Matchrapport IFK Göteborg - Djurgårdens IF - 1-3 ”Slarvigt Blåvitt förlorar till sist hemma”
Landslagsuppehållet är över och Allsvenskan drar igång igen med möte mellan Blåvitt och Djurgården. Ett Djurgården Blåvitt har viss revansch att hämta på efter att man snöpligt förlorade bortamötet efter ett sent och omdiskuterat offsidemål.
Efter ett tifo i absoluta världsklass tar Blåvitt avsparken, men det är ändå Djurgården som skapar första farligheten redan innan första minuten är spelad. Djurgården kommer förbi på Blåvitts högerkant och spelar in bollen som rinner igenom hela straffområdet innan Billy Nordström rensar ut till hörna. På hörnan är Pontus Dahlberg ute och boxar, men inte bättre än att den hamnade hos en Djurgårdsspelare som sånär kan lägga bollen i mål, men en Blåvittback rensar ut till en andra hörna. En hörna som blir resultatlös.
Det är fortsatt Djurgården som håller boll i början av matchen, och efter fyra spelade minuter får man matchens första skott på mål. Ett svagt skott som Dahlberg enkelt kan skopa upp.
I den åttonde minuten är det Blåvitts tur att skapa en målchans när en lyftning når Tobias Hysén som försöker lobba över en utrusande målvakt, men det blir inte bättre än att målvakten räddar och Mikael Boman skjuter returen många många meter över.
Det är dock fortsatt Djurgården som för spelet och Blåvitt tycks satsa på att ställa om när läge ges. Och de ges då och då. Djurgårdens backlinje tycks ha problem med Blåvitts direkta anfallsspel och flera bollar når de Blåvita anfallarna som kommer i djupled, men under första kvarten är avsluten av på tok för låg kvalitet och flera skott går långt långt över.
Blåvitt fastnar i den fällan många lag som inte har så mycket boll fastnar i - nämligen att kvaliteten på bollinnehavet när man väl har boll blir låg - och många pass slås bort.
Men det är ändå Blåvitt som får matchens hittills bästa chans när Tobias Hysén får kontroll över en ganska svår pass och i vändningen drar ett skott mot bortre stolpen som tvingar Djurgårdsmålvakten till en fin räddning.
Kort därefter är det ändå Djurgården som tar ledningen efter att Emil Salomonsson halkar i straffområdet och både fintar bort Pontus Dahlberg och lägger bollen perfekt till en Djurgårdsspelare som kan rulla in bollen i öppet mål.
Emil har tyvärr inte riktigt gått att känna igen under säsongen och det är så man börjar undra om det inte var nyttigt för honom att ha Adam Johansson flåsandes i nacken.
Sett till hur säsongen ser ut i dagsläget så är det så att jag undrar om den taktik som läggs upp är rätt väg att gå framåt. Blåvitt spelar som ett lag som försöker rädda så mycket poäng som möjligt, snarare än ett lag som vill spela bra fotboll. I ett läge där det varken kommer bli bottenstrid eller medaljplatser så är frågan om inte Blåvitt snarare borde satsa på att bygga ett spel inför framtiden istället för att spela på kontringar på hemmaplan.
Djurgårdens bakgrund som främst en hockeyförening märks tydligt då Djurgårdsspelarna har betydligt bättre balans på det hala underlaget än hemmaspelarna.
Det är fortsatt Djurgården som för matchen och Blåvitt har svårt att göra något med bollen när man väl får den.
Djurgården fortsätter skapa lägen, och det Blåvita laget väntar antagligen otåligt på halvlekspaus.
Känslan är att det finns många spelare i Blåvitt som KAN spela fotboll, men av olika anledningar gör man inte det. Är det taktiken? Är det pressen som kommer den den Blåvita tröjan?
Att Blåvitts presspel inte funkar är tydligt. Djurgården har fruktansvärt enkelt att bara promenera förbi de Blåvita spelarna som rusar fram - speciellt när de Blåvita spelarna ofta halkar när de kommer upp i presspelet.
