Krönika: "I Blåvitt väntar evigheten för Jeremejeff."
Det heter ibland att vissa spelare, senast Alexander Jeremejeff, inte kan gå till Blåvitt av lojalitet till rivaliserande klubbar. Då glömmer man något viktigt: som spelare går man inte till IFK Göteborg främst för att vinna matcher, utan för chansen att bli legend. Där finns det ingen konkurrens mot andra klubbar i Sverige.
Den senaste veckan har det ryktats att Alexander Jeremejeff, utlandsproffs i Dynamo Dresden och med förflutet i Malmö FF och Häcken, skulle vara aktuell för IFK Göteborg. Lika svårverifierade rykten hävdar också att betydligt penningstinnare klubbar som Rostov med flera skulle vara ute efter spelaren, så det slutgiltiga utfallet är ännu högst oklart. Likväl har situationen, som så ofta är fallet när Blåvitt är ute efter en spelare som supportrar till andra lag anser är "deras", lett till kommentarer i forumet om att spelarens klubbhjärta kommer omöjliggöra ett sådant steg.
Det leder oss in på ett ämne jag tänkt skriva om en längre tid: att Blåvitt som klubb är något väsensskilt från nästan alla andra klubbar i Göteborg och Sverige. IFK Göteborg kan som ingen annan skapa gudar i Göteborg, och att spela för Blåvitt är inte att vara motståndare till andra lag, utan att försöka vara det bästa Göteborg kan åstadkomma. Det finns därför ingen lojalitetskonflikt mellan Blåvitt och andra Göteborgsklubbar. Alla vet redan att man spelar i andra lag för att vinna matcher, men man är i IFK Göteborg för att bli legend.
En av mina favorithistorier kring IFK Göteborg rör supporterklubben Änglarna som drog igång sin verksamhet 1973. Äldre och kunnigare supportrar lär ha djupare kunskap om exakt hur det gick till och hur benämningen kom till, men hur som helst valde man Änglarna som titel på sin gruppering, och man blev snart en av de mest röststarka supporterformationerna i Sverige.
Änglarna som varelser och andeväsen härrör från den kristna mytologin (även om de enligt vissa uppgifter lär vara inspirerade av zoroastrismen med rötter i Poya Asbaghis födelseland Iran). Som symbol är de ett ypperligt val - de har till uppgift att hålla hov och samlas kring gudarna och sjunga lovsånger till dem. Även om de sällan skildrats i bild som man kanske tänker sig den genomsnittlige supportern är ändå kopplingen tydlig till några av de bästa stunderna som blåvit: den mangranna uppslutningen och det sjungande, jublande stödet som samlades på läktarna runt laget i matcher som Hamburg 1982 eller Trelleborg 2007.
Den blåvita massan, änglaskaran om man så vill, är dock större och bredare än bara själva klacken och årskortshållarna. Sveriges populäraste lag har en unik roll hos de fotbollssinnade, som går bortom det faktum att man har både flest supportrar och störst historiska meriter. Visst är Blåvitt störst, bäst och vackrast, men man är också något mer som är lite svårare att sätta fingret på - men det betyder inte att vi inte ska försöka.
Någon gång på 80-talet dök slagordet upp i Göteborg om att "Skecka Blåvitt" i stället för landslaget - inte bara för att man var bättre utan också för att man stod för något som var de fotbollsintresserade närmare än landslaget. Man kunde identifiera sig med Blåvitt. Gemene man kan rabbla fler spelarnamn från IFK Göteborg på 80-talet än det dåtida landslaget. Laget stod också för den grovarbetande, leende och framgångsrika kämpaanda som då sågs som ursvensk. Hela Sverige identifierade sig med den blyge, gränslöst talangfulle Torbjörn Nilsson och med den stojande men urskicklige Glenn Hysén. Blåvitt gick på 80-talet från att vara ett lag bland andra till att vara klubben dit man gick för att representera Sverige internationellt, för att få ha varit med om svensk fotbollshistoria, för att få förevigas av medaljer, popularitet och rekord.
Det stämmer att Blåvitt har brutit den fina resultatraden åtskilliga gånger sedan dess, och samhällsandan har definitivt ändrats. Trots det finns det något annorlunda kvar kring IFK Göteborg. Att bära de finaste av färger förpliktigar inte bara spelarna, utan kommenderar även den breda publikens respekt. Alla lag har sina favoritspelare som symboliserar något lite extra, allt från Degerforsmålvakten "Skjorta" Bergström som rullade tillbaka bollar till anfallare med kommentaren: "Alla lösa går om!" till Malmös store son som... eller förresten, låt oss trots allt inte strö alltför mycket salt i de såren i år. Det är dock något alldeles särskilt med IFK Göteborg. I IFK Göteborg blir man representant för något större, för Göteborg som helhet, för staden och dess människor. Blåvitt är mer än en tröja, kamratskapet större än ett medlemskap och den blåvita föreningen är, för att låna en fras från ett av alla de lag söderifrån vi har plusstatistik mot, mer än en klubb.
BK Häcken är ett duktigt lag och har många talangfulla spelare, men det finns en avgörande skillnad mellan Bengt Andersson och Christoffer Källqvist. Den ene hyllas av journalister och bedömare, den andre har flyttat in i den svenska folksjälen. När Tobias gick från Häcken var han en spännande talang, när han kom hem till Blåvitt var han KLAR med hela Fotbollssverige. Häcken är ingen dålig förening och de har säkert en lojalitet bland sina spelare, men bara Blåvitt skapar gudar.
I IFK Göteborg spelar man för Poseidons pose på Götaplatsen, för västkustens alla klippor, för det dagliga snacket på spårvagnar och för en stad fylld av kamratskap och gemensam strävan framåt. Som legender står över den grå vardagen står Blåvitt över mattare färger i andra lag. Bara hos Blåvitt kan man bli Gud.