Krönika: Vägen framåt?
Inga mål framåt, ett och två bakåt, noll poäng första gången på 90 år som Blåvitt är mållösa i Allsvenskans två första omgångar. IFK Göteborgs inledning på 2023 är sensationellt usel, och med två guldfavoriter i de kommande omgångarna är risken stor att det här kan bli Blåvitts sämsta Allsvenska inledning genom alla tider. Hur hamnade vi här och vad är vägen framåt?
När Blåvitt går som Blåvitt går är det många som har både det ena och det andra att tycka till om. Frustrerande nog är de som kanske får mest utrymme för sina åsikter också de som kanske har sämst inblick och förståelse för vad som sker.
Det är lätt att sitta i en discoverystudio och läsa en lista på personal som lämnat och säga att allt är kaos utan någon djupare insikt eller insyn i frågan. Med den formen av analys är det också lätt hänt att det faktiska problemet ses förbi och lösningar buntas ihop med problem när hela bygget ska rivas ut och renoveras om.
Som arkitekt så skulle jag, inte bara för att det ger mig jobb, rekommendera att eventuella kunder kartlägger sina behov och förutsättningar innan de tar fram släggan och slår ut köket. Eller badrummet för den delen. Vad är det för renovering vi pratar om egentligen? Ska vi byta layout helt och hållet med nya stommar, flytt av avlopp och nya vattendragningar, eller är det bara en uppfräschning av ett redan funktionellt kök? Vad i köket är värt att bevara? Vad fungerar bra som det är? Vilka kvalitéer finns idag som vi inte uppskattar men kommer sakna om de försvinner?
Samma gäller såklart för IFK Göteborg. I och med att kärnverksamheten i grund och botten är en elitfotbollsförening som ska vinna fotbollsmatcher är det så lätt att bedöma hela arbetet baserat bara på hur det går för laget på planen. Och för IFK Göteborg har kärnverksamheten hackat i många år nu, vilket såklart gör att hela verksamheten granskas och kritiseras på ett sätt som andra klubbar inte görs.
Om vi jämför med en gulsvart klubb så kan i alla fall jag med handen på hjärtat säga att jag mycket hellre går i blåvita skor än gnagarskor. En VD som är på semester, ordförande som tagit time-out (eller var det tvärt om?) ingen sportchef, förlust mot två lag som krasst sett båda två var sämre 2022 än de Blåvitt förlorat mot (Kalmar slutade 4:a och Värnamo 10:a, jämfört med Halmstad som är nykomlingar och Norrköping som slutade 12:a), och spelaraffärer som i alla fall utåt ser ut som ganska klockrena exempel på en klubb som tvättar pengar åt kriminella genom sina spelarövergångar.
Nu säger jag absolut inte att läget är lugnt i Blåvitt, men det blir tydligt att flera år av sportslig kräftgång tärt en hel del på tålamodet både internt och externt. Så till den grad att det internt känns som och externt målas upp som om Blåvitt är årets krislag Allsvenskan.
Vi ska inte sticka under stol med att 2023 börjat otroligt svagt för Blåvitt. Insatserna har varit rakt av rötna hela året och något måste ske, men vi kanske inte behöver riva ut hela köket när vi ändå har rätt bra utrustning dåligt organiserad.
Det finns otroligt många olika punkter att beakta och utvärdera här, men för att ta den mest omedelbara faran så behöver IFK Göteborg bygga upp ett långsiktigt förtroende för verksamheten. Sponsorer, supportrar och potentiella spelare måste tro på det IFK Göteborg gör för att fortsätta komma till IFK Göteborg. Sponsorer måste tro på att de får något för att investera i IFK Göteborg och synas med IFK Göteborg (det sägs att all PR är bra PR, men jag tror inte att t ex El Kontakt tycker det är så jävla skoj att se sin logga på spelartröjan tillsammans med rubriken ”Krisklubben förlorar igen – Utbuade av supportrarna”). Supportrar måste i alla fall tro på att föreningen är på väg någonstans. Supportrar är förvisso extremt lojala, men supportrar drar också supportrar, och om folk börjar tröttna är det lätt hänt att snöbollen börjar rulla, lite likt vi sett den göra för t ex Malmö som under 1990 talet hade sämre publiksnitt än Degerfors innan Zlatan och Zlatanpengarna fick folk att tro på vad föreningen gjorde igen. Och spelare måste tro på det föreningen gör om Blåvitt ska kunna fortsätta locka bra spelare till klubben. Äldre spelare måste tro att de har chans att vinna något i Blåvitt, och yngre spelare måste tro att en flytt till Blåvitt är ett bra steg i deras karriär.
