Krönika: Konsten att lära sig av sina misstag
Att minnas det blåvita eländet är en förutsättning för att inte upprepa det.
I en text (22/11) beskrev Adrian Phil Spahiu IFK Göteborgs säsong som “ett monumentalt misslyckande”. Det gjorde han helt rätt i. Trots storpublik på Gamla Ullevi och flera uppmärksammade nyförvärv var Blåvitt ett av allsvenskans sämsta lag. Den rekorddåliga 13:e-platsen var välförtjänt.
Samma klubb som en gång dominerade svensk fotboll och vann dubbelt i Europa, kan i dag se sig omsprungen av föreningar med betydligt sämre förutsättningar. På köpet har det gått över 15 år sedan det åts guldpytt på Kamratgården. Under samma period har konkurrerande Malmö FF blivit svenska mästare vid åtta tillfällen och dragit ifrån i toppen av maratontabellen.
Hur hamnade vi här?
En såväl populär som plausibel förklaring är bristen på kontinuitet. Så gott som alla är överens om att ruljansen bland både spelare och ledare har varit för stor. De senaste fem åren har klubben haft uppemot 20 personer i ledande roller, varav de flesta har lämnat efter en bråkdel av sin kontraktstid. Till den skaran hör bland andra Roland Nilsson.
I september 2020 blev den forne IFK-hjälten ny huvudtränare sedan Poya Asbaghi fått sparken. I en kommuniké framgick att skåningen hade skrivit på ett avtal över 2,5 år. Trots det entledigades han knappt nio månader senare.
Rekryteringen av “Rolle” är talande för misskötseln av IFK Göteborg. Trion som såg till att anställa honom (sportchef Pontus Farnerud, klubbdirektör Max Markusson och rådgivare Kennet Andersson) har lämnat sina uppdrag. Ändå förefaller de ha kommit lindrigt undan. Farnerud fick nyligen ett toppjobb i lokalrivalen Örgryte, medan “Kneten” har sadlat om till agent. Samtidigt är Markusson byråchef på en respekterad eventfirma.
De blåvita turerna är så intrikata att de torde skildras i en dokumentärserie. Alltifrån Mats Grens illa tajmade semester på Hawaii under krishösten 2018 till värvningen av Marek Hamsik tre år senare tåls att förevigas. Berättelsen om den sportsliga turbulensen bör även inbegripa Frank Andersson, som såg till att lägga krokben för sig själv. Enligt TV4-sajten Fotbollskanalen tillbringade den tidigare ordföranden “mycket tid i sin bostad i Spanien”, vilket spädde på den interna kritiken mot honom. Därtill avslöjade Göteborgs-Posten att han skrivit falska arbetsgivarintyg till Abbas Zarrinpour, som var styrelsekollega och socialdemokratisk partikamrat under Anderssons sejour i Angeredsklubben Gunnilse.
Den blåvita spring-i-dörrar-farsen hade blivit ett Sunderland 'Til I Die i göteborgsk tappning. Den skulle blottlägga de maktkamper som präglat föreningen, men också tydliggöra vad IFK Göteborgs förfall bottnar i: en oförmåga att dra lärdom av de misstag som begåtts. Att minnas det elände som varit är trots allt en förutsättning för att inte upprepa det.
Fotnot: Det väcktes aldrig något åtal mot Frank Andersson och Abbas Zarrinpour. Kammaråklagare Niklas Högdén lade så småningom ned förundersökningen. Huruvida de misstänkta hade agerat med avsikt att begå brott gick inte att föra i bevis, trots att utbetalningarna var uppenbart felaktiga. Det rapporterade GP i mars 2018.
