Matchrapport: IFK Göteborg - Djurgården 0-0 2015-06-01
Blåvitt missade chansen att rycka i tabellen när man bara lyckades få med sig 0-0 mot Djurgården på Gamla Ullevi. Nu har man alltjämt 2 poäng ner till närmast jagande lag.
Matchen inleds med att inte inledas alls, istället skjuts starten upp några minuter för att skingra den rök som lagt sig väldigt tätt över hemmaklacken och familjeläktaren.
När matchen väl inleds börjar det, som så ofta nu för tiden, med ett lite trevande Blåvitt. Man tar sig fram lite lätt, men skapar inget direkt nämnvärt. Det känns lite som att man sonderar Djurgården lite, trycker lite här och var för att hitta en spricka i försvaret. Istället är det dock Djurgården som hittar sprickor i det Blåvita försvaret. Närmare bestämt, det framgår väldigt tydligt att de två Djurgårdarna på topp är betydligt starkare än de Blåvita mittbackarna, och boll efter boll läggs på dessa spelare som suger åt sig bollarna som magneter.
Blåvitt har i år släppt in överlägset minst antal mål i allsvenskan, och försvarsspelet är fortsatt stabilt. Djurgården får några felstudsar med sig och skapar ett rätt vasst läge, men överlag så har Blåvitt koll på Djurgårdsanfallen. Det som oroar dock är hur svårt man har att vinna tillbaka bollen. Djurgården får spela runt bollen relativt ostört. När Blåvitt väl får bollen tappar man den snabbt igen och det märks att man blivit störda av Djurgårdens hårda och aggressiva spel. Undertecknad tyckte personligen med sina inte alls väldigt färgade ögon att det var för aggressivt och hårt, men det är en annan diskussion.
Efter ett tag får Blåvitt dock igång sitt egna spel lite och får lite ordning på bollen. Man märker tydligt hur taktiken är att trötta ut Djurgårdarna genom att tvinga dem att löpa mycket. Man lägger ut bollen på en kant, Salomonsson eller Aleesami får den, avancerar lite, drar på sig 2-3 försvarar, och spelar hem, så byter man kant och gör om. Rätt som det är kommer Emil runt på sin kant och spelar in till Vibe som från nära håll lägger bollen hårt strax under ribban. På något sätt lyckas dock Djurgårdsmålvakten placera sina händer på samma plats, och gör en paradräddning.
Problemet denna afton var att man slarvade för mycket. Man tappade bollen för lätt. Djurgårdarna var aggressivare, de var hungrigare. De vann tillbaka bollarna, och de Blåvita spelarna var som bäst två på många bollar.
0-0 i Paus efter några lägen åt varje håll. Viss fördel Blåvitt, men det är tydligt att hemmalaget inte alls har samma spring i benen som gästerna.
Andra halvlek tror man att Blåvitt ska ha snackat ihop sig lite, är bättre beredda på vad de möter. Men istället rivstartar Djurgården och etablerar ofta ganska hårt tryck mot John Alvbåges mål. För kvarten in i andra halvlek börjar Blåvitt ta tag i matchen. Man kommer till fler lägen och i 71:a minuten blir Emil Salomonsson nedsprungen i straffområdet och domaren blåser straff. Djurgårdarna är vansinniga och lyckas med bedriften att dra på sig inte bara ett, utan två gula kort för snack.
Sebastian Eriksson stiger fram för att ta straffen, och slår den i stolpen.
Efter straffmissen tar Blåvitt över mer och mer. Djurgårdens fyramanna mittfältet står för det mesta bara några meter framför deras backlinje samtidigt som man har sina muskelberg som stångar på topp. Oroväckande nog räcker det för att kunna skapa orimligt bra tryck på Blåvitt när man väl har bollen. Utan att vilja tala illa om Hjalmar på något sätt (håller man nollan gör ju backlinjen ett godkänt jobb kan tyckas), så saknades Rognes resoluta spel en match som denna. Blåvitt skapar en del lägen, men inget direkt jätte vasst förens på övertiden när Jakob Ankersen får ett gyllene tillfälle att avgöra sent för andra matchen i rad men istället halkar han i avslutsmomentet och skottet blir vad man bäst kan beskriva som en pass till Djurgårdsmålvakten.
Matchen slutar 0-0. Ska man summera det kan man konstatera att Djurgården försvarade sig bra. Man låg lågt med mycket av sitt lag stora delar av matchen, och deras anfallare kunde med sin styrka och förmåga att hålla bollen skapa inte bara tid åt resten av laget att vila, utan även en del farligheter.
Övrigt
- Strömbergsson. Behöver jag säga något mer? Det spelar ingen roll vilken av bröderna det är som dömer, de har båda två samma egenskap. Att de saknar spelkänsla totalt. Tänker inte gå in på några enskilda situationer, utan bara konstaterar att det är två riktigt dåliga domare. De tycks döma efter en egen regelbok där allt går på ”känsla” (som de saknar) och inte vad regelboken faktiskt säger.
- Tifot. Tänker inte dra igång någon debatt om det. Bara konstaterar att man såg folk lämna familjeläktaren för att inte komma tillbaka efter bränningen. Dåliga supportrar, de kanske satte sig någon annanstans, vad vet jag. Alla får döma själva. Är det värt det? För övrigt såg polarna ut som de sniffat biljardkrita, och det var ju lite skoj i alla fall.
- Stämningen. Stämningen reflekterade matchen lite tycker jag. Det kom aldrig riktigt igång. Det slarvades. Det blev inte som man tänkt. Där jag stod (utkanten av H) kändes det tyvärr som om röken dödade stämningen totalt. Det var bra tryck där fram till bränningen, sen dog det ganska tvärt och kom aldrig riktigt igång igen. Men det är ju bara min observation.
