Krönika: Upp till bevis för Askou
Henrik Dorsin, Michael Jordan och Steve Jobs har alla revanscherat sig. Nu har turen kommit till Blåvitts nye chefstränare, Jens Berthel Askou.
Det grå “tandläkarväder” som musikern Lars Winnerbäck sjunger om är långt borta nu. Himlen är blå mest hela tiden och det är varmt så det förslår. Vi är i månadsskiftet juni-juli. Sommaren är onekligen här.
Det känns lättsamt, men ovanför oss, bortom traditionsenligt midsommar-ståhej, tornar orosmolnen upp sig. Och den här gången är de inte bara fler än tidigare, utan dessutom rejälare. En skenande inflation, krisande sjukvård, ett otäckt säkerhetspolitiskt läge och en svensk skola som inte håller måttet kan verka övermäktigt. Glöm då inte heller det skenande skjutvapenvåldet.
Och en sak till.
Till råga på allt har IFK Göteborg tillsatt en ny huvudtränare med tveksamma meriter. Den man som ska rädda klubben från sin första degradering på över 50 år, Jens Berthel Askou, skickade just ner sitt danska AC Horsens till andraligan. En seger på 15 försök banade vägen för nedflyttningen, som inte utgör ett undantag i 40-åringens tränargärning. Jens Berthel Askou har åkt ur den danska motsvarigheten till allsvenskan vid tre tillfällen.
För att inte leda ett lag till nedflyttning en fjärde gång hade dansken behövt en hyfsad start. Lite andrum. IFK-debuten borta mot Sirius i Uppsala var dock aldrig nära att bli behaglig; laget föll klart och i stället drogs svångremmen åt omedelbart. Men kunde det ha undvikits? Tveksamt. Även om Askou mönstrade en märklig 4-4-2-uppställning – där vanligtvis centralt spelande Sebastian Hausner placerades till höger i backlinjen och formsvaga Eman Markovic gavs ännu en chans som ytter – var inte det den springande punkten.
Till Askous försvar utgjordes magplasket på Studenternas framförallt av den slätstrukna insatsen av gänget på planen. Inga andrabollar vanns, inget sammanhängande presspel gick att tala om. Det var håglöst, andefattigt på ett vis som allt för många gånger varit fallet de senaste åren.
“Jag tror aldrig att IFK har gjort en sådan gedigen process med att ta in en tränare”, sa klubbdirektör Håkan Mild på medlemsmötet dagen därpå.
Med debutprestationen och hans tidigare tränarhistorik i beaktning kan slutsatsen inte vara en annan än att Jens Berthel Askou inte varit den som Blåvitt varit ute efter sedan Mikael Stahre fick gå i början på mars. Att bland andra Blåvitt-ryktade Niels Frederiksen, tidigare i Bröndby, ska ha nobbat allsvenska anbud vittnar om att vår nye chefstränaren inte var förstahandsvalet i tränarjakten.
Men vi besparar oss tårarna över redan spilld mjölk. Precis som vilken annan tränare som helst ska inte Askou definieras av ett urval av sina gamla meriter, och än mindre ska han brännmärkas efter en match som blåvit huvudtränare. Dessutom fick han revansch när man träningsspelade i dagarna mot (ett reservbetonat) Malmö FF, som besegrades med uddamålet.
Skulle dansken även i fortsättningen bestrida det tvivel som den här texten givit utrymme till genom ett resultatmässigt uppsving gör han sig däremot inte helt unik. Ur ett vidare perspektiv är exemplen många på de som stämt i bäcken och motbevisat sina skeptiker.
Steve Jobs sparkades först av Apple, men återvände senare framgångsrikt till samma företag. Michael Jordan, av basket-kännare ansedd som den kanske bäste genom tiderna, ska i sin ungdom ha ansetts för kort för att lyckas. Och den amerikanska poeten Emily Dickinson blev erkänd för sina verk först efter sin död.
Personliga exempel på upprättelse är dock inget jänkarna har patent på. I Sverige är det många som trotsat sina kritiker, inte minst inom fotbollen. Ur svensk synvinkel är det dock varken Zlatan eller författaren Stieg Larsson – vars Milleniumserie först blev refuserad innan den gavs ut – som får statuera exempel för att det går att lyckas trots en tvekande omgivning.
En av landets mest uppskattade kulturpersonligheter, Henrik Dorsin, har nämligen kritiserats som få andra. Tillsammans med kollegorna i musikprogrammet “Säpop” sågade recensenterna honom jämte fotknölarna i samband med sändningsstarten 2004. Efter premiären skrev Dagens Nyheter om ett “klassiskt haveri”. Aftonbladets Jan-Olov Andersson menade att programmet var “uselt på ett krångligt sätt”. Längst gick musikjournalisten Andres Lokko, som i Expressen redovisade namnen på de medverkande och uppmanade sina läsare att minnas dessa till dagen då offentliga spöstraff införs.
Den skepticism som omgärdar Jens Berthel Askou bleknar lätt i jämförelse med Andres Lokkos hårda kvällstidningsord för drygt 20 år sedan. En flopp-produktion och tuffa sågningar senare har Henrik Dorsin nyss spelat en betydande roll i Ruben Östlunds “Triangle of Sadness” och blivit en av de mest uppburna i kultur-Sverige. Kan IFK:s nye chefstränare svara för en revansch i Dorsinsk stil är det blåvita eländet snart över. Vägen dit börjar på söndag eftermiddag. Då är det upp till bevis.
