Pontus Farnerud lämnar IFK Göteborg
Kan en nyhet hänga i luften och ändå komma som en blixt från en klar himmel? Om inget annat så kommer kvällens bomb om att Pontus Farnerud får lämna Blåvitt bra nära.
IFK Göteborg går under måndagkvällen ut med att föreningen går skilda vägar med sportchefen Pontus Farnerud. En nyhet som nog kom som en överraskning för många, samtidigt som Farnerud ändå fått ta emot en del kritik sedan han tog över efter att Kennet Andersson lämnade sensommaren 2020. Även om föreningen är lite mildare i sina ord så framgår det mellan raderna att Farnerud sparkas.
Till GT säger en annars ganska fåordig Håkan Mild att det aldrig är rätt läge att göra sig av med en sportchef, men att det här är det minst dåliga tillfället. Håkan utvecklar lite i intervjuer med GP och Fotbollskanalen och förklarar att det var ett beslut som vuxit fram över tid, men vill inte gå in i detalj kring vad som händer framöver, eller om Blåvitt ens ska ha en sportchef framöver. En teori som cirkulerat är att Mikael Stahre, som har en ganska bred tränarorganisation runt sig, skulle gå upp som manager.
Att det här skulle vara det minst dåliga tillfället ligger det nog en del i. Truppen är i mångt och mycket satt inför säsongen så nu har föreningen tid att sätta en ny organisation fram till sommarfönstret.
Det är svårt att peka på någon enskild anledning till beslutet, utan det är snarare en sammanlagd produkt som man inte är nöjda med. Två stora faktorer lär ha varit akademispelare som lämnar billigt, och fiaskot i målvaktsjakten under vintern.
Som bekant lämnade Emil Holm för Sönderjyske i Danska ligan för drygt ett år sedan, gjorde stor succe, är U-landslagsman och har sålts till Serie A. Även Rasmus Wikström lämnade Blåvitt förhållandevis billigt för Bröndby i Danmark. Lägg på det att en trotjänare som August Erlingmark (som för övrigt gjorde mål i helgen) lämnade som bosman för grekiska ligan. För en förening som har ett uttalat mål om att 50% av a-lagstruppen ska vara egna produkter ser det såklart inte bra ut att två av lagets mest lovande backar lämnar för kaffepengar och att en spelare med Erlingmarks klubbhjärta går som bosman.
Lägg på det att försäljningarna av spelare som Giorgi Kharaishvili och Alhassan Yusuf inte alls inbringade de summorna många hade förväntat sig och det finns en grogrund för missnöje kring hur talanger hanteras i IFK Göteborg.
Sen är det målvaktsjakten som gick allt annat än som Blåvitt hade hoppats på. Redan innan förra säsongen var färdigspelad gick laget ut med att Giannis Anestis inte blir kvar, och Ole Söderberg lade handskarna på hyllan. Tiden gick och gick och när Blåvitt till sist åkte på träningsläger gjorde man det med endast en kontrakterad a-lagsmålvakt. Knappast ideala förhållanden för att sätta ett spel och en gruppkänsla. Ur ett förhandlingsperspektiv är det såklart inte heller bra att stå öppet utan målvakter och redan på förhand ha ett lite desperat förhandlingsläge.
Till det ska tilläggas att Farnerud även var assisterande sportchef när Blåvitt inför säsongen 2020 gick in i Allsvenskan utan hela anfallare i truppen, något som kostade laget dyrt, och det är inte utan att lite av en trend syns. Då var man ganska öppna med att man ville få in en anfallare och en mittback i truppen, något som slutade med att en kontraktslös och skadad Mattias Bjärsmyr togs in med bara dagar kvar till seriestart, och någon anfallare blev det först i sommarfönstret när Christian Kouakou, också skadad, anslöt.
Så, utan att ha någon större insyn så kan vi konstatera att Pontus tid i Blåvitt präglats av unga spelare som lämnar billigare än många anser rimligt samtidigt som jakterna på nyförvärv ofta blivit väldigt utdragna och blottat Blåvitts svaga förhandlingsläge för mycket.
Med det sagt så är det alltid tråkigt att se en fin person lämna, och Farnerud är en person som jobbat hårt för Blåvitt och verkligen brunnit för föreningens bästa.
Alltid Blåvitt önskar honom lycka till i framtiden!
