Med sorg mot nya tag
”Ett helt liv i lycka, det står ingen människa ut med. Det skulle vara ett helvete på jorden”, skrev George Bernard Shaw. Om det stämmer skulle det vara det enda att vara tacksam över som Blåvitt-supporter i skrivande stund.
Min morfar brukar säga att logik är motsatsen till politik. Efter en lång helg av ologiska visor och tjafs om vem som egentligen är dummast var man lagom mätt på kalaset. Det skulle bli bekvämt att luta sig tillbaka och se Blåvitt tvåla dit bottenlaget HIF och enkelt inkassera 3 nya poäng som skulle ge oss häng på toppen.
Det här med att segern inte ska förkunnas i förväg, det brukar jag vara bra på. Faktum är att jag hade en olustig känsla inför matchen. Det låg inget konkret bakom det. Vi hade ett ofläckat register bakom oss från de senaste omgångarna, och allt tydde på framgång. Orsaken till den känslan handlade nog mer om att matchen i sig kändes så lättviktig sett till övriga matcher vi har kvar under säsongen. Stormatcherna mot topplagen. Det var där det skulle avgöras om vi faktiskt hade något i toppen att göra eller inte. Det här skulle bli en söndagspromenad i jämförelse. Plot twist! Det var superdrygt att se på. Efter 20 minuter var det som att sätta sig i en bil och accelerera rakt in i en bergvägg.
Morfar är en klok man. När jag själv hade drömmar om att bli fotbollsproffs ville han förklara för mig hur fysikens lagar och fotboll hängde ihop. Var bollträffen sker, i kombination med kraft och hastighet, skulle resultera i var bollen hamnade, i vilken riktning och i vilken fart. Det var innan jag själv visste något om fysik som läran om naturkrafterna. För mig var fysik hur många armhävningar man kunde göra. Jag blev aldrig något fotbollsproffs och det har gjort mig ödmjuk inför fotbollens sfär. Nog kanske det är så komplicerat som morfar beskrev det. Det krävs åtminstone någon slags briljans för att behärska dess fysiska lagar. Men så fick Blåvitt det att se så enkelt ut ett tag. Vi fick ett smakprov på Stahres process och det såg lovande ut. Denna period av euforisk känsla, följt av ett magiskt tifo en småkylig måndagskväll i september - dräptes alldeles för snabbt.
Det blåvita lag som ställde upp på planen såg lika ovetande ut kring fotboll som jag gjorde när morfar först förklarade fotboll för mig ur en fysik modell. Ovetande. Obalanserade. Desorienterade. Disharmoniska. Rent av karaktärslösa. Det var smärtsamt att se på. Det var som att allt vi hade byggt upp, processen som äntligen såg ut att ha gjort sig tillkänna - gick i kras. Och med ner i fallet drogs alla våra sjungande hjärtan. Livet blev lika svart som norsk metal.
Inte alla fula ord i världen kunde sätta ord på den frustration jag kände när slutsignalen gick. I ren affekt var jag beredd att radera allt som har med Blåvitt att göra och ställa in varenda bokat tåg inför kommande matcher. Även om ilskan består och allt hopp har dukat under, så blir jag inte av med engagemanget och kärleken till detta svagt mentala lag. Nåväl, jag ska inte trötta ut er med glåpord och missnöje. Om vi istället rent hypotetiskt tänker oss att den här matchen aldrig hade ägt rum; vad hade vi då haft för inställning inför kommande bortamatch uppe i huvudstaden?
Det har blivit lite av en tradition att åka upp till Stockholm översköljd av hjärtängslan och negativa föreställningar. Inte minst fick man känna på bedrövelsen senaste gången vi satte fötterna på Tele2 (behöver du en vänlig påminnelse? Bajen körde över oss med 3-0).
Åtskilliga gånger har man grubblat kring vad den stora skillnaden var mellan det laget - vars hopplösa insats generade bilder av nedflyttningsstrecket i sikte - samt det lag vi ställer upp med idag, frånsett måndagens prestation.
Förutom självklarheterna, som rotationer bland spelarna och en ny formation, så ville jag tro att det finnas något djupare. För knappast hade spelförståelsen eller den funktionella tekniken hos samtliga ökat markant över en natt. Ändå såg det ut som ett helt nytt lag.
