Krönika: En rivalitet i förändring
Inget förblir som det varit för evigt, och fotbollen är inte annorlunda. Sedan någon först kom på att man kunde tävla i ett sparka bollar i mål så har sporten utvecklats på alla plan. Bokstavliga som bildliga. Spelarna har har utvecklats, ekonomin har utvecklats, planerna har utvecklats, bollarna har utvecklats, arenorna har utvecklats. Ja allt runt det som blivit världens största sport har utvecklats.
En sanning om utveckling är att den alltid sker, oavsett om man vill det eller inte. Bra eller dålig, så kommer den alltid.
Som ung Blåvit idag är begrepp som Göteborgsalliansen kanske ovana och främmande. Det faktum att man för inte så längesedan hörde folk runt fikabordet säga ”Om inte Blåvitt tar det hoppas jag Öis gör det” känns väldigt avlägset. Idag är det snarare tvärt om. Bara det faktum att Öis-supportrar firade att Djurgården tog SM Guld framför Blåvitt 2005 säger en del om hur lokalrivaliteten utvecklats.
En annan rivalitet som utvecklats är den en gång vänskapliga med ett ljusblått lag söderifrån. Även där fanns det en gång i tiden en slags gemenskap som gick över klubbtillhörighet. Tillsammans var man de två föreningarna som utvecklat svensk fotboll i modern tid. Öis kanske var laget som tog fotbollen till Sverige, med det var Blåvitt och Malmö som tog svensk fotboll ut i Europa.
Två klassiska arbetarlag från två arbetarstäder som gemensamt dominerade svensk fotboll framför Stockholmslagen.
Men allt utvecklas. Vissa mindre ideologiska skillnader dyker upp, som utvecklar sig till stora sprickor. Olika sätt att se på saker dyker upp. Vad är en serieseger värd om man inte får kalla sig svensk mästare i slutet av säsongen? Vad är en final värd om man inte vinner den? Så länge frågorna sköttes med glimten i ögat var det lugnt. De båda sidorna förstod att den andra bara försökte framhäva sina egna meriter. Men som så vanligt i historien så växer små sprickor lätt till stora sprickor.
I ett klimat där fotbollen blir mindre och mindre folklig och där konflikter blir mer och mer uppblossade i media blir det kanske svårt att ha mer vänskaplig rivalitet. Ta ett exempel som vi alla ofta får läsa om. Zlatan Ibrahimovic mot Pep Guardiola. Skall man tro de rubriker och artiklar man läser om deras rivalitet så skulle de dansa på varandras gravar om de fick chansen.
En med all sannolikhet grov överdrift, men rivalitet säljer mer än vänskap och finns det någon man med bitterhet kan kritisera vår omvärld för så är det att det är viktigare att man säljer än vad man säljer.
Att Tobias Sana gick till Malmö efter att Blåvitt tackat nej är inget som borde väcka så stora känslor hos någon egentligen. Men folk är inte så logiska, och istället ordnade en lång sekvens av dåliga beslut så att matchen i våras bröts och Blåvitt tilldömdes en 0-3 förlust.
Hade jag fått välja hade jag avslutat den här texten med att peka på hur en en gång god och hälsosam rivalitet håller på att utvecklas till något negativt om vi inte gör något, men så väl blev det inte.
Istället väljer Malmös officiella supporterklubb MFF Support att gå ut med en uppmaning till alla som varit på matchen att kräva återbetalning för sina biljetter. Det räckte inte med att man fått en otroligt underlig 3-0 vinst, eller att man faktiskt fick se nästan en hel match. Man vill ha tillbaka sina pengar också. Det står tydligt i köpevillkoren att Blåvitt inte återbetalar biljetter om matchen bryts men man har ändå valt att betala tillbaka till de som vill det (av någon för mig oförklarlig anledning).
Blåvitt har enligt uppgifter betalat tillbaka ca 70 000 kronor supportrar som krävt pengar tillbaka, och med ett pris på bortasektionen på 160 kronor innebär det att fler än 400 supportrar krävt sina pengar tillbaka. Det är inte en isolerad person som är lite sniken och bitter. Det är en officiell supporterförening som uppmanar till det, och det är en stor skara som lyssnar till uppmaningen.
Att kräva pengarna tillbaka för en match som bröts först efter 75 minuter när man vet att föreningen man kräver pengar av är ekonomiskt pressade är lågt i sig. Att Blåvitt ville fortsätta matchen, samtidigt som domaren inte hade stöd i regelverket för att bryta matchen, att man fick en 3-0 vinst, och gick ostraffade för att man själva kastat smällare matchen igenom gör bara saken så mycket värre. Det finns varken rim eller reson i det agerandet.
Så nu avslutar jag istället den här texten med att konstatera att den hälsosamma och goda rivaliteten inte finns längre. Kvar finns bara en bitter eftersmak.
