Lite nytt, lite gammalt, lite bra och lite dåligt när Bröndby vände dagens träningsmatch mot Blåvitt
Blåvitt spelade träningsmatch mot Bröndby under onsdagslunchen och det trots att det var Mikael Sathres första match sedan återkomsten var den stora nyheten nog ändå den att det för många på Ullevi var första matchen på plats på mer än ett år.
Ja, ny tränare till trots var det kanske känslan av att sitta på en fotbollsläktare i goda vänner sällskap som var den stora behållningen för de 500 som släpptes in på matchen. En känsla som, i alla fall för mig, kändes som att träffa en nära vän man varit ifrån en lång tid. Å ena sidan känns det som världens mest naturliga grej, å andra sidan sitter man och pratar om hur mycket som hänt sedan senast man sågs.
Känslan över att se Mikael Stahre på bänken var inte helt olik den heller. Det var ett tag sedan han stod där senast, men på något sätt känns det som om Stahre aldrig riktigt lämnat Blåvitt.
Just känslan av att det här är nytt men ändå väldigt bekant fortsatte när matchen väl kom igång. Det fanns en frenesi i spelet som drevs på av Stahre som stod och skällde ”Press! Press!” från sidlinjen varje gång Bröndby hade bollen i backlinjen som friskade upp en del. Samtidigt så fanns det en tamhet i straffområdet som vi med bitterhet kände igen.
Blåvitts ledningsmål är absolut inte oförtjänt, men samtidigt ganska slumpartat. Kolbeinn Sightorsson stångas i straffområdet, vänder och försöker skjuta. Bollen går via försvarare i en båge över målvakten.
Utöver det så tvingades det danska lagets målvakt till en fin räddning på ett skott av Oskar Vilhelmsson i andra halvlek. Mycket mer farligt än så skapade inte Blåvitt trots en intensiv press.
Backlinjen hade överlag koll på Bröndbys anfall men mot slutet, när båda lagen genomfört en del byten, så slarvar man vi några tillfällen och Bröndby kan göra två sena mål och på så sätt vinna matchen.
Gamla goda dängor som ”Vi får inte till det i den sista tredjedelen” ekar bekant i huvudet när Blåvitt kommer till flera lägen som ’kan bli något’ men rinner ut i sanden.
Stahre verkar ha uppmanat laget att skjuta mer, vilket är roligt att se. Mindre skoj var att spelarna idag har ett ganska fuktigt krut i sina bössor.
En talande situation är när Gustaf Norlin ser att målvakten är långt ute när Blåvitt kontrar och drar till från halva plan. Ett skott som går till inkast för Bröndby. Och då var skottet en ganska bra bit från hörnflaggan på det.
Det kan säkert te sig som om det var en ganska dålig match från Blåvitt när ni läser det som står ovan, men det är inte helt rättvisande. Överlag var Blåvitt det bättre laget. Blåvitt hade tydligare intentioner och bättre vilja. Många spelare såg ut att ha lyft sig märkbart från i våras, Bröndby hade i princip bara två skott på mål. Låt gå för att båda två gick i mål.
Samtidigt var det inte på några sätt en klang och jubelföreställning. De som hade hoppats på att Mikael Stahre skulle komma och förvandla Blåvitt till en segermaskin behöver nog vänta lite till. För Blåvitt är inte där än.
Samtidigt såg en hel del aspekter av spelet bra ut.
I slutändan var det en insats som lovade mer, utan att för den sakens skull trollbinda.
