Krönika: Utan kulturbäraren inget trendbrott
Göteborgssonen hade kunnat alternera mellan Bjärehalvön och franska Rivieran. I stället har Gustav Svensson legat bakom sensommarens blåvita uppsving.
Mötet i Vilnius visade sig ge resultat – den turkiske presidenten var plötsligt redo att släppa in Sverige i Nato. Omkring 15 månader efter att riksdagen röstat för ett svenskt inträde i militäralliansen tycktes nu ett medlemskap vara nära. På bilderna från Litauen log Ulf Kristersson förnöjt, men nog var det allt en suck av lättnad som statsministern egentligen gav uttryck för.
På andra håll var sinnesstämningen en annan. En dryg halvtimme innan beskedet kom från Baltikum hade ett sargat IFK Göteborg besegrats av tabelljumbon Varberg. Hallänningarna var i och med knallen ikapp Blåvitt, som blott hade inkasserat åtta poäng med nästan halva serien spelad.
Pontus Wernbloom satte ord på den förtvivlan de flesta kände. “Just nu ser jag ingen annan väg än att de åker ur”, sa IFK-profilen i anslutning till förlusten. “Jag hoppas på ett mirakel”, fortsatte han i intervjun med Radiosporten.
När den allsvenska fotbollen nu två månader senare har pausats för landslagsspel är det ett annat ljud i skällan. Laget är ett av ligans mest formstarka och huserar ovanför kvalstrecket efter att ha spenderat merparten av säsongen under detsamma. Till Gamla Ullevi strömmar publiken. Allt talar för att klubben slår fjolårets toppnoteringen på 14 700 i hemmasnitt.
Vad fan hände?
Svaret är mångbottnat. Uppsvinget är till stor del ett resultat av att de som förväntats leverera också har gjort det, men framspelningarna signerade Thomas Santos och målen av Marcus Berg och Arbnor Mucolli har inte uppstått ur ett vakuum. De är en följd av den taktiska förändring som Jens Askous intåg i föreningen har medfört. På kort tid har dansken utarbetat en spelidé som kännetecknas av ihärdigt presspel och högt tempo i rörelserna med och utan boll. Det har föranlett fler stora målchanser, som Santos, Berg och Mucollis tilltagande poängproduktion är sprungen ur.
Trions anfallskollega Astrit Selmani har också tillskrivits en roll i Blåvitts pånyttfödelse. De pigga inhoppen mot Djurgården och Degerfors då underläge sent vändes till seger tycks göra skäl för det. Att skåningen varken agerat framspelare eller målskytt verkar underordnat i sammanhanget.
Även om nyförvärvet varit en positiv injektion, vore det rimligare om Pontus Dahlberg ägnades samma uppmärksamhet. Den ifrågasatte målvakten har på sistone gått att känna igen efter en vår präglad av skador och tveksamma ingripanden. Om det inte varit för hans storspel hade Djurgården återtagit ledningen genom Haris Radetinac och en vecka senare skulle hoppet om poäng varit släkt på Stora Valla innan den blåvita kvitteringsjakten ens hunnit börja. Besparar sig 24-åringen de enkla misstagen är han i klass med föregångaren Warner Hahn.
Om Dahlberg höjt sig på senare tid, har Gustav Svensson levererat med en dåres envishet. Om inte landslagskarriären lagts till handlingarna häromåret, hade han varit högaktuell för den trupp som på fredagen flög till Tallinn för helgens EM-kvalrysare mot Estland. Den till mittback omskolade Göteborgssonen hade varit nyttig att tillgå för Janne Andersson, som gäckas av flera avbräck. I stället har förbundskaptenen kallat in bland andra Malmö FF:s Martin Olsson när återbuden blivit för många.
Som tur är talar det mesta för att det dröjer innan “Gurra Swede” sätter punkt för sin fotbollsgärning helt och hållet. Nyligen berättade den forne landslagsmannen för Sportbladet att han “verkligen” avser att spela även nästa år. I sådana fall får direktör Ola Larsson erbjuda ett nytt kontrakt, då hans nuvarande avtal löper ut vid årsskiftet.
Att förlänga med Gustav Svensson torde vara en angelägenhet för chefskapet på Kamratgården. Förmågan att gång efter annan visa karaktär, medan andra brister i den, gör honom till en närmast perfekt ambassadör för IFK Göteborg. Utan att någonsin förhäva sig, statuerar han ideligen exempel för sina lagkamrater genom att antingen älga hemåt i defensiva omställningar eller fläka sig fram för att täcka skott. Han är en kulturbärare, som förståsigpåarna säger.
Gräver du i arkiven förefaller det som om killen från villaområdet Änggården i Göteborg alltid varit ämnad för stadens största lag. För drygt 14 år sedan skrev magasinet Offside om en osjälvisk 22-åring, som redan då betraktades som en “slitvarg”.
– Han har motorn, speeden och börjar nu få blicken, förklarade Blåvitt-tränaren Stefan Rehn.
Den dåvarande förbundskaptenen för U21-landslaget, Jörgen Lennartsson, ville inte vara sämre. Han talade om en “lyhörd” talang med “stor social kompetens". I porträttet från 2009 överträffar lovorden varandra av Gustav Svensson, som många år senare har spelat en nyckelroll i sensommarens blåvita trendbrott. Det var tur att han inte lyssnade på Stefan Selakovic, som ansåg att “lagets brat” hade gjort mer nytta i skånska Båstad eller på franska Rivieran.
Fotnot: “Gurra Swede” kom till när Gustav Svensson svarade att hans favoritskådespelare var porrstjärnan Puma Swede. Skämtet från 2010 gick att hitta under hans spelarprofil på IFK Göteborgs hemsida, men har sedan länge strukits därifrån. Smeknamnet lever däremot kvar.
