Krönika: Jag hoppas Allsvenskan aldrig börjar.
Den Allsvenska säsongen står för dörren, en tid som för de flesta innebär tro, hopp och förväntningar. Men inte för alla.
Det bästa med att vara på väg in i en allsvensk säsong är att då kan fortfarande allt hända. Alla kan åka ur, alla kan vinna. Det är fritt fram att tro och hoppas för den som vill.
Håller du på Blåvitt så har den där tron och det där hoppet släckts ganska fort de senaste åren. Inte bara har det släckts fort, men det har blivit svårare och svårare att ens tända en låga igen till nästa säsong.
Allsvenskan 2022 kunde varit året där Blåvitt tog det där klivet. Konkurrenterna vek ner sig och trots ganska dåliga insatser så bjöds Blåvitt in i toppstriderna om och om igen. Men varje gång vi kunde haka på och utmana på riktigt kom ett bottennapp. Utspelade på hemmaplan mot dåvarande jumbon Helsingborg. Utspelade mot laget som till sist slutade sist, Sundsvall.
Blåvitt avslutade 2022 svagt, minst sagt. Laget dalade i tabellen rejält och i sista hemmamatchen kan motståndarna säkra ett SM Guld. All anledning till motivation skulle vi gissningsvis kunna tro, men istället ställer Blåvitt ut skorna och blir totalt överkörda. 0-4, åttondeplats, och ännu en motståndare som får fira SM Guld på vår hemmaplan.
Det fanns inte mycket i höstens spel som pekade på att laget var på väg åt rätt håll om vi säger så.
Men nyförvärven kom, och de var meriterade, men det fanns också en skavande känsla. En känsla i magen som gör att du inte vågar hoppas på succé, för innerst inne vet du att spelare inte utvecklas i Blåvitt. De kommer för att köra fast i sin karriär. Eller avsluta den.
Träningsmatcherna kom och känslan i magen blir inte bättre. Spelare som på pappret ska vara bättre än sina motståndare ser sämre ut. Spelare som tjänar mycket mer än sina motståndare ser ut som de som är nya på jobbet. Det ser virrigt ut. Nyförvärven har svårt att komma igång. De som spelar. Flera av spelarna föreningen gått in och satsat på har knappt ens spelat fotboll. Trondsen som skulle ta över vänsterbacken har ingen sett utanför rehabgymmet. Hausner gjorde en halvlek i en träningsmatch och har inte synts sedan dess.
Träningsmatcher går över i cupmatcher och det ser fortfarande lika dåligt ut. Och det här är inte unikt för 2023. 2022 gick Blåvitt förvisso vidare från sin grupp, men det var på fler gjorda mål, efter att man varit rakt av usla hela gruppen. En svag insats i kvarten och det var respass. Inledningen av Allsvenskan var förvisso trevlig, men fem omgångar in var vi nere på jorden igen och hela 2022 präglades av samma sak. Ett virrigt gäng som sprang i cirklar. Då och då visade den trasiga klockan rätt tid, men oftast var det ändå en känsla av ett lag som trampade redan vältrampad mark.
Mot bättre vetande så vågade vi tro att tre raka segrar, om än att två av dem kom mot nykomlingar utan att övertyga, kunde vara något att bygga vidare på. Vi vågade tro och hoppas att lite vind i seglet var allt som behövdes för att få styrning på skeppet. Men vi togs snabbt ner på marken igen.
Och nu står vi då här. Första riktiga derbyt på länge. Den lilla Blåvita sektionen sålde slut på bara några minuter. Om spelare och ledare inte förstod att det var en viktig match så kanske de ska lämna sin lilla bubbla och komma ut i verkligheten lite.
Ingen tillstymmelse till små knattesteg framåt. Det är lika dåligt som vi vant oss vid. Trots att Gais inte har en enda spelare som ens hade fått plats på bänken i Blåvitt så låter Blåvitt Gais styra matchen. Trots att Blåvitt är ett Allsvenskt lag som påstår sig vilja slåss i toppen och Gais är nykomlingar i Superettan så visar Blåvitt inga som helst ambitioner om att föra spelet eller ta kommando. Blåvitt får inte grepp om Gais, som i sin tur stoppar i princip alla uppspel redan vid Blåvitts backlinje.
