Krönika: Årets ärkeängel - ett dramaturgiskt mästerverk
Tobias Sana har valts till årets ärkeängel, och sällan har priset känts både så välförtjänt såväl som kontroversiellt. Samtidigt påminner hela historien om några av de bästa dramerna som skrivits.
Om karriären skulle ta slut här så skulle det vara en historia tagen som rakt ur textboken för tre-akts strukturen som ligger till grund för nästan varje Hollywoodfilm. Samtidigt som det är en historia med betydligt fler och viktigare lager än så.
Det finns massvis med olika teorier kring hur ett drama ska byggas upp, men den som många av oss kanske är mest van vid idag är den struktur där berättelsen delas upp i tre akter. En struktur som dominerar framför allt filmindustrin. Där första akten introducerar berättelsen. Vi lär känna karaktärerna, och får bakgrundsinformation till var de befinner sig och så vidare. Akt två är konflikten. Något händer som skapar konflikt. Akt tre är upplösningen.
Det låter kanske lite flummigt nu, men tänk tillbaka på valfri romantisk film. De följer i princip slaviskt formeln. Person A är ensam, lever sitt liv, och träffar person B. Person B är fantastisk, de blir kära och allt är fint. Det är akt ett. Person A gör något, eller person B får reda på något om person A leder till konflikt. De gör slut. Båda två är jätteledsna. Det är akt två. Men de klarar inte av att vara ifrån varandra. Person A gör en romantisk gest (springer ikapp person B på väg till flyget, står utanför fönstret och spelar gitarr eller valfri liknande klyscha) som vinner tillbaka person B och de finner tillbaka till varandra. Det är akt tre.
Tittar vi då på Tobias Sanas karriär så följer den i mångt och mycket samma mönster. Tobias kommer till Blåvitt som ung spelare. Det gick förvisso inte spikrakt för honom, men han blev en viktigare och viktigare spelare, som till sist belönades med ett utlandskontrakt i en av Europas främsta klubbar. (Ajax kanske inte är vad Ajax brukade vara men 35 Holländska mästartitlar och 4 mästarcup/Champions League segrar skojar man inte bort.) Tobias Sana kröner sin resa mot toppen genom att debutera för landslaget när han hoppar in i den smått legendariska 4-4 matchen mot Tyskland i Berlin. Det här är vår akt ett.
Sen gick det utför. Trots 4 mål på 17 matcher fick Tobias inte så mycket speltid i Ajax och flyttades ner till ungdomslaget. Efter några års harvande i Holland vill Tobias flytta hem. Han hör av sig till Blåvitt, men laget är fullt. Blåvitt har ”Ormen” på den vänsterkant där Sana spelade innan övergången till Ajax, och på högerkanten fanns Martin Smedberg Dalence samtidigt som Blåvitt var i långt gångna förhandlingar med Jakob Ankersen.
Istället hör Malmö av sig och Sana skriver på ett kontrakt för skåningarna. Något som kulminerar med den ökända incidenten på Gamla Ullevi där Sana buas ut av delar av sin gamla hemmapublik, får en banger kastad mot sig, och svarar genom att kasta upp en hörnflagga på läktaren vilket leder till ett kaos som slutar med att matchen bryts, Malmö tilldöms 3-0 och Tobias Sana polisanmäls.
Men det är inte ett riktigt drama om det stannar där. För Tobias Sanas tid i Malmö blir rätt misslyckad och han skrapar bara ihop 31 matcher under sina nästan tre år i föreningen. När Malmö tar SM Guld 2016 spelar Sana bara 11 matcher, vilket med nöd och näppe räcker för att ens bli tilldelad en guldmedalj (de 18 spelare som spelat mest tilldelas medaljer om inte föreningen ansöker om extra medaljer.)
Till sist hittar Sana och föreningen en lösning och Sana lämnar med ett år kvar på kontraktet för danska Århus.
Det är vår akt två.
Tiden i Århus blir desto bättre och Sana gör förhållandevis bra ifrån sig. Det ser ut som om Sana ska få spela ut sin karriär i lugn och ro utanför Sverige.
Men det är inte ett slut som är värdigt detta drama. Istället värvas Tobias Sana tillbaka till IFK Göteborg hösten 2019. En övergång som chockade och upprörde många. Även de mer sansade rösterna var skeptiska till övergången. Inte bara sportsligt, men hur Sana skulle kunna tas tillbaka in i värmen av det Blåvita supporterkollektivet.
