Debatt om damfotbollskulturen: Gjorde vi rätt?
Det här är första delen i ett öppet samtal om de komplicerade frågor som uppstår kring Blåvitts damlag, det starka tillflödet av publik från herrsidan, föreningsdemokrati gentemot insatta röster med förståelse för de speciella villkoren på damsidan, samt vilka värden vi behöver stå för inom damfotbollen.
Alltid Blåvitt kommer bjuda in olika röster att bidra med sina ståndpunkter, perspektiv och vinklar, med målet om att få ett bra samtal där alla kan förstå varandra lite bättre. Har du åsikter, tankar eller synpunkter? Du är välkommen att höra av dig med din gästkrönika till alltidblavitt@svenskafans.com.
De gångna veckorna har varit minst sagt kaosartade för damfotbollen i Göteborg sedan Kopparbergs/Göteborgs FC flaggade för att man inte längre kunde fortsätta sin elitsatsning, men efter en halv månads ovisshet uppstod en viss ro i medierna efter att Häckens styrelse utlyst sin intention att på sikt ta över KGFC:s förening och allsvenska plats. Hos IFK Göteborg i sin tur var styrelsens händer bundna av årsmötets demokratiskt fattade beslut om att bygga laget långsamt på de egna spelarna tills man tagit sig upp i Damallsvenskan.
Om KGFC-ledningen kan man säga mycket (och mycket har sagts) och agerandet är i mångt och mycket ännu en orsak för damfotbollen att knyta näven i byxfickan. Samtidigt har diskussionen kring övertagandet av KGFC, räddandet av elitfotbollen på damsidan ställt mot offrandet av föreningsidyllen och berikandet av konkurrenter, väckt starka känslor och tankar hos intresserade som ännu inte ventilerats i media. På supporterforum har både Häckens och andras supportrar sett det som ett svek, medan röster från Alltid Blåvitt och Johan Rydéns damfotbollsblogg sett utfallet som positivt för både damfotbollen som helhet och för Blåvitts damlag.
Här behöver det betonas att det finns olika perspektiv att se det på. För undertecknad har det fram tills nu varit självklart och instinktivt att stå upp för att lag ska byggas upp från grunden och att föreningsarv och föreningsanda är något värt att eftersträva och som inte ska tas över genom förvärv av hela föreningar. Därtill kommer den för den idrottsintresserade grundprincipen att en förening och ett lag ska vinna sina titlar och ta sina segrar på rättvisa villkor, och byggas upp organiskt.
Samtidigt kan jag när jag tittar på det och tittar på vilka som fattat det här beslutet, vilken grupp jag själv tillhör, inte riktigt skaka av mig känslan av att det i det här sammanhanget är jag som är sent in i en annan värld - damfotbollen - och att jag till den världen tar med mig min ilska mot hur herrfotbollen utvecklats. Det jag riskerar att missa är att damfotbollen har haft andra utmaningar och kan ha format sin egen kultur utifrån det, och i och med det kan det vara värt att fundera igenom hur några av de olika perspektiven på frågorna kan se ut.
Jag tror att det är ganska många som nu intresserar sig för Blåvitts damlag som kommer från att följa Blåvitts herrlag, och tar med sig en ganska typisk bild därifrån av hur laget och föreningen är i princip samma sak, av hur spelarna till viss del är legoknektar som siktar på att bli proffs eller tjäna pengar, men där vissa av dem ändå älskar klubben och där känslan av att springa in på Gamla Ullevi är det viktigaste av allt, och en bild av hur föreningens stora fiende är konkurrentföreningarna lokalt och där det främsta målet är att vinna och besegra motståndarna så mycket som möjligt.
Jag tror dock inte att det är helt självklart att det ser ut på det sättet för damlaget och i damfotbollen. Där är min - medgivet relativt oinsatta - bedömning att det kan finnas andra upplevelser om idrottens mål och hot, och om vad som är viktigt och driver en framåt som människa, lag, förening och idrott baserat på de annorlunda erfarenheter som damfotbollen haft.
En grundläggande skiljefaktor är de olika ekonomiska verkligheter herr- och damfotbollen haft. Den hårda ekonomin på damsidan kan ha haft inverkan på både spelarnivå, klubbnivå och idén om sportens uppgift som helhet. Ett exempel: en spelare som vill bli proffs har inte jättemånga alternativ, och då är det svårt att bygga upp en idé om en klubblojalitet (även om undantag säkerligen finns). I stället blir legosoldatskapet forcerat och påtvingat.