Ingen som följt Blåvitt de senaste åren borde vara förvånad egentligen. Det har konstant varit oklart vad ambitionen med Blåvitts fotboll är. Trots fullsatta läktare större delen av 2022 så kan jag inte minnas någon match där Blåvitt gick ut och styrde en match. I bästa fall gnetar laget till sig en seger. När Blåvitt förlorar så pratas det om en svag prestation just idag. Som om just idag var unikt. Men sanningen är att när två av tre matcher är svaga prestationer så kan du inte peka på den tredje matchen som om det var normalläget.
Idag är gårdagens imorgon, årets säsong är förra årets ”nästa år då jävlar”. Det går inte att säga att ”vi är på väg” år efter år. Och det går definitivt inte att säga att resan har börjat när du fortfarande står i hallen och funderar på om du vattnat blommorna nog.
För låt oss vara helt ärliga med oss själva. Det går att försöka vara positiv. Det går att försöka hitta ljusglimtar. Men det vi har sett av Blåvitt hittills i år inger inget hopp. Hälften av nyförvärven har inte ens spelat än för de kom skadade. De som spelat har i bästa fall visat potential.
Det är inte med längtan i bröstet jag tittar mot den allsvenska premiären. Det är med en växande ångest. Det blir svårare och svårare för varje år att tända den där lågan av hopp som ska bli en brinnande eld lagom till premiären. Det fanns en liten låga, men insatsen mot Gais tog den lågan, kastade hela kandelabern i havet, och frös allt till is.
En trasig klocka visar rätt tid två gånger om dagens sägs det, och det finns väl någon slags kontinuitet i det antar jag. De bra matcherna och insatserna Blåvitt gjort de senaste åren påminner mer om just det än om något som är på rätt väg. En klocka som stannat på 11:22 och av en slump så råkade just den matchen spelas 11:24, och det är nära nog för att vi ska våga tro på den jävla klockan igen. Även när Blåvitt tar meriterande segrar så känns det som om laget gör det med mycket marginaler på sin sida. Blåvitt lyckas förvalta sina chanser väl samtidigt som motståndarna är ovanligt ineffektiva. Men Allsvenskan är 30 omgångar, och du kan inte förlita dig på att du förvaltar dina chanser väl i 30 omgångar samtidigt som motståndarna inte förvaltar sina chanser. Och det höll inte för Blåvitt heller. Blåvitt slutade till sist åtta, för när vi inte förvaltade våra chanser väldigt väl så kunde vi inte vinna. Och när motståndarna inte var ineffektiva så förlorade vi.
Det fanns en del av mig, som trots debaclen mot Sundsvall, Helsingborg, och Degerfors i fjol någonstans hoppades att Blåvitt skulle kunna få ihop något i år. Att spetsförvärv in i ett lag som börjat få kontinuitet i sina linjer skulle kunna skruva till de sista skruvarna. En del av mig som trots att vi gång på gång efter fiaskoinsatser fått höra samma sak ville tro på förändring. Som trots att vi redan hört ”Det finns inga ursäkter, det får inte se ut såhär, vi kan bättre” femtioelva gånger valde att tro att budskapet till sist kanske hade gått fram.
Men sen kommer Gaismatchen. Det är egentligen perfekta förutsättningar. En match som känslomässigt betyder så mycket att motivation inte ska vara en bristvara, samtidigt som motståndet, nyss uppflyttade från Division 1, är så mycket sämre att det egentligen inte ska vara en utmaning att vinna matchen.
Och Blåvitt förlorar. Inte bara förlorar. De förlorar rättvist och den bästa spelaren på plan är målvakten som tvingades hålla siffrorna nere.Stolpe ut mot ett heroiskt kämpande motstånd kan hända den bäste, men det här?
Kan laget inte hitta motivation till en sådan här match, kan laget inte gå ut och styra matchen mot så här svagt motstånd, kan laget inte ens få till en jävla forcering när de ligger under i den här matchen, när FAN ska de någonsin klara det?
