Lagbanner
Krönika: Slaget på Gamla Ullevi kan ha varit vändpunkten
På liv och död. Till vänster: En brittisk kulspruta går varm söder om egyptiska el-Alamein 1942. Till höger: Segerglädje.

Krönika: Slaget på Gamla Ullevi kan ha varit vändpunkten

Var det en blåvita kursändring vi såg i söndags? Till helgen får vi svaret, men en del pekar på det.

Historien innehåller gott om välkända vändpunkter. Det kan röra sig om en misslyckad entreprenör som fått efterlängtad medvind eller en grupp forskare som till slut funnit ett väsentlig samband. Men framförallt förknippas nog begreppet med våldsamma väpnade konflikter och deras avgörande skådeplatser. 

Många är de som lagt ut texten om hur, vart och varför de allierades krigslycka vände under andra världskriget. Det de flesta tycks vara överens om är att striderna vid de sovjetiska städerna Stalingrad och Kursk var centrala för utvecklingen på östfronten. På samma sätt såg slaget om egyptiska el-Alamein till att förändra styrkeförhållandena i Nordafrika.

Flyger urvalet av historiska nedslag ovanför ditt huvud? Misströsta inte. Den referens som nu komma skall lär inte göra det.

På samma sätt som historiker nagelfarit mänsklighetens dödligaste konflikt, kan de som i framtiden blickar tillbaka på den blåvita historien komma att beskriva söndagens seger över Djurgården som en betydande vändpunkt. Storstadsmötet kunde däremot ha slutat annorlunda, precis som 40-talets mest raffinerade strider. Berättelsen om slaget på Gamla Ullevi inrymmer alltså inte bara ett lyckosamt slut, utan också en missräkning som kunde blivit ödesdiger.  

Trots den spelmässiga dominansen och det goda läktarstödet, var det inte Blåvitt som såg till att spräcka nollan, utan gästerna. Därmed följde matchinledningen samma kronologi som den gjort vid upprepade tillfällen under året; det vill säga att en framåtlutad start som inte burit frukt efterföljts av ett snöpligt baklängesmål. Den kallduschen har ofta beskrivits som “orättvis” – så även stockholmarnas öppningsmål. Ståndpunkten att det inte finns någon rättvisa i världen är att anse som den mest förnuftiga, men vändningen till 2-1 i slutminuterna fick mig att betvivla det. Jag förstod plötsligt Abundance Salaou, som efter slutsignalen sågs knäfalla, för att sedan be en tyst bön intill sina firande lagkamrater och avsluta med det där välsignande korstecknet. Visst finns det nog allt rättvisa i världen, tänkte han kanske. 

Den sena upphämtningen och det ännu senare matchavgörandet har inte bara ansetts rättfärdigt från Blåvitt-håll, utan också av den samlade expertisen. Sportbladets Per Bohman skrev om en “välförtjänt” revansch och i Discovery+ summerade Anders Andersson segern som klart “rättvis”. Att det lät annorlunda från Djurgårdslägret är inget annat än ett uttryck för den besvikelse som naturligt följer en kollaps mot den allsvenska nästjumbon. Likväl uppstod viss kognitiv dissonans – alltså känslan som orsakas av att olika uppfattningar krockar – när jag läste lagkapten Magnus Erikssons ord på Fotbollskanalen om att matchen varit “jämn”.

I själva verket var Blåvitt odiskutabelt bäst. Huvudtränare Jens Askou såg till att så blev fallet genom en ny modig laguttagning. Dansken lät sig inte hindras av Johan Bångsbos 34 raka allsvenska starter, utan petade 20-åringen till förmån för ifrågasatte Sebastian Hausner. Även om mittbacken var inblandad i höjdduellen som föranledde 0-1, tillförde han den pondus som ofta har saknats hos platskonkurrenten Bångsbo. Inte heller till vänster i försvarslinjen var det som vanligt. En skadad Oscar Wendt ersattes av Sebastian Eriksson, som bidrog med beslutsamhet och passion. Ingetdera erbjuder Wendt. Sedan återkomsten har han på sin höjd varit en ytterback av duglig allsvensk kvalité. 

Den träffsäkra matchcoachningen kom också att vara utslagsgivande. Redan efter pausvilan ersattes en slutkörd Lucas Kåhed av Marcus Berg, men det var först i samband med att Astrit Selmani hoppade in som den blåvita slutforceringen inleddes. Inom loppet av en dryg kvart hade Arbnor Mucolli dunkat in kvitteringen och Thomas Santos frispelat Berg, som sprungit in avgörandet av bara farten. Initierade kedjereaktionen gjorde Selmani, som har gott om skäl att prestera även i fortsättningen. Häromveckan gjorde Expressen gällande att 26-åringen belönas med en miljonbonus om Blåvitt hänger kvar. 

Oaktat vad det står på lönekuvertet efter att hans avtal med Blåvitt löpt ut, torde skåningen vara ämnad för något större än en allsvensk bottenstrid. Stämmer bilden som Astrit Selmani tecknat av sig själv som orädd och framfusig är han snarare en man för de stora ögonblicken. Stalingrad, Kursk och el-Alamein hade varit skådeplatser mer värdiga Malmösonen. I stället får han nöja sig med att närmast besöka värmländska Degerfors – för att finna svar på om den blåvita kursändringen är på riktigt.

Max Colliander@collianderm2023-08-16 07:00:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg

Intervju med GAIS-tränaren Fredrik Holmberg