Likaså har klubbarna fått ta de intäkter de kunnat, och det har varit en lika stor bedrift att få ekonomin att gå bra som att bygga upp en klubbkultur, och kanske ett ännu säkrare vapen för att nå framgångar än på herrsidan. Bristen på ekonomi i hela sporten kan också tänkas ha lett till att damfotbollsspelarna har fått en större lojalitet till sporten som sådan och dess ekonomiska utveckling än till sin enskilda förening, sitt lag eller de enskilda individuella idrottsframgångarna. Jämför med den gamla amerikanska proffsligan, där spelarna var anställda av ligan snarare än av de enskilda lagen.
Det ekonomiska är också bara en aspekt av många. Uppmärksamheten och erkännandet har varit en annan, och den får ju en väldigt speciell prägel och extra twist när spelarna i exempelvis IFK Göteborg helt plötsligt får en hel förenings supportrar bakom sig. Till stor del är det ju självklart precis vad många kring damfotbollen tycks ha efterfrågat - en massa uppmärksamhet och folk som taggat ställer sig bakom laget och vill lyfta fram det - men det är också folk som kommer in med fokus på den enskilda föreningen och inte på idrotten som helhet eller på laget och de enskilda spelarna. Många av oss har inte (och detta är, får man nog medge, i hög grad till följd av egna brister i uppmärksamheten) lärt känna vilka både karaktärerna, konflikterna och målen är i damfotbollen riktigt än.
Jag tror någonstans att de flesta inom damfotbollen skulle hålla med om att det man vill mest av allt är att vinna, och att det är ett stort plus att en stor publik nu upptäckt damfotbollen. Det är centralt för idrotten att tävlingsfokuset och spel efter samma rimliga regler står i centrum, och att det uppmärksammas av omgivningen som identifierar sig med sina representanter är ju något av det som gör att idrotten både berör och förbrödrar.
Samtidigt kan man inte helt frikoppla det faktum att den nytillkomna publiken, mig inräknad, genom sin mångtalighet riskerar att fatta beslut utifrån sina egna fördomar och känslor från herrfotbollens upplevda hot i form av “den moderna fotbollen”, när det hos damfotbollen kan ha funnits andra hot som tryckt ner och som man velat mota i grind. Det kan finnas en risk att ett årsmöte som till 95 % består av medlemmar som kommit dit för herrlagets skull tar beslut som de 5 % som kanske faktiskt utgör själva damlaget inte själva skulle önska.
BK Häcken, ett lag jag har svårt att känna positivt inför på grund av dess rent ut sagt svinaktiga ageranden i många frågor på herrsidan, tog nyligen ett beslut att lysa till extra årsmöte för att diskutera ett övertagande av Kopparbergs/Göteborgs FC:s lag, damallsvenska plats, och ärofyllda historia. På herrsidan hade det varit att kringgå all form av rättvis tävlan. På damsidan är jag inte säker på att den rättvisa tävlan ens fanns där från start, när företag som Kopparbergs, Prioritet och LdB redan sponsrat sönder de sportsliga villkoren, och jag tror reaktionerna kommer bli annorlunda.
Jag tror att spelarna i andra lag i viss mån, med hänsyn till damfotbollens tuffa villkor, kommer vara tvungna att värdera villkorsförbättringen i en alltmer professionaliserad liga som Häcken kan bidra med nästan lika starkt som de värderar klubblojalitet och känsla av fair play. Jag är inte heller säker på att Blåvitts föreningsdemokratiskt fattade beslut om att bygga damlaget från grunden varit det bästa tänkbara beslutet för damfotbollen, för Blåvitts spelare och för det lag som kommer representera oss. Och frågan om det, och hur vi förhåller oss till det, kan vi behöva ställa oss.
Visst är det vackert att vi har möjligheten att välja vilka värden vi vill värna och stå för i vårt demokratiska föreningssystem. Men samtidigt är det aldrig riktigt enkelt.
Alltid Blåvitt kommer bjuda in olika röster att bidra med sina ståndpunkter, perspektiv och vinklar om damfotbollens särskilda förutsättningar och hur Blåvitt borde förhålla sig till det, med målet om att få ett bra samtal där alla kan förstå varandra lite bättre. Har du åsikter, tankar eller synpunkter? Du är välkommen att höra av dig med din gästkrönika till alltidblavitt@svenskafans.com.
Du hittar alla delar här:
"Man måste tänka på tjejerna också" - intervju med damfotbollsexperten Johan Rydén
Debatt om damfotbollskulturen: Gjorde vi rätt?