Men när klockan rullar över på tilläggstid kommer det efterlängtade men ack så oväntade kvitteringsmålet. Blåvitt får till lite press på Djurgården och efter att Sebastian Eriksson lagt in en väldigt väl avvägd boll mot Sören Rieks slutar det med att Mikael Boman kan rulla in kvitteringen. Avslutet är minst sagt oortodoxt - det ser ut som om han slår in bollen med vaden - men det räknas likväl och blir det sista som händer i första halvlek.
Ett kvitteringsmål på det sättet har en tendens att vara väldigt psykologiskt viktigt, speciellt för att Blåvitt som sett till hela första halvlek nog ska vara glada att man inte ligger under med två bollar.
I andra halvlek är det Blåvitt som får första chansen när Sören Rieks skjuter ett tungt skott som tvingar djurgårdsmålvakten till en räddning. Matchen går lite fram och tillbaka och efter Blåvitts skott har Djurgården en hörna - på vilken Blåvitt kontrar och lagom till att det Blåvita laget jobbat sig upp till Djurgårdens straffområde vinner Djurgården bollen och kontrar, en kontring som Sebastian Eriksson tvingas springa box till box på för att rädda upp. Djurgården tillåts bygga upp mot press mot det Blåvita försvaret och i den 52:a minuten kommer också nästa Djurgårdsmål efter att det Blåvita försvaret står både fel och är svaga i närkamperna.
Direkt efter 2-1 målet är det än en gång svagt försvarsspel där ingen i det Blåvita laget klarar av att vinna boll och Djurgården gör bara minuten senare även 1-3.
Blåvitt fortsätter halka och slå bort bollar samtidigt som Djurgården anfaller med intentioner, fart och kontroll.
Blåvitt fortsätter att slarva med bollen, förlora närkamper springa varandra på fötterna och 4-1 känns närmare än 2-3.
Matchen går lite i stå, och det känns som om Djurgården känner sig ganska nöjda med 3-1 och samtidigt relativt säkra på att Blåvitt inte ska komma närmare. Sett till matchbilden är det svårt att säga att de gör fel.
I den 66:e minuten byts Vajebah Sakor ut och Patrik Karlsson Lagermyr kommer in.
Gamla ovanor från Jörgen Lennartssons tid lever än kvar. Blåvitt spelar ofta bak bollen i backlinjen där spelare - tryggt förvissade om att de har tid - slår slarviga pass som till sist leder till att det spelutrymmet de haft försvinner och då slarvas bollen bort igen. Det är oförklarligt varför laget i flera säsonger nu gjort samma sak om och om igen.
Det sker gång på gång. Bara minuter senare händer samma sak igen när slarviga och nonchalanta pass slås mellan backlinje och målvakt vilket leder till hårdare och hårdare Djurgårdspress och slutar med att Dahlberg tvingas dra bollen över långsidan i panik.
Det är oförklarligt varför laget gör så gång på gång.
Något annat som tycks sakna förklaring är varför det är Blåvitt som match efter match halkar mest på Gamla Ullevis gräsmatta, trots att Blåvitt ändå är hemmalag.
Blåvitt byter in både Elias Omarsson och Martin Smedberg Dalence på bekostnad av Mikael Boman och Billy Nordström i ett försök att ta sig in i matchen, och även om Blåvitt tillåts spela mer så kommer man inte till några direkt farliga lägen.
Sakta men säkert tar sig dock Blåvitt närmare och ”Paka” står för mycket av speluppbyggnaden. När Blåvitt väl börjar få vittring på ett reduceringsmål är det många Djurgårdsspelare som har väldigt mycket kramp och spelet blir rejält förryckt. Och Blåvitts ”stå stilla lite och hoppas att Djurgården springer åt fel håll” taktik är särdeles ineffektiv.
Det positiva som kan tas med sig är Patrik Karlsson Lagermyr som vid ett tillfälle ensam rullar upp tre Djurgårdare på läktaren, men Elias Omarsson står för ett svagt avslut och nickar bollen utanför.
Det Blåvita laget hjälper verkligen inte varandra och det är få spelare som ger sina medspelare alternativ när de har bollen.
Klockan tickar och djurgårdsbenen krampar i rask takt.
Matchen slutar till sist 1-3 och Blåvitt förlorar sin första hemmamatch sedan våren 2015.
