Inför den Allsvenska premiären - Redaktionen listar sina mest minnesvärda premiärer
På söndag är väntan äntligen över. Träningsmatcherna är förbi. Kylslagna konstgräsplaner ska bytas ut mot Gamla Ullevis naturgröna hybridgräsmatta. IFK Göteborg ska spela allsvensk fotboll igen. Som en del i uppladdningen inför detta så stora vårtecken, har vi bett några av redaktionens medlemmar att dela med sig av sina starkaste minnen från allsvenska premiärer.
Premiäromgång i Allsvenskan. Vår älskade serie Allsvenskan är tillbaka igen. För första gången på lite mer än två år är det en premiäromgång som inte ramas in av varken restriktioner eller publikbegränsning, i år är vi alla välkomna från start. Något som bäddar för publikfester på samtliga allsvenska arenor.
Just premiärer har ofta en särskild plats i supportrars hjärtan. Tid till att vädra ny luft efter en föregående säsong som bjöd på mer lidande än vad den bjöd på segersånger. Tid för att få se det där nyförvärvet, eller för att få sjunga tillsammans i grupp utan att känna sig som den i gänget som mäktar med att slå an rätt ton allra sämst. Kanske är det din första match på plats i livet. Tillsammans med en nära vän, med en mor- eller farförälder eller med någon av dina föräldrar kanske ni får se ert favoritlag på plats för första gången. Tillsammans.
Ja många är de närmast romantiska scenarion som kan radas upp när en allsvensk premiär kommer på tals. Vi ska i denna text få dyka ner i några av redaktionsmedlemmarnas starkaste minnen från just olika premiärmatcher. De som ska gå med oss längs minnenas allé är Arvid Larsson, Mattias Wiklund, Adrian Pihl Spahiu, Philip Semmler och Oscar Lagerberg.
Arvid Larsson – IFK Göteborg - Malmö FF 2017 (1-1)
Under min tid som Blåvitt-supporter är premiären mot Malmö 2017 utan tvekan den premiärmatch som varit mest uppsnackad på förhand. Förväntningar, känslor, historia och framförallt rivalitet. Det var ett hatmöte som innehöll allt det som en premiär ska innehålla. Ända sedan lottningen fastställdes var det som att hela Sverige bara gick och väntade på att få se Sveriges två största lag sparka igång Allsvenskan.
Det var också första gången Malmö var i Göteborg sedan Tobias Sana fått en s.k. ”banger” kastad på sig och MFF sedermera tilldömts en skrivbordsseger. Sana fanns med i Malmös startelva och jag vill minnas att han från läktarhåll inte var särskilt populär. Matchen slutade 1–1 men det fanns mycket positivt att ta med sig ur en blåvit synpunkt. Hemmaklacken bjöd på ett mäktigt hyllningstifo till Blåvitts två Uefacup-titlar, Mikael Boman nickade in 1–0 efter bara 7 minuter och Pontus Dahlberg gjorde sin första match i Allsvenskan, blott 18 år gammal. Malmö hemma är den premiär jag minns allra mest, den hade allt.
Mattias Wiklund – IFK Göteborg - Elfsborg 2019 (3-0)
Mitt val faller inte på en regelrätt premiär, utan jag tänjer lite på definitionen och väljer en hemmapremiär – Elfsborg på Ullevi 2019. Inför matchen minns jag främst ångesten som låg över IFK Göteborg. Ett tungt premiärår för Poya 2018 följdes av en nästan lika tung försäsong. Raketmatchen mot GAIS och uttåget ur cupen följdes av deppiga insatser i träningsmatcher mot Varberg och Falkenberg. Spelet hackade och varken 4-2-3-1 eller 3-4-3 såg särskilt bra ut. Blåvitt var, med all rätta, bottentippade. I medias tips hamnade vi på 13:e plats. Oron blev knappast mindre av en premiärförlust med 3–1 borta mot AFC Eskilstuna av alla lag.
Samtidigt fanns det också en försiktig optimism i luften. Fyra dagar tidigare hade nämligen publikfavoriten Lasse Vibe återvänt. Det här var på den tiden då hemvändare inte kom på löpande band, så Vibes återkomst var mer än välkommen! Även om hans matchform var tveksam, samt att han inte ens var spelklar till hemmapremiären, blåste det äntligen lite positiva vindar. Men trots detta präglade ändå ångesten känslorna inför matchen. Jag minns hur snacket gick på promenaden från Olivedal till Ullevi. Hade vi råd att inleda med två raka förluster? Djurgården borta väntar nästa omgång. Elfsborg såg väl bra ut i premiären? Det här var året man till sist kunde tvingas se IFK Göteborg åka ur Allsvenskan. Det var känslan.
