Sju gäst-tankar efter IFK Göteborg - Falkenbergs FF “Att Blåvitt inte vinner ikväll känns surrealistiskt“

Efter att ha skrapat ihop tio ynka poäng från de inledande nio matcherna var tre pinnar ett måste i kvällens match mot gästande tabelljumbon Falkenberg. Nedan följer sju tankar om kvällens match där det tyvärr endast blev en pinne.

Ikväll står vår gästskribent Simon Eek för de sju tankarna efter att Blåvitt tappat 2-0 till 2-2 mot Falkenberg

Det ska inte få ske…

Efter kvällens match kan vi konstatera att Blåvitt är det lag i Allsvenskan som det gör ondast att supporta. Med lägena som skapades från det blåvita hållet ikväll måste utdelningen bli större. Det går inte att skylla på domare, skador eller avsaknad av forward. Det måste bli mål. Jag är i grunden en optimistisk och positiv person, men efter kvällens match kan det ha ändrats för alltid. Att Blåvitt inte vinner ikväll känns surrealistiskt. Jag måste nypa mig själv i armen för att förstå vad som faktiskt hänt och när jag förstår det, då förstår jag också att IFK Göteborgs säsong 2020 är i fara. Om Norrköping är ett lag som går som tåget är Göteborg ett lag som går som spårvagnen - trögt, hackigt och når aldrig dit man tänkt sig. Något måste ske, frågan är vad?

Abraham knegar på i otydlig anfallsroll

Jag har alltid varit skeptiskt till Sargon Abraham, men jag måste erkänna att han sakta men säkert växer in i rollen som forward. Idag krigade han till sig, precis som i Hammarby matchen, drömlägen att göra mål, men likt förbannat letar den sig aldrig in i nätmaskorna. Abrahams passning vid 2-0 vittnar om att han nog kommit till den insikten själv. Det är helt enkelt målen som saknas, som tyvärr är ett ganska viktigt element i den sport vi kallar fotboll. Frågan är om det någonsin kommer lossna för Abraham, men tills vidare får vi konstatera att han tyvärr inte är en Stiller the killer.
Abraham ser också vilsen ut i presspelet. Falkenbergs mittbackar, tillsammans lika långa som ett vattentorn - för den delen lika stillastående också - tilläts gång på gång spela förbi första pressen. På samma sätt som han sätter pressen lågt möter han också bollen lågt i uppspelsfasen, ungefär som Boman gjorde för att sedan skarva vidare till en ivägspurtande Hysén. Problemet är att det, i dagens Blåvitt, inte finns någon Hysén. Abraham spelar anfallare fast en släpande sådan och en släpande anfallare funkar inte om det inte finns någon längre fram i banan. Varför släpa om det inte finns något att släpa efter.

Äntligen en tvåmålsledning

I årets allsvenska har Blåvitt haft ledningen med ett mål som mest. En uddamålsledning är alltid ren tortyr för