Hade tålamodet vi blivit uppmanade till att omfamna, börjat ge avkastning? Måhända. Med ens hade vi den där helheten som vi hade saknat. En skara blåvita gubbar som visade på en koordinerad syntes som helt plötsligt var offensiva och spännande att se på.
Trots att man plågats av grubbleriets ekorrhjul och aldrig tycks bli klok på det här laget, landade den senaste tidens tankar i en välvillig tro på lagets förmåga. Oavsett vilket motstånd som ställdes på andra sidan plan. Därför var det alldeles för enkelt att tro att vi skulle sopa undan Helsingborg. Fastän jag hade en negativ inställning till den matchen var det inte det jag såg som jag förväntade mig. Slutsatsen är väl simpel på det viset att vi helt enkelt (för enkelt) blir straffade av en hög press och tappar boll, står fel i positioner och blir överspelade. HIF fick tre mål i utdelning av våra misstag.
Jag tänker inte och har aldrig gått i clinch för att vi för närvarande är ett lag som varken har snudd på Europaplats eller överhuvudtaget har chans att plocka poäng mot Djurgården härnäst. Ännu mindre nu. Ryggsäcken inför söndagens match är packad med antihistaminer, kortison, ögondroppar, nässpray, och fan och hans moster för att överhuvudtaget försöka stilla kalabaliken i den sentimentala databasen. Man har blivit traumatiserad av att våga hoppas på för mycket. Och det är sannerligen ett bittert avstånd mellan hoppet och verkligheten, och det har livet som Blåvittsupporter minsann lärt en. Smaken av sötma har inte gjort sig bekant sedan Eldkvarn brann.
Men kan den här lilla godispåsen av intressanta koncept som Stahre har byggt, trotsa oss pessimister vars inställning just nu är övertygad om att påsen smakar torsk när söndagens match är överspelad? Den lilla tro, eller kanske vilja, jag hade inför det - gör sig väldigt anonym just nu.
Senaste åren har man greppat efter halmstrån efter en uns av hopp. För att för första gången på flera år, stå där på läktaren, insvept i gemenskapen av hesa röster, med en hel näve full. För inte bara resultaten talade; dynamiken i laget, det harmoniska samspelet, tyngden, det envisa rent ut sagt förjävliga Blåvitt vi låtit våra motståndare få känna på, trots ett och annat poängtapp - fick det omöjliga att plötsligt kännas möjligt. Men den uddlösa instans vi gav sken av i måndags, får en att känna att vi snarare förtjänar att ta Helsingborgs plats i tabellen. Det kanske är för tidigt för att dra slutsatser. Likväl som det var för tidigt att börja tro på att vi hade möjlighet till häng på toppen. Vi kanske är ett mittenlag. Vi kanske inte är bättre än vår senaste match. Eller är det en mörk, deprimerande plump i registret och det vi får se på söndag är samma Blåvitt vi fick lära känna tidigare omgångar? Jag är ingen som sitter på svar. Svaren får vi på söndag. Svart på vitt. Potentialen finns. Men det räcker inte om inte psyket är påkopplat. Om Helsingborg tog betalt för våra misstag, så fruktar jag hur billigt vi kommer sälja oss mot Djurgården om vi inte rycker upp oss. Jag hoppas vi försöker, men det bästa är trots allt fiende till det goda.
Ur den förhoppningsfullas ögon vore det trevligt att tro att vi kan ge Djurgården en svår uppgift att lösa om de ska få med sig poäng. Vi vet att de inte kommer ge vika för oss särskilt enkelt, det kan konstateras med tanke på deras form på sistone. Förändringen behöver ske hos oss. En stor förändring efter senaste insatsen. Helst skulle jag vilja se dem kliva in med en riktigt The Hives -pondus. Några tjusiga ”Tick Tick Boom” -anfall och se till att kontrollera matchen som dess ”Main Offender”. Men spelar vi lika tondövt som mot HIF kan vi inte vänta oss annat än tomatkastning.
Ekvationen i Blåvitts fall bör vara hyfsat enkel: Enda metoden för att komma till rätta med dåliga insatser är att avkläda de bakomliggande orsakerna och göra något åt dem. Laget har löst uppgifter utan fysikbok tidigare. Låt mig inte känna att jag hellre byter ut matchbiljetten mot Arkimedes princip. Gör om - gör rätt.