Med matchen väl i gång var man rädd att farhågorna skulle besannas. Elfsborg var totalt överlägsna de första 20 minuterna. Men då hände det oväntade. Nygren kombinerade med Sebastian Ohlsson och hittade fram till Paka. Ribba in och 1–0 till Blåvitt. Sedan släppte allt. Tre minuter senare hittade Robin Söder fram till Benjamin Nygren, en gammal supertalang till en ny, och Blåvitt hade i princip redan dödat matchen. I andra halvlek fortsatte Nygrens succé när han hittade fram till Seb Ohlsson som drog upp bollen i nättaket. 3–0 mot Elfsborg i vårsolen på Ullevi!
Det var många minnesvärda prestationer den här matchen. Paka var så bra som bara en skadefri Paka i toppform kan vara. Starfelt spelade försvarsspel på ett sätt som gör att man inte är förvånad att han är med i landslagstruppen idag. Och så Benjamin Nygren! Att se en 17-åring vara så dominant är speciellt. Han visste vad han skulle göra varje gång han fick bollen. Men bäst på plan var kanske Sebastian Ohlsson. Han sprang upp och ner längs högerkanten som om han inte gjort något annat. Från bortgallrad av Blåvitt, succéanfallare i ÖIS och Jörgen Lennartssons frysbox, till lagkapten och högerback av allsvensk toppklass.
Nu blev ju varken resten av säsongen 2019 eller Poyas tid i Blåvitt så bra som man där och då drömde om, men jag kommer ändå alltid med glädje minnas våren 2019 och speciellt hemmapremiären mot Elfsborg på Ullevi. Ett bottentippat Blåvitt motbevisade alla kritiker. Ett ungt och hungrigt Blåvitt gav hopp om framtiden. Vårsolen värmde och vintern var glömd.
Adrian Pihl Spahiu – Kalmar FF - IFK Göteborg 2010 (0-3)
Efter några år som Blåvitt-supporter har man samlat på sig en del minnesvärda premiärer, både positiva och negativa.
Några som sticker ut är bland annat 2005 borta mot Malmö där Blåvitt går ut och visar att ”i år är det vi som är ett topplag och ni som ska jaga”. Något som sticker ut åt andra hållet är 2012 när ”Real-Blåvitt” åker till Södertälje för att pulverisera Syrianska men blir sönderkontrade och vi till råga på allt fastnade i en snöstorm utanför Norrköping på väg hem.
Men det minnet som kanske sticker ut mest av allt är Kalmar borta 2010.
Ett minne jag ofta återvänder till när det handlar om premiärer. Det var en premiär som gav allt det där som man älskar med att vara fotbollssupporter. Jag tror jag snackat nog om resan dit i andra texter, men matchen och efterspelet lever kvar minst lika starkt i minnet.
Det är en match på en, i all ärlighet, ganska gulbrun plan. Snön ligger fortfarande på många ställen i Kalmar. Blåvitt som slutade tvåa året innan gick och slog på stora trumman om sitt unga lovande lag. ”Nästa mästarna” hette det. Mästartakter visade laget dock inte mycket av, och istället är det Kalmar för hela slanten. Efter fem minuter har dem en ribbträff och efter femton har de bränt en straff. Tobias Hysén löser, nästan på egen hand, en kontring och petar in 0-1 som står sig till paus.
I andra halvlek ser det fortsatt mörkt ut för Blåvitt, men Tobias Hysén tunnlar Arajuuri (ni vet, startspelare för Finland i EM förra sommaren) i straffområdet och lägger retfullt enkelt in 2-0 vid bortre stolpen innan Hjalmar Jonson kör ett chickenrace på en frispark mot Wastå i Kalmar målet där han i princip hoppar upp mellan Wastås handskar och nickar bollen i en båge över målvakten och i mål. Blåvitt hade i princip tre lägen på hela matchen och satte alla tre.
Ganska många blåvita blev kvar i Kalmar den kvällen och det var Blåvitt på varenda nattklubb i staden (de är inte så många ska sägas).
Dagen efter, med en riktigt bra segerfest i benen, lämnade vi Kalmar stärkta av vetskapen att om Blåvitt vinner med 3-0 när laget spelar såhär dåligt, hur bra kommer vi inte bli när vi får ordning på spelet?
2010 var på många sätt ett skitår, men just den helgen, så kändes det som om inget kunde stoppa oss. Den helgen kändes det som om Blåvitt hade gjort den sämsta matchen för året (yeah right…) och ändå vunnit med 3-0. Där och då fanns inte en tanke i världen på att den Karl Svensson som flyttade hem inte var samma Karl Svensson som var med i VM 2006. Där och då fanns det inte på kartan att den unge målkungen vi ryckte ur näven på Gais (Pär Ericsson) inte skulle bli nästa storförsäljning. Där och då kändes det som om Erik Lund var Allsvenskans bästa högerback.
