Mikael Stahre: Varje gång du sätter dig på ett tåg så kommer du att relatera till den där speciella resan när Blåvitt vann Svenska Cupen
Några dagar efter den fantastiska söndagen när Blåvitt säkrade sin sjätte titel i Svenska Cupen och en biljett till Europa League-kvalet stämmer vi träff med Mikael Stahre för att försöka sammanfatta våren i Allsvenskan och Svenska Cupen och även blicka framåt mot den närmaste tiden.
Hur känns det med några dagars distans till matchen?
Jag är oerhört stolt och glad över att vi vinner. Man lever ju lite i en bubbla med träningsverksamhet och matcher och det är när man vinner som man inser hur många det är som berörs av det. Och det är något som är väldigt stort och häftigt.
Sen så blev det här en speciell match med ett stort dramaturgiskt innehåll som förstärkte känslan. Vi hade i år ett nytt upplägg i cupen som attraherade fler. Matchen spelades i Stockholm vilket innehåller en inbyggd rivalitet och vi mötte Djurgården som är en storklubb med en stor supporterskara. I matchen blev det förlängning och straffsparkar innan vi till slut vann. Det kändes verkligen att det var en final i år!
Hur många gånger har du sett matchen i repris nu?
Jag har nog bara sett hela matchen en gång men sedan har jag sett vissa situationer och delar av matchen flera gånger.
Det finns många som säger att ditt beslut att byta in Pontus Farnerud och Daniel Sobralense i andra halvlek var matchavgörande. Vad tycker du själv?
Med de bytena fick vi in två spelare som är väldigt bekväma med att ha bollen vid sina fötter och på bara någon minut fick vi ett större bollinnehav. Vi kanske inte skapade så mycket fler målchanser direkt men vi tog bort deras udd och såg till att de fick längre avstånd till vårt mål. Så det är klart att det blev bra med dessa byten och jag kände att om matchen skulle gå till förlängning så skulle det mycket till att vi skulle förlora.
Hur matchavgörande var det att få straffsparksläggningen på den blåvita sidan av planen?
Det var definitivt inte till vår nackdel…
Guldtåget hem till Göteborg var en fantastisk upplevelse för oss fans. Hur upplevde du det?
Först och främst, det är få spelare och ledare förunnat att spela om titlar, spela avgörande matcher och att vinna. Slår man ut det över en karriär så är det väldigt få som vinner hela tiden. Då gäller det verkligen att ta vara på möjligheten när den ges och smaka på den känslan som uppstår med kärlek och ömsesidig respekt mellan spelare, ledare och fans.
Jag är noga med att poängtera att det inte alltid är sommar och sol utan det regnar och blåser ibland också. Det gör jävligt ont när man förlorar men när man vinner så får man betalt och allt är så fantastiskt vackert och underbart. Och där har jag varit med tillräckligt länge inom fotbollen för att veta att om man bara är tillräckligt tålmodig, vetgirig, envis och driven samt är tillräckligt bra så kommer man få smaka på segern igen. Och att vinna, det är liksom därför jag håller på med det här.
Det var ju ett massivt tryck på arenan med så många blåvita på plats och det förstärkte känslan av segern ytterligare. Att då kunna avsluta det med denna tågresa blir ju ett minne för livet och man kommer aldrig att glömma den tågresan. Varje gång du sätter dig på ett tåg så kommer du att relatera till den där speciella resan när Blåvitt vann Svenska Cupen. Jag kommer aldrig att glömma resan och det kommer inte spelarna heller att göra!
Om vi går över till att titta på Blåvitts vårsäsong så har du haft en tydlig startelva med väldigt lite rotation på de flesta positioner. Hur viktigt har det varit med den här kontinuiteten?
Kontinuitet är alltid viktigt. Att vi har haft spelarna tillgängliga har medgett en kontinuitet men även faktumet att spelarna har levererat. Det gäller att hitta rätt balans i kontinuiteten – har man ett bra lag men inte får resultat och leverans så kan man ju inte fortsätta förlora varje vecka. Vi har kunnat spela med i princip samma lag från försäsongen till nu och det har gett kontinuitet och det har fungerat bra.
