Pandemin som gått: Med längtan i bröstet
Hur hittar vi ett ljus i mörkret när allt är på paus? Hur ska vi kunna se framåt när det bästa verkar ligga bakom oss? Finns det ett ljus i tunneln och vad har fotbollen med det att göra?
Det kan inte ha undgått någon att Allsvenskan inte spelas som den borde just nu. Många lag håller knappt ens på med träning längre och Blåvitt har permitterat personal. En nyhet som varit Alltid Blåvitts senaste artikel på tok för länge.
Att bara logga in för att läsa något om Blåvitt har nästan varit deprimerande. En påminnelse om vad som kunde varit. Vad som borde varit. Vad som togs ifrån oss. Sportmedierna försöker sitt bästa för att hålla stämningen uppe genom att presentera tonvis med tillbakablickar. När de inte längre kan sända live-idrott väljer TV kanalerna att visa matcher som varit.
Det ska sägas att det är skoj att återuppleva stunder som när Blåvitt kör över Manchester United på Ullevi, eller när Barcelona firar att de räddat kryss mot Blåvitt. På Nou Camp. På samma sätt som det kan vara roligt att läsa om vilka spelare som varit bäst i Blåvitt på 2000-talet. Det känns som om alla medier kör sin egen tolkning på det just fenomenet just nu. Vissa låter läsarna delta för att stimulera läsarna lite mer, andra går i djupet och recenserar bortaresor, bästa matcherna, skönaste målen eller sämsta efterfesten. (Sämsta efterfesten är för övrigt efter AIK borta 2012 där vi blir nekade på Scandic Malmen av alla jävla skétställen för att polaren, som var helt nykter, är skelögd. Att bli nekad på Malmen är fan jämförbart med att bli vald sist på gympan och sedan få höra att ”det bli ojämna lag med dig” och i slutändan få titta på. Vi gick dit med noll förväntningar, och lyckades ändå bli besvikna.)
För egen del gör de texterna lite för att lätta humöret. Det är fortfarande deppigt. Jag vaknar inte längre på matchdagar och förbereder halsduk och matchtröja. Jag planerar inte längre mitt schema runt när Blåvitt spelar borta i hopp om att kunna åka dit. Det känns tomt, och som om något som betydde mycket för mig har ryckts bort.
Till och med den torra och bitvis kalla mjölburgaren i kioskerna på Gamla Ullevi smakar bra med nostalgiska glasögon.
Och jag har det ändå bra. Visst, det är inte skoj att jobba hemifrån. Jag känner mig väldigt ineffektiv och omotiverad. Men jag kan jobba hemifrån. Jag har inte förlorat något än. Inte permanent. Det finns fortfarande, någonstans där borta, ett ljus i tunneln. En förhoppning om att snart så är allt som vanligt igen. För många kommer det inte bli som vanligt igen.
Det sägs att vi i kristider ser vad som är viktigt för oss. När vardagslivet rycks ifrån oss blir det tydligt vad vi saknar och vad vi klarar oss utan.
Och för mig är ljuset i tunneln att gå till Gamla Ullevi igen. Det må vara en skitarena, men det är vårt hem. Jag vill inte titta tillbaka på gamla matcher och önska att jag var där igen. Jag vill blicka framåt mot kommande matcher. Mot dagen när vardagen är tillbaka. Att värma upp med kompisarna inför matchen på något pub. Att välkomna ett Blåvitt lag in på plan. Att fira mål med någon jag inte känner som bara råkade stå nära mig.
Den längtan tillbaka till fotbollssäsongen många känner visar hur mycket det faktiskt betyder för många av oss. Och det är något som är värt att hålla kvar vid. Allsvenskan är inte död. Allsvenskan är inget som tas ifrån oss för alltid. Den är ljuset i vår tunnel.
Därför är det så otroligt roligt att se hur många Blåvita som engagerar sig i att ge förningen alla förutsättningar man kan för att komma så starka som möjligt till Allsvenskan när den kommer igång igen. Människor som går in med enorma belopp till ”rekordmatchen”. Människor som köper medlemskap till nära och kära. Människor som köper slut Blåvittshoppens lager av matchtröjor.
Alla de som gör att vi när Allsvenskan kommer igång igen, får se ett starkt Blåvitt träda in på Gamla Ullevis gräsmatta.
För Blåvitt är inte något vi förlorat i Coronakrisen. Blåvitt är ljuset i mörkret i Coronakrisen.