Under de två åren som gått sedan den övergången har Tobias Sana visat med all önskvärd tydlighet att det är IFK Göteborg som är hans klubb. Det är en spelare som varit en fantastisk ambassadör för IFK Göteborg mot media, mot lagkamrater och mot supportrar. En spelare som gjort allt han kunnat för att stötta och lyfta medspelare, som alltid tagit sig tid för supportrar och som sugit åt sig den kärleken han fått från vissa håll istället för att förgiftas av det hat han fått från andra håll.
Att Tobias Sana nu blir utsett till årets ärkeängel är det perfekta slutet på en Hollywoodfilm om Tobias Sana. Det är akt tre. Upplösningen. Person A och person B hittar tillbaka till varandra.
Det är också en på tok för ytlig film.
För historien om Tobias Sana och IFK Göteborg har fler lager än så. Framför allt är det kanske en berättelse om staden Göteborg, en inre konflikt, och vägen ut och framåt.
Det kanske snarare borde vara historien om en pojke som älskar en stad han inte riktigt passar in i sin hemstad.
IFK Göteborg har till och från kallats en vit mans klubb, och även om jag inte tycker det är helt rättvist, så förstår jag också var det kommer ifrån. För IFK Göteborg, och Göteborg som stad, har sina egenheter och egna kultur. Precis som andra städer har. Och något som, i alla fall jag tror, formar oss som personer, våra värderingar och hur vi ser på världen.
Då menar jag inte den där klämkäcka Glenn Hysén myten som alla hitflyttade smålänningar försöker anamma. (Helt seriöst, de finns inga som älskar ”Göteborgsvitsar” så som Glenn Hysén och hitflyttade smålänningar.)
Jag tänker snarare på en lojalitet mot kollektivet. Det är säkert ett arv av stadens historia. Mynningen av Göta älv har historiskt varit en smal remsa land som varit Sveriges enda kontakt med västkusten. Göteborg byggdes som staden som skulle försvara resten av Sveriges handel ut mot Nordsjön, och förvandlades till industristaden som skulle vara lokomotivet för resten av Sverige. Under stor del av stadens historia var man en förvisso viktig, men avlägsen del av landet. Sveriges fokus har alltid legat runt Östersjön. Under stora delar av stadens historia så har invånarna haft betydligt mer utbyte med brittiska och holländska handelsmän än med den styrande eliten i Stockholm. Där Stockholm har Kungliga Tekniska Högskolan så har Göteborg Chalmers. Att ena universitetet går under Kungens fana och det andra grundades av och är döpt efter en skotsk handelsman säger ganska mycket om städernas kulturarv.
Handeln har på olika sätt alltid varit en viktig del av Göteborg. Göteborgs hamn är fortfarande en av norra Europas största och anses så viktig för Sverige att när det blev konflikt i hamnen så slutade det med att strejkrätten försämrades i ny lagstiftning för att säkerställa hamnens fortsatta drift. Liknande gäller leder och tågspår till och från hamnen som blivit klassade som riksintressen vilket tagit mycket beslutsrätt från staden. (Om någon nu tyckte att det är lite dumt att Lundbyleden och Hamnbanan skär av stora delar av Hisingen från resten av Göteborg så kan jag meddela att staden helt enkelt inte får göra något åt leden eller tågspåret…)
Den utbredda handeln, där ärlighet, lojalitet och pålitlighet troligtvis varit uppskattade egenskaper, i kombination med en styvmoderlig behandling av de styrande i Stockholm har säkerligen präglat staden och stadens invånare. Det har gett oss en stad med invånare som gör sin egen grej och har sina egna värderingar.
Eller ja. Brukade vara så i alla fall.
För på många sätt och viss så känns det som om Göteborg hade svårt att hitta sin riktning efter varvskrisen på 1970-talet. Industriarbeten försvann och ersattes med andra typer av yrken. Under 1990-talet satsade staden på ett bli en innovationshubb och man skräddarsydde en hel stadsdel (Lindholmen) efter behoven från det världsledande superbolaget Ericsson som flyttade sitt huvudkontor till Göteborg. Ungefär samtidigt som Ericsson flyttade in sprack IT bubblan och Ericsson blev aldrig samma företag igen. Ta bara en sådan sak som att staden har så otroligt svårt för att bestämma sig för om den ska vara ”den stora småstaden”, eller en riktig storstad (jag jobbar ju trots allt med stadsbyggnad, den ständiga kampen mellan att hålla Göteborg litet och gemytligt samtidigt som staden har nästan en miljon invånare är återkommande).
