Östersund - IFK Göteborg 2-0 (0-0) ”Långsamt, fantasilöst och slarvigt… igen”
Blåvitt åkte med två segrar och en god känsla upp till Östersund för att ta sig an nykomlingen. Eller ja, det var lite väl snällt sagt, för frågan är om inte spelarna lämnade väldigt mycket av sig själva hemma i Göteborg.
Matchen inleds med att Blåvitt försöker pressa Östersund, och det går precis enligt plan och redan efter någon minut så snappar man upp en slarvig pass. Nu var utförandet ännu slarvigare och Gustav Engvall springer rakt in i en Östersundsback och tappar tillbaka bollen.
Och det beskriver typ hela matchen. Eller ja, ”försöker pressa Östersund” är lite snällt sagt. Man gav lite antydan till att det kanske var det man ville göra men i själva verket var man minst 5 meter ifrån bollen i alla lägen. Och när Östersund ändå slog bort bollar (för det gjorde de) så slarvade Blåvitt fort tillbaka bollen.
Efter en enormt tråkig första halvlek fanns ändå ett hopp om att Jörgen skulle kunna pumpa lite koffein eller något i spelarna, men istället kommer man ut i andra halvlek med ännu sämre fart och rörelse.
Och det var inte alls orättvist när göteborgaren Ronald Mukiibi trycker upp en boll i krysset och gör 1-0 till Östersund. Blåvitt gör efter målet lite som man gjorde mot Gefle och Djurgården, börjar spela fotboll på tok för sent. Men det dog ganska fort ut och när backlinjen kollektivt var borta i kiosken och försökte få en påtår på det där kaffet man var iväg och köpte tidigare under matchen pillade Östersund även in 2-0.
0-2 läge och man hade kunnat hoppas på att någon sorts gnista skulle tändas. Och det gjorde den. Fast inte rätt sorts gnista. Fart och rörlighet saknades fortfarande helt och hållet, men irritation fanns det gott om. Så gott att Haitam Aleesami efter att enkelt och slarvat bort ett läge väljer att sparka ner Östersundsspelare som tagit bollen ifrån honom. Andra gula kortet, och Haitam får lämna planen. Avstängd mot Norrköping. Gött. Matchen slutar "bara" 2-0, men sanningen är den att Östersund var närmare både 3-0 och 4-0 än Blåvitt var bollen ens.
Någonstans kan man ju säga för sig själv att alla lag går på minor under en säsong, och det är okej. Problemet är att det här är inte första gången spelet ser ut så här för Blåvitt. Det är snarare regel än undantag att Blåvitt spelar med ett spel som mer liknar 6-2-2 än det 4-4-2 man påstår sig spela. Innermittfältet är ofta bakom egen backlinje och hämtar boll, samtidigt som resten av laget står helt stilla.
Hur är det Blåvitt vill vinna matcher egentligen? För den här matchen är ingen isolerad incident. Det har sett ut så här hela säsongen egentligen och det fanns tydliga tendenser till det under fjolåret också.
Ett tag trodde jag att Blåvitt ville hålla boll och tvinga motståndarna att röra på sig för att öppna upp luckor i motståndarnas spel. Jag trodde det var därför man så ofta försöker ta sig fram på en kant, spelar hem till backlinjen, och byter kant. Jag trodde man ville tvinga motståndarna att byta sidor och på så sätt hitta fram. Men det är det nog inte. För det går så jävla långsamt, och är så jävla förutsägbart att motståndarnas anfallare bara kan promenera fram till ytterbacken på andra kanten och vänta på att bollen kommer dit. För det gör den. Varje gång.
Vid ett annat tillfälle fick jag för mig att Blåvitt ville pressa mycket, och tvinga fram misstag hos motståndarna. Men det är det uppenbarligen inte heller, för då hade man inte varit 25 meter i från motståndarna hela tiden.
Ett litet tag tänkte jag till och med att man satsade på en bra defensiv och kontringar. Men det är det definitivt inte. Hade det varit tanken så hade man inte stannat upp varje jävla kontring för att spela tillbaka bollen till målvakten gång på jävla gång. Det hade hjälpt om man kunde försvara sig också.
Så hur är det tänkt att IFK Göteborg 2016 ska vinna matcher egentligen?