Krönika: Ingen resa är vackrare än Svennis
Sven-Göran Eriksson växte upp i värmländska Torsby och tog sig ut i världen, men gjorde aldrig avkall på sin person.
För ett drygt år sedan tog Sven-Göran Eriksson en timeout från sportchefsjobbet i Karlstad Fotboll. På klubbens hemsida lät Svennis meddela att uppdagade hälsoproblem, som då var under utredning, låg till grund för hans beslut.
Den som sökte ytterligare svar fick nöja sig med försiktiga utlåtanden från hans juridiska ombud, Anders Runebjer. Huvudpersonen själv var länge förtegen om vad som drabbat honom, men tog så småningom bladet från munnen.
I ett uppmärksammat avsnitt av Söndagsintervjun i P1 berättade han för första gången om sin obotliga cancer. Vill det sig illa har han mindre än ett år kvar att leva, förklarade den nu 76-årige tränarikonen, för att i nästa mening betona vikten av att “se positivt på saker och ting”. Det var ingen “grinsäck”, för att använda värmlänningens egna vokabulär, som intervjuades av Martin Wicklin. Tvärtom var han vid gott mod.
Likväl kom det allvarliga sjukdomsbeskedet att ge eko långt utanför Sveriges gränser; nyheten skakade om en hel fotbollsvärld.
På de brittiska öarna var gensvaret stort. Morgonen efter att radioprogrammet hade sänts, prydde svensken förstasidan på ansedda The Times. Där krönikerade tidningens fotbollschef, Henry Winter, om en charmig svensk, som “alltid levt livet fullt ut”. Skribenterna John Percy (The Telegraph) och Oliver Hunt (Daily Mail) gick på samma linje.
Även spelare och ledare stämde in i hyllningskören. På en presskonferens pratade mästartränaren Pep Guardiola om “en sann gentleman” och dessförinnan uttryckte Wayne Rooney och Steven Gerrard sitt stöd i sociala medier.
Därmed gör Sven-Göran Eriksson skäl för sägningen att ingen blir profet i sitt eget hemland. Britterna tycks nämligen högakta honom, trots att över två decennier har gått sedan han blev herrlandslagets första utländska förbundskapten. Populariteten kan delvis förklaras av 5-1-segern mot Tyskland i VM-kvalet 2001. Triumfen gav “det engelska folket en kväll att minnas under lång tid framöver”, som korrespondent Gunnar Jonsson skrev i Dagens Nyheter.
Stormötet på Olympiastadion i München kom att bli en av höjdpunkterna i Svennis karriär. Men hans avtryck som tränare är långt ifrån begränsat till en enskild match.
Den senaste tidens reaktioner visar snarare att det är medmänniskan många minns. Den opolerade Torsbysonen har haft de finaste av tränaruppdrag, prenumererat på inhemska ligatitlar och lunchat med drottningparet på Buckingham Palace, men förblivit densamma. Trots att framgångarna saknar motstycke i svensk fotbollshistoria, har han inte låtit de förändra honom. I stället har han behållit fotfästet genom att göra sig påmind om vart livet började; i en enrummare utan varken vatten eller el.
Samtidigt som Sven-Göran Erikssons ödmjuka approach har tjänat honom väl, har hans godtrogna sida orsakat medial skada. Genom åren har skvallerpressens rapportering format bilden av honom till den grad att till och med självbiografin “Svennis – min historia” låter intrikata detaljer om hans privatliv överskugga hans livslånga tränargärning.
Dessbättre verkar de flesta se igenom de tillspetsade rubrikerna. Bortom dem finns en värmlänning som tog sig ut i världen och vinnlade sig om att inte göra avkall på sin person.