Där och då hade 2010 startat på bästa sätt. Där och då hade allt hopp vi hade inför säsongen bara förstärkts.
Philip Semmler – IFK Göteborg - Djurgårdens IF 2009 (6-0)
För min del var det ett ganska naturligt val, även om jag varit på väldigt många premiärer vid det här laget. Hemmapremiären 2009: IFK Göteborg - Djurgårdens IF.
Vi må ha åkt på en tung förlust mot Helsingborg i den första omgången av 2009 års allsvenska, men det var få som hade nederlaget på tanken när det vankades invigning för vår nybyggda hemmaarena Gamla Ullevi. Visst fanns fina minnen att ta med sig från Ullevi de två föregående åren, SM-guldet 2007 och CL-kvalet 2008, men mest var det en förhoppning och önskan om storhetstiden som skulle komma på Gamla Ullevi. Årskorten sålde som smör och hemmapremiären, på påskafton, spelades naturligtvis inför drygt 18 000 åskådare i vårsol.
Det var sådan märklig känsla inför matchen, det var förvisso en stormatch, ett rivalmöte, men för alla blåvita skulle det bara bli en dag och match för oss. Så blev det också. Det hade inte gått många minuter innan vi hade tagit en 2–0-ledning och det skulle bli ytterligare fyra mål för Göteborgskamraterna innan premiären och invigningen var över. Glad Påsk Djurgården sjöngs det på läkaren och Sportbladets Simon Bank skrev efteråt att det var den bästa matchen i Allsvenskans historia med följande resonemang:
"Arrangemanget, arenan, inramningen, underlaget. Allt det där var på en nivå svensk fotboll inte varit på tidigare. Internationellt, modernt, snyggt. Lägg på ett lysande fotbollsväder och två bra klackar så har du svaret."
Gamla Ullevi förblev en enormt viktig hemmaborg för IFK i dem 14 inledande omgångarna den säsongen, som tyvärr slutade i elände. Men där och då, 11 april 2009, så var det världens bästa arena och världens bästa blåvitt med världens bästa inramning.
Oscar Lagerberg – Örebro SK - IFK Göteborg 2021 (0-0)
Nu när alla andra på redaktionen ska vara så glada och på gott humör tänkte jag dra ned oss på jorden igen. Jag tänker inte nämna någon rolig premiärmatch där blåvitt vann med 3-0. Jag tänkte skriva om den blekaste och kanske till och med tråkigaste premiärmatchen jag kan komma på. Varför gör jag detta då? Varför kan jag inte bara välja en match där allt gick som det skulle, eller i minsta fall en match som man minns? Jo jag vill påminna alla om att IFK Göteborg ofta är bleka och tråkiga och för att vi nu ska kunna vinna allsvenskan 2022 så måste vi bearbeta det och lägga detta bakom oss. Premiärmatchen jag har valt är den från 2021, en 0-0 match mot Örebro på ett tomt Behrn Arena.
Jag tycker denna match är minnesvärd inte bara för att den är perfekt i sin färglöshet, utan också för att den beskriver mitt supporterskap till IFK Göteborg perfekt. Det kanske låter ledsamt men som en yngre supporter som inte fick uppleva guldet 2007 och än mindre fick uppleva storhetstiden på 80 och 90-talet så är det sant. Det har varit några cupguld, det har varit några riktigt goa vinster men när allt kommer omkring är det denna premiärmatch jag kan kolla tillbaka mest på och säga “detta är det blåvitt jag är uppväxt med”. Det var inte katastrof, det är det sällan med IFK Göteborg. Det vara bara sämre än vad man hade förväntat sig.
Som de flesta minns var förhoppningarna på blåvitt inför förra säsongen skyhöga. Det trötta smeknamnet “Real Blåvitt 2.0” hade satts efter värvningen av (blåvitt-legendaren) Marek Hamsik. Dessutom hade Kolbeinn Sigthorsson, Simon Thern, Marcus Berg och Oscar Wendt värvats. Men det blev inte någon anmärkningsvärd premiärmatch av “Real Blåvitt”. Ifall jag ska vara ärlig kommer jag inte ihåg någonting från själva matchen. Jag kommer bara ihåg att när den var slut, så var en specifik känsla tillbaka. Den här känslan av att det inte gick som det skulle. Men också en lycklig känsla, för blåvitt var tillbaka.
Ömsom lidande, ömsom segersånger var det ja. Som ni märker kan en match vara minnesvärd av fler än en anledning. På söndag får vi nu chansen att skapa nya minnen att spara ner i vårt egna personliga bibliotek. Oavsett om du är på plats för tusende gången i goda vänners lag, eller om du greppar handen om en vuxen för din första match – Varmt välkomna till ert Gamla Ullevi.