Det här leder oss till det enskilt största misstaget Blåvitt gjort den senaste tiden. Att satsa på något utan framtid. Det blev nog tydligare och tydligare för de flesta runt Blåvitt under 2022 att det Blåvitt höll på med inte var på väg någonstans. I både poddar och på olika forum sades samma sak, fast med olika ord. Mikael Stahre var tränaren Blåvitt hade just nu, men inte den som skulle ta Blåvitt tillbaka till toppen.
Precis som under Stahres tidigare sejour i Blåvitt var laget som sämst när det gällde. Varje gång det fanns chans att på riktigt utmana så vek man ner sig. 2013 är Blåvitt en poäng bakom Malmö med fem omgångar kvar. Blåvitt tar fyra poäng på de kvarvarande matcherna, förlorar mot Brommapojkarna och Mjällby, spelar oavgjort mot Öster hemma och kniper med nöd och näppe tredjeplatsen.
2014 är över redan i maj och en stark höst sminkar i minnet över det faktum att man efter 20 omgångar var 14 poäng bakom Malmö och bortspelade från guldet.
Under 2022 pratade Mikael Stahre ofta om hur under isen Blåvitt var när han kom dit, och hur mycket som gjorts för att sätta en trygg grund, men när allt var sagt och gjort så slutade Blåvitt på samma 8:e plats 2022 som man hade gjort 2021. Trots återkommande kritik mot sina företrädares resultat så kvarstår faktumet att det bästa Blåvitt presterat sedan 2009 kom året efter att Stahre sparkades (2015) och att den bästa säsongen sedan 2016 var 2019 under Poya Asbaghi som fick mycket kritik för att laget spelade fint men inte kunde vinna matcher.
Mönstret var tydligt. Blåvitt, båda vändorna som Mikael Stahre ledde laget, med vilt skilda förutsättningar, viker ner sig när det betyder något.
Under det senaste året har flera spelare lämnat klubben, och även om det bara finns en Tobias Sana så går det inte att komma ifrån att listan på duktiga spelare som lämnar Kamratgården med övervägande negativt att säga om det sportsliga ledarskapet börjar bli rätt lång.
Det kan se lite oskönt ut att sitta här och kritisera en tränare som inte är kvar, men det är också relevant för att betänka var IFK Göteborg gick fel inför 2023. Föreningen satt med en tränare som ingen trodde på, ett lag som sportsligt hade kollapsat totalt under hösten 2022, och istället för att börja om med något vi trodde på lyckades Stahre på något sätt rädda sitt jobb. På något sätt lyckades man övertyga sportrådet om att ge något ingen trodde på en chans till. Och nu står vi här i april. Utslagna ur cupen efter en pinsam insats mot Gais, näst sist i Allsvenskan och alla förhoppningar om att sluta bättre i tabellen än förra årets åttondeplats känns galna. Än en gång står vi i en sits där vi redan i maj inte har mer att hoppas och drömma om än att kanske bygga en grund att stå på inför nästa säsong.
Och det är också den enda väg framåt för Blåvitt jag ser just nu. Sätt en sportslig organisation som drar åt samma håll. Som vill utveckla unga spelare. Som vill bli bättre, inte bara grisa sig till poäng i nästa match. Som vill bygga ett lag spelare flockas till, inte flyr ifrån. Som blickar framåt istället för att använda föregångarnas misslyckande som ursäkt för de egna bristerna.
IFK Göteborg måste hitta en gemensam väg framåt. Där inte bara den sportsliga ledningen tror på vad de gör, utan alla inblandade. Spelare, supportrar och sponsorer måste med på tåget. Vägen måste genomsyra föreningens arbete. Från hur vi utbildar spelare i ungdomslagen till hur vi spelar i a-laget, till vilka spelare i värvar in.
IFK Göteborg kommer inte bli vad IFK Göteborg har varit 2023 heller. Det gör ont att konstatera det redan i mitten av april, men vi kan inte ändra den verkligheten. Tro mig, jag har provat alla former av häxkonst och vidskeplighet jag kan komma på, det räcker inte. Det vi måste göra nu är att hitta något som får oss att på riktigt tro att nästa år kan bli annorlunda.
Det som oroar mig är att samma människor som ska styra in oss på vägen in i framtiden valde att ge Mikael Stahre en sista chans han varken förtjänade eller förvaltade. Det kommer krävas en hel del öppenhet och tydlighet framöver för att få med folk på tåget, annars är risken att vi snart står där med släggan och river ut hela köket ändå. För oavsett vilka kvalitéer som finns i köket, vet vi inte hur vi ska använda det så fyller det faktiskt ingen funktion.