Har det varit svårt att förklara och motivera för vissa spelare att de har fått stå utanför startelvan?
Det är klart att det inte är en jätterolig grej men det ingår i rollen som tränare.
Nu när du har Pontus Farnerud tillbaka efter skada så ökar trycket på de centrala mittfältspositionerna. Kommer det att bli svårt att få plats med både Jakob, Philip och Pontus i startelvan?
Alltså, vi har en trupp som är väldigt bra men vi har inte överdrivet många spelare. Vi har 19 utespelare och med Ludwig Augustinsson och Joel Allansson skadade så är de bara 17 för tillfället vilket är ungefär en matchtrupp. Då blir t ex en lårkaka, en liten bristning, en sjuk spelare eller en avstängning en skör tråd. Så nej, det känns inte särskilt svårt utan det är en nödvändighet att ha den konkurrensen i laget. Utan den konkurrensen så får man ett för svagt lag och kan inte vinna.
Hur viktigt är det att försöka tillgodose nyckelspelares önskemål var de helst vill spela i elvan?
Att alla spelare har ett uttryck om en förstaposition är väl klart. Men det handlar om ett lag som man spelar i där man måste ta hänsyn till t ex kvalitet, balans och matchplan. Det viktigaste är att spelaren får göra det man är bra på. Om du tar Sam Larsson som exempel så är väl hans önskeposition en nr 10 roll. Samtidigt är det ju så att om han spelar till vänster så kan han fortfarande göra sin grej om vi får ett bollinnehav och om han inte hamnar för långt ner i banan. Och när t ex Pontus Farnerud kom in som vänsterytter mot Djurgården så hamnade han i sitt spel ofta både som innermittfältare och yttermittfältare.
Startelvan har som sagt varit ganska stabil under våren utom på en position och man kan räkna upp minst fem spelare som har spelat högerytter under våren. Vad är det som inte har fungerat så bra på den kanten tycker du?
Det har uppenbarligen fungerat bra eftersom vi har vunnit våra matcher. Vi har störst konkurrens på vissa av de offensiva positionerna där flera av våra spelare kan spela. Och när man väl har byggt upp en stabilitet och kontinuitet i laget så skapar det även en möjlighet att ändra, rotera och byta i enskilda matcher.
Du har sagt i en intervju nyligen att du gärna vill värva en ytter i sommar som ”kan slå ut sin motståndare”. Är det med tydlig adress till högerkanten?
Nej, det är det inte och jag är nöjd med vår högerkant. Det är snarare ett uttryck för att vi inte har en ren yttermittfältare i truppen med de speciella egenskaperna. De som ligger närmast sådana egenskaper är t ex Emil Salomonsson och David Moberg Karlsson som med fart kan komma runt på utsidan. Sen har vi Sam Larsson, Nordin Gerzic och Daniel Sobralense som kan utmana på andra sätt men ingen av dessa är en renodlad ytter.
Vid en samlad bedömning – hur nöjd är du med lagets anfallsspel under våren?
Jag tycker vårt spel har varit klart godkänt. Varje match har sina unika svårigheter och jag är väldigt glad efter varje match där vi tar tre poäng, även om vi bara vinner med ett mål. Det handlar om att inte bli för högfärdig och gapa efter för mycket. Fokuserar man för mycket på att vinna alla matcher med 2-3 måls marginal så finns risken att man tappar det andra som har gjort oss så bra och stabila. I en perfekt värld vinner vi alla matcher med 5-0 och spelar ett perfekt försvarsspel men där är inte vi.
Det känns som att huvuddelen av våra mål kommer i samband med omställningar istället för när vi har ett etablerat spel. Kan det vara ett problem?
Fotboll handlar ju om väldigt många saker och en faktor är exempelvis när man gör sina mål i matchen. Gör man 1-0 på en motståndare så är det inte otänkbart att motståndaren trycker på ännu mer vilket betyder att man får ägna sig lite mer åt försvarsspel och omställningsspel. Nu har vi gjort många förstamål hittills den här säsongen och vi har varit bra på att försvara oss därefter. Det finns ingen strategi att vi ska göra 1-0 och sen direkt backa hem tills matchen är slut men det är en trygghet att vi kan försvara oss bra om sådana lägen uppstår. Man får aldrig glömma bort att det finns en motståndare på andra sidan som har sina egna ambitioner för matchen.
