan ju inte ha hur bred trupp som helst, och speciellt när man bara spelar med en regelrätt anfallare så är det ju inte så konstigt att det är svårt att ha en rak ersättare. Bra spelare kostar pengar och vill spela. Det är svårt att sälja in till en duktig spelare att ”Du får hoppa in, kanske starta någon match här och där, och om din konkurrent skadar sig så är du vårt enda alternativ med allt vad de innebär i kravbild och press”.
Men någon form av bredd behövs uppenbarligen. Hade situationen varit som t ex 2014 där det fanns en Gustav Engvall som stod på gränsen till att ta nästa steg i truppen kan man argumentera för att det hade räckt, men 2020 så var de båda ungdomsspelarna som stod ”näst i tur” fortfarande lite för unga för att vara redo att ta det steget.
Krasst sett kan man ju säga att det egentligen borde vara Benjamin Nygren som skulle ersatt Robin Söder när han skadade sig, men Nygrens stora succé 2019 gjorde att han redan lämnat föreningen vilket skapade ett hål i kategorin ”egna talanger redo för Allsvenskt spel”.
Med en akademiverksamhet som jobbar så smalt som Blåvitts gör (som referens har t ex BP en väldigt bred akademi med många olika lag och spelare, medan Blåvitt har ett lag per årskull och i princip bara elitsatsande spelare) så är det alltid en risk man löper. Vi får visserligen fram en hel del väldigt talangfulla spelare (försäljningarna av egna produkter som Tolinsson, Nygren, Dahlberg m.fl. de senaste åren är ju ett väldigt fint betyg till akademin) men när någon av dem försvinner så blir det tomt bakom dem i väntan på nästa kull.
Om vi säger att det i regel tar ca två till tre år för en spelare som flyttas upp i A-laget till att etablera sig och sedan bli såld vidare så lämnar det ett tomrum när en spelare gör som Nygren och flyttas upp och blir såld på bara ett år.
Å ena sidan, väldigt skoj för Blåvitt och Nygren att det gick så bra som det gjorde. Å andra sidan så skulle han varit kvar i Blåvitt åtminstone 2020 ut för att Blåvitt skulle hinna få nästa kull redo att flyttas upp.
Om målet nu är att Blåvitt ska bygga sin framgång via akademin (och det tycker jag det ska vara) så behöver nog föreningen bli bättre på att fylla den typen av hål när de uppstår.
Där kan jag känna att Blåvitt redan när Nygren såldes 2019 borde konstaterat för sig själva att ”Okej, det här gick bättre och snabbare än väntat. Vi har några spelare på gång som vi också tror stenhårt på, men de är inte redo att spela i Allsvenskan nu. Vi måste hitta en spelare som är 18-19 år gammal som kan vara vår talang på tillväxt i A-laget.”
Jag hade gärna sett att Blåvitt redan under hösten 2019 tittade runt på marknaden och letade efter en anfallare i åldern 18-22 år, som man kände att kunde göra ett godkänt jobb som avlastande anfallare. Behöver inte nödvändigtvis vara en supertalang likt Nygren, men någon som man ändå trodde att kunde gå in och göra ett bra jobb.
Säg att det arbetet hade inletts hösten 2019, då hade vi spelare som Astrit Selmani som där och då hade gjort det bra i Varberg i Superettan, Rasmus Wiedesheim-Paul hade också gjort en bra säsong i Halmstad, och båda var runt 20 år gamla. Nu spelade båda vidare i Varberg och Halmstad under 2020 och gjorde succé igen.
Jag ska absolut inte påstå mig vara någon sorts expert, att värva spelare till IFK Göteborg är inte mitt jobb (mitt jobb är att rita hus som sedan kritiseras av tomtarna i Arkitekturupproret och opålästa lokalpolitiker... Nu när jag tänker efter så har jag ändå en viss respekt och sympati för om Pontus Farnerud skulle tröttna på att glada amatörer kommer med opålästa åsikter om hur han sköter sitt jobb… ).
Vart var jag?
Det kan mycket väl vara så att både Varberg och Halmstad var så pass säkra på framtida framgångar att de satte höga prislappar på Selmani och Rasmus WP, men det fanns säkert andra alternativ också. T ex tog ju nyss nämnda Varberg in Matthews som kom gratis efter att ha varit utlånad till Helsingborg från Borussia Dortmund. I Helsingborg blev det inte riktigt någon succé, men i Varberg blev det 8 starter, 10 inhopp, ett mål och fyra assist. Vilket ändå får ses som ett helt okej facit för en 19 åring (fyllde 20 i september).
Inget superfacit, men som en ”Vi tar in en ung kille med talang som kan bli något, i väntan på att våra akademispelare ska ta det steget” är det helt okej siffror.
Blåvitt kanske tittade där och bestämde sig för att inte göra något av andra anledningar. Jag vill inte göra en lista på spelare som Blåvitt borde värvat, eller försöka spela efterklok. Jag vill snarare belysa att när akademin är så smal som Blåvitts akademi är, så uppstår det lätt luckor när spelare likt Benjamin Nygren gör bättre än väntat ifrån sig och lämnar snabbare än väntat. Om det, som i det här fallet, inte är så många spelare i det åldersspannet kvar i truppen att utveckla vidare, så kan det vara lönt att försöka fylla det hålet utifrån. Hade jag varit sportchef i Blåvitt hade jag nog jobbat hårt för att se till att det alltid fanns en lovande spelare i åldern 18-22 på de olika positionerna i truppen. Inte nödvändigtvis supertalanger som Benjamin Nygren, utan någon som Måns Saebbö som du kan kasta in borta mot Siriua när du har problem med skador och veta att han kommer göra det helt okej.
Och för att knyta ihop säcken, så kanske det är så Blåvitt bör förbereda sig för situationer när olyckan är framme.
För även om det är viktigt att Blåvitt har kapacitet att reagera på oförutsedda händelser, så tror jag det är ännu viktigare att minskar behovet av att reagera genom att vara proaktiva.
Den här texten är en del av en samling texter som reflekterar över det sportsligt misslyckade året 2020, vad som gick fel, hur det kunde undvikits, och hur Blåvitt borde jobba för att undvika det i framtiden. De andra delarna når ni via följande länkar
Rollfördelningen i laget
Den utslitna truppen