Hur ska det här laget någonsin klara av att hålla en jämn nivå över en säsong? En match här eller där, visst, men du vinner ingenting genom att vinna matcher här och där. Du tävlar inte om Europaplatser genom att vinna matcher här och där. Du slåss inte om topp fem genom att vinna matcher här och där.
Vi har successivt sänkt ribban år efter år, och lik förbannat så hittar det här laget ett sätt att konstant underprestera. Kanske slår Blåvitt Norrköping och vinner gruppen. Men det är bara spackel. Ni kan ge er fan på att det blir respass i kvarten följt av någon trött floskel om att ”AIK/Bajen/Elfsborg/Malmö/Valfritt lag borta är alltid en tuff match” som om vi inte själva satte oss i den sitsen att vi blir bortalag genom att förlora mot en jävla nykomling i Superettan.
Till premiären kan Blåvitt säkert knipa en 2-1 seger mot Värnamo efter en halvkass insats, och någon kommer vagga sig in i en falsk trygghet med kommentarer som ”Det finns en styrka i att vinna även när vi spelar dåligt”,
Sen är det Kalmar borta, Malmö hemma, och Djurgården borta och jag vågar lova att vi kommer höra minst ett ”[valfritt lag] är starka, vi står upp bra men når inte hela vägen idag.” Släng in ett kryss hemma mot Norrköping efter en krystad match där vi bjuds på ett klassiskt ”Vi tar steg framåt idag” och inför omgång 6 står Blåvitt på fyra poäng, parkerar på en kvalplats och säsongen är över. En bra period i juni med segrar mot Mjällby, Halmstad och Varberg gör att Blåvitt parkerar på en kär gammal åttondeplats lagom till sommaruppehållet. Ännu ett år bortkastat. Ännu ett av år floskler och ursäkter.
Jag kanske är för negativ. Det bästa hade kanske varit att försöka vara positiv inför säsongen. Kanske är det jag som har ett högst personligt motivationsproblem. Kanske är det de nio år som jag skrivit för Alltid Blåvitt som tar ut sin rätt. Kanske borde jag ta ett steg tillbaka. Kanske är det jag som i stället för att bearbeta besvikelserna i lugn och ro stressas av en upplevd press av att producera material runt matcherna som gör att det känns mer och mer uppgivet.
Jag kanske upplever någon slags personlig kris där vuxenlivet till sist kommit ikapp mig och där sambo, båt, hund, och arbete för första gången på riktigt tävlar med Blåvitt om mitt engagemang. Och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Min sambo, som är klokare än mig, ställde frågan kring varför jag ens skriver en sådan här text. Tror jag att det kommer göra något bättre? Sannolikt inte. Är det ett bearbetningsarbete? Är det så att jag hoppas ge laget någon form av tändvätska (som om de läser den här texten...) att motbevisa mig? Är det en anti-jinx? I slutändan tror jag det är ett försök att sätta ord på den ambivalens och uppgivenhet jag ser runt mig i mitt liv. Kamrater som jag suttit på läktarna med halva mitt liv som engagerar sig mindre och mindre, som tror mindre och mindre. Ett sista rop på hjälp mitt i insikten att Blåvitt tar mer, mycket mer, än det ger.
För just nu kan jag inte komma ifrån att matchen mot Gais var den där sista smällen som till sist krossade mitt förtroende för vad IFK Göteborg håller på med. Som cementerade insikten av att det kan se hur bra ut som helst mot Norrköping på söndag, jag vet i mitt hjärta att Blåvitt kommer svika mig igen.
Det är lite som den där evigt otrogne partnern som får chans efter chans efter chans. En seger mot Norrköping är inte ett steg i rätt riktning. Det är partnern som står där med ett leende på läpparna och säger ”Jag har förändrats. Jag har inte legat med någon annan på hela veckan.”
För kan Blåvitt inte hitta motivation, skärpa och energi nog för att slå Gais, nykomlingar i Superettan, hur fan ska Blåvitt hitta motivation, skärpa och energi för att ta steg framåt i Allsvenskan?
