Krönika: Det är över nu
Vad fint det var, dom där veckorna när man lurades in i tanken på att vi hade knäckt den där koden.
Att vi var på riktigt. Att några snabba amputationer och lite nytt syrerikt blod skulle räcka för att skaka liv i den sargade kroppen.
Jag trodde faktiskt på det, det ska jag vara ärlig med att säga. Jag trodde att vi skulle ta oss igenom det här och komma ut lite starkare på andra sidan.
Lite starkare och lite hårdare.
Och det var ju inte bara jag, alla trodde det. Experterna sa att vi var klara, tyckarna tyckte att vi minsann var för bra för att åka ur, motståndarna sa att det är ett annat lag nu. Inte samma som förut.
Det var så det lät.
Vi supportrar kanske inte sa det, inte högt i alla fall. Men nog märkte ni också den lite rakare hållningen, det lite gladare lynnet och dom lite stoltare sångerna?
På pappret såg ju allt så bra ut, resultaten, publiken, nyförvärven, styret, motståndarna, schemat. Fan, om till och med Fredrik Klitte kunde bjuda till och blåsa en straff på övertid. I Stockholm.
Vad skulle kunna stoppa oss då?
Poänglarna mot skakiga Sirius? Enkelt. Nya Blåvitt mot matematiskt klara Värnamo? Vi har till och med råd att tappa två pinnar där. Storebror mot bastarderna från Sjuhäradsbygden? Det gick ju rätt bra sist. Gnaget hemma? Revanschens mamma. Varberg borta? Redan inräknat i budgeten.
Blåvitt: bra på fasta, bäst på hösten.
Vad fint det var, dom där veckorna. Men det är över nu.
Kvar finns ett kval att kanske överleva, om Gud vill och vädret tillåter.
IFK Göteborg kommer inte att ta en enda poäng till i årets upplaga av Allsvenskan. Att tro att vi ska vinna mot Borås är infantilt. Att årets upplaga av Blåvitt skulle ha psyke nog att överleva gnaget i en avgörande match är ingenting annat än självbedrägeri. Och att möta Varberg (i Varberg) i omgång trettio, med blottad strupe och och en åldrande dynastis hela tyngd på våra axlar. Det är vi helt enkelt inte mogna för. Innerst inne vet vi precis hur den matchen kommer att se ut; Vi kommer att stånga oss blodig mot en motståndare som har grävt skyttevärn i nittioåtta år. Och oförmögna till att luckra upp en avställd buss, så kommer vi att gå in i närkamp mot en fysiskt starkare motståndare. Det brukar sällan sluta bra för någon och allra minst för oss.
Men BP då, säger kanske den naive drömmaren. Vi har ju BP kvar att räddas av?
Ett BP utan någonting att förlora. Ett BP som möter ett avsågat Djurgården hemma och ett formsvagt och redan klart Mjällby borta. En poäng (minst) i någon av matcherna är knappast en orimlighet.
I den sista omgången möter Brommapojkarna Häcken. Ett Häcken som först ska möta Molde i Europa. Sedan Mjällby, Malmö och Molde igen. Jag vet inte hur det är med er, men jag kommer inte att satsa hus och hem på att Häcken gör sin bästa match för säsongen, borta i Bromma, utan ett SM-guld inom räckhåll.
Vi hade allt i egna händer, allt var upp till oss. Att vi då går ut i andra halvlek, efter den här säsongen, efter allt som vi har gått igenom och tror att vi ska få någonting gratis. Att vi har råd att slappna av. Det är oförlåtligt.
Efter den här insatsen är laget faktiskt inte värda någonting annat än ett helvetiskt kval. Inte spelarna, inte ledarna. Det här är på er.
Den här säsongen är över, nu finns bara Allsvensk överlevnad kvar.
Vi på sidan, vi kommer att göra vårt. Vi kommer att fortsätta sjunga, skrika, resa, stötta föreningen ända ner i avgrunden om så krävs. För vi är Blåvitt och Blåvitt får aldrig dö.
Jag kan bara hoppas att laget har förstått det med.