De flesta målen inom fotbollen uppstår ju i omställningslägen men jag tycker att de målen vi har gjort har varit mycket random och har uppstått på olika sätt. Det spelar ingen roll på vilken nivå du spelar, det handlar alltid om att hitta där motståndaren är som mest sårbar. Att spela mot parkerade lag, det vet ju alla att det är svårt.
Vad kan bli bättre i anfallsspelet då?
Problemet som kan uppstå, när man spelar på motståndarens planhalva och de backar hem, är att det egna spelet kan bli lite långsamt. Det är en fara särskilt när man spelar på hemmaplan att om man blir för långsam så är motståndarna på rätt sida om bollen och då krävs det många passningar och mycket skicklighet för att ta sig framåt. Så det handlar om att klara av att spela på motståndarnas planhalva och behålla farten i spelet.
Sen så handlar det om att ha en aggressivitet i försvarsspelet så att man kan vinna tillbaka bollen i gynnsamma lägen. Det är ju inte lätt att vara aggressiv när man själv har bollen men när man tappar bollen så är den s k backchecken sjukt viktig för att man ska kunna ha ett dominant spel. Och vinner man snabbt tillbaka bollen så uppstår ofta lägen där motståndarna är sårbara.
Ni kör konstant med utåtskruvade hörnor numera?
Vi tittar mycket på vad motståndarna är dåliga på och hur de släpper in sina mål och vi har en tydlig uppfattning om vilka ytor som vi vill komma åt. Sen så har vi just nu bra duellspelare i t ex Mattias Bjärsmyr, Kjetil Waehler och Philip Haglund. Kommer bollen med fart och hamnar i rätt yta så är det svårt att stoppa oss.
I våras när Ludwig Augustinsson slog hörnorna så gjorde laget flera mål på dem men det har inte fungerat lika bra senaste tiden?
Det handlar om koncentration när man slår hörnan för att få in ”serven” på rätt yta och visst finns det förbättringspotential där. Men det är inte bara att trycka på en knapp utan det är en utvecklingsprocess.
Vad vill ni uppnå med Philips långa inkast när ni använder dem?
Vi har inte använt oss så mycket av dem under våren utan det var väl nu senast i matchen mot Djurgården som vi använde det för de var ganska röriga i sitt mittförsvar. Det är ju sällan det blir mål på den direkta bollen med långt inkast och nick i mål. Men ett långt inkast med en nickskarv och några bolltouchar fram och tillbaka, det är den rörigheten man vill komma åt. Det hjälper till att skapa ett visst tryck i matchen.
Ni ska nu kvala till Europa League i sommar - hur känns det?
Det ligger ju i Blåvitts vision att regelbundet spela i Europa och nu har man inte spelat där på några år. Så det är ju naturligtvis inspirerande att vara där igen, det är ju på den scenen som vi vill vara.
Blåvitt kommer med färska erfarenheter från vårens cupäventyr här hemma i Sverige med flera svåra bortamatcher. Har man någon nytta av det nu när vankas europeiskt cupspel?
Det är nog en viss skillnad och varje match och erfarenhet är ju en färskvara. Det jag ändå känner mig mest tillfreds med under våren, från försäsongen fram till nu, är att det har sett likadant ut där man har kunnat känna igen vårt grundspel. Vi har släppt till få mål och få målchanser för motståndarna och vi har oftast haft fler målchanser än dem. Visst har vi gjort bättre matcher och sämre matcher men stabiliteten finns där. Det är ett gediget lag som går ut där vecka efter vecka och det är utifrån den stabiliteten som vi ska skapa utveckling för det måste vi alltid ha. Kan vi få ännu bättre försvarsspel? Kan vi möta motståndarna ännu högre upp? Kan vi vinna boll i ännu bättre lägen? Balansgången är att fortsätta att göra det man är bra på samtidigt som man vässar det lite grann. Det får inte bli slagsida så att man fokuserar för mycket på det som ska bli bättre för då finns det risk att du kan tappa det som du redan gör bra.
