Krönika: Kanalisera den interna ilskan utåt
Är den blåvita supporterskaran splitrad? Är den interna stridigheten en storm i ett twitterglas?
Det är möjligt att jag gör en höna av en twitterbubbla nu. Men känslan är att vi är mer splittrade än någonsin i våra blåvita supporterled. Det tjafsas hit, det idiotförklaras dit. Gamla tränare försvaras in i döden eller dras i smutsen bortom rim och reson. Ledningen på KG hyllas eller föraktas, supporterinitiativ ställs mot varandra och frasen “egen agenda” kastas som en handgranat så fort det brinner till i den, inte alltid fullt så kamratliga, debatten.
Jag är verkligen inte bättre själv. Helvete, mentalt förvandlas jag till Sebastian Erikssons frontallob så fort föreningen gör ytterligare en idiotgrej. Men jag har märkt av en förändring det senaste halvåret i sociala medier. Vi vänder oss allt mer inåt i vår frustration och ilska. Vi vänder oss mot varandra.
Så vad är lösningen? Skall vi byta ut “Slå dem hårt i ansiktet” mot “We shall overcome” på läktaren? Ska Änglarna bussa ner hela högen till Grebbestad för ett par dagar med bärs och gruppterapi?
Nej, jag tror att lösningen är mer hat.
Vi måste, som kollektiv, hitta tillbaks till hatet som förenar oss. Kärleken till IFK Göteborg har vi redan, det har vi bevisat under alla år av kräftgång och kaos. Vi fyller arenan vecka ut och vecka in, vi sluter upp i den ena gudsförgätna hålan efter den andra. Vi ökar i antalet medlemmar och vi ökar i engagemang. Men vi har blivit så nedtryckta av alla motgångar att vi har tappat bort agget mot de andra. De som inte är vi.
Och det är svårare nu. När GAIS och ÖIS har blivit kvarterslag, har vi inte längre någon naturlig rival i vår egen stad. Och ju längre vår sportsliga kräftgång fortgår, ju lättare är det att sänka garden mot stockholmsjävlar och danska bönder, plastmarinerade östgötar, nyreligiösa smålänningar, domarpack och söndermutade förbundspampar.
De kanske verkar käcka nu, när vi har ett knä på backen, men det är ingenting annat än nedlåtenhet och förtäckt arrogans.
Vänd ilskan, bitterheten och frustrationen utåt. För det är vi mot röset.
Låt dem höra det!