Men något som händer i bakgrunden är att Göteborg blir en väldigt uppdelad stad. Vissa tar vara på förändringarna och hänger på bra. Andra klarar av olika anledningar inte av att ställa om på samma sätt. Arbetslösheten steg stort bland de som inte lyckades ta sig in i nya arbetssektorer. Staden segregeras fort. Och när flyktingvågor från Balkan under 1990-talet, Irak och Afghanistan under 2000-talet, och Syrien under 2010-talet kommer till Sverige blir det väldigt svårt, framför allt i Göteborg som på förhållandevis kort tid gått från att vara en Industristad till att bli en innovation och tjänstestad.
Och här kommer bilden av IFK Göteborg som de vites klubb in. För IFK Göteborg har på många sätt och vis de där gamla idealen inpräntade i sitt DNA. Vi håller ihop. VI är lojala mot varandra. Vi tar hand om varandra för ingen annan kommer göra det.
Tider förändras, och det är inte bara Göteborg som förändras. Fotbollen förändras. Det blir svårare och svårare att kombinera ett jobb på SKF med att spela Allsvensk fotboll. Det blir svårare att nå Allsvenskan om du inte satsar på fotbollen som barn. Och det blir svårare att satsa på fotbollen som barn om du inte har föräldrar som kan stötta dig genom den processen.
För IFK Göteborg som har som mål att många spelare ska gå genom den egna akademin, och som samtidigt har en relativt smal akademi får det logiska följder. Få akademispelare innebär färre föräldrar som kan hjälpas åt att skjutsa barn. Fler träningar innebär att föräldrar som jobbar obekväma tider har svårare att skjutsa barn till träningar. Fler resor och cuper är svårare att finansiera som lågavlönad eller ensamstående förälder. Det blir helt enkelt en akademi som även om det såklart inte är avsikten, blir svårtillgänglig för vissa samhällsgrupper.
Och det är här någonstans jag tycker att filmen om Tobias Sana kommer in. Uppvuxen i en stad som inte riktigt vet vad det är för stad. Uppvuxen i en förort som dras med utanförskap. Han kunde inte gå till Blåvitt via akademin, utan tog omvägen genom olika lokalklubbar.
Trots allt som hänt så står Tobias Sana på änglarnas årsmöte och säger att priset som årets ärkeängel är det han värderar högst av alla sina utmärkelser. Att få den uppskattningen i sin hemstad, i sin förening, av supportrarna som han trodde banden var brutna till.
Tobias Sana är inte Glenn Hysén. Långt ifrån. Men Tobias Sana visar ändå upp alla de där kvalitéerna vi ser som Göteborgska. Även om han har en spelstil som ibland kan kännas egocentrisk så betonar han gång på gång att det är laget framför jaget som gäller. Trots den stora incident som var 2016 och att det hade varit enklast att stanna i Danmark eller gå till någon annan svensk förening så väljer han att flytta hem till Blåvitt. Medveten om att många aldrig kommer förlåta honom vill han representera klubben i sitt hjärta. Väl här så tar han de yngre och nya spelarna under sina armar. Spelare efter spelare vittnar om hur de fått bo hos Sana när de inte hunnit lösa bostad. Hur Sana visat dem runt i staden. Hur Sana hjälpt dem.
Det är svårt att hitta riktig lojalitet i dagens fotboll. Det har blivit en så viktig del av spelarkarriären att byta klubbar att vi i princip uppmuntrar till det. Även om ingen skulle säga rakt ut att vi vill att t ex Oscar Vilhelmsson ska lämna, så hoppas ju alla att han ska kunna säljas för stora summor inom en viss framtid. Och i det klimatet av oklara lojaliteter så väljer Tobias Sana den svåra vägen. Blåvitt är hans klubb, men många där vill inte ha honom där. Han väljer att flytta hem ändå. Han väljer att göra allt han kan för att vinna tillbaka supportrarna.
Jag undrar om man inte skulle kunna beskriva Tobias Sana som en modern Göteborgare. Han är inte den kaxiga målmedvetna ungen från Malmö som stolt berättar om vilka sportbilar han ska köra när han är proffs. Han är killen som låter nya spelare bo hos honom. Han är killen som alltid ställer upp på att skriva autografer. Som alltid tackar av klacken även om de buar. Han är killen som valde den svåra vägen tillbaka. Ärlighet (glöm inte att Tobias Sana var ovanligt ärlig med att han ville till Blåvitt redan 2016 men att laget då var fullt. Inte många spelare som inleder sin tid i en klubb med att säga att de ville till en rival), Lojalitet, och Omtänksamhet. Värderingar som i alla fall jag ser som ledstjärnor för både Göteborg och Blåvitt. Och Tobias Sana visar upp alla.
Han är inte Glenn Hysén. Han är Tobias Sana. Han visar att det går att ta sig fram med klassiska traditionella Göteborgsvärderingar även i dagens fotboll.