Har du med dig för erfarenheter från din tid i Grekland (tränare för Panionos) som kan vara till nytta i det här europaäventyret?
Det hoppas jag men den stora fördelen med en stor klubb som Blåvitt är att det finns så många spelare med internationell erfarenhet. Vi har t ex Adam Johansson, Mattias Bjärsmyr, Kjetil Waehler, Philip Haglund och Pontus Farnerud som spelat utomlands nyligen och så har vi spelare som har erfarenhet av landslagsspel. Jag tror att den här erfarenheten ger en motivation att vilja och kunna spela på en större scen än Allsvenskan.
Under en period från mitten av juli kommer ni att spela två matcher i veckan, hur hanterar man det? Kommer vi t ex att få se en större rotation i startelvan?
Sådant kan du aldrig bestämma i förväg för det handlar om att varje match är unik. Om man t ex tittar på den senaste veckan så visste vi att vi skulle spela mot Kalmar på söndag, Gefle på onsdag och så cupfinalen mot Djurgården på söndag. I ett sådant läge är det inte otänkbart att man kommer att behöva rotera men du kan inte veta säkert. Du kan tjuvkika lite in i framtiden men t ex mot Djurgården så blev inte laguttagningen helt klar förrän på morgonen på matchdagen p g a småskador i truppen.
Har man bra spelare i truppen så ökar utrymmet för att kunna rotera vid behov men det är inget som du kan bestämma i förväg för då riskerar du att tappa kontinuiteten i laget. Som vanligt så får det bli ett coachbeslut där och då.
Om ni hamnar i en situation där ni måste prioritera mellan framgång i Europakvalet och framgång i Allsvenskan – vilket väljer du?
Jag ser ingen motsättning i dessa utan vill nå framgång i båda. Det handlar om ett synsätt där svenska lag behöver bryta en mental barriär att ”om man spelar i Europa så går det dåligt i Allsvenskan”. Och pratar man för mycket om att det inte går så blir det en sanning till slut och det vill jag inte. Jag vill att min sanning ska vara att man klarar både och!
Hur viktigt är det för dig att eventuella förstärkningar kan finnas på plats redan samma dag som transferfönstret öppnar den 15 juli med tanke på europakvalet?
Alltså, jag är väldigt tillfreds med det lag som jag har redan nu så om det blir förstärkningar så blir det till ett redan bra lag. Om det rent hypotetiskt skulle bli förstärkningar så är det självklart att man vill ha dem i så många matcher som möjligt. Men så är det ju alltid – värvar man t ex spelare under vinterns transferfönster så vill man helst att de är på plats redan i december än att de kommer i februari.
Hur viktigt är det för er att supportrarna har möjlighet att hänga med ut i Europa på bortamatcherna?
Som jag ser det är det viktigt för det ger ett yttre stimuli. Jag kan referera till den här våren när vi åkte till Nyköping som ju, när det gäller inramning, är så nära en träningsmatch som man kan komma. Att komma dit och det bara är några hundra åskådare totalt utan någon klack eller att komma dit och det bakom ena målet är flera hundra blåvita åskådare är en vansinnigt stor skillnad. Vårt ansvar finns ju där ändå, oavsett publik eller inte, men det ökar när fansen är på plats.
Jag kommer ihåg en annan match som var väldigt viktig för oss och det var semifinalen i cupen mot Öster. Det var ju en match där den yttre pulsen kanske inte fanns i förväg – det var liksom en helgdag mitt i veckan och vi hade redan spelat en match med massivt tryck den veckan mot Malmö med allt vad det innebar. Men när vi kommer ut på uppvärmningen så är redan 800 blåvita på plats och det gör en väldig skillnad. I den matchen hjälpte verkligen fansen oss och det kändes mer eller mindre som att vi var på hemmaplan. Så svaret på din fråga blir att ju fler blåvita supporters som är på plats, desto bättre är det för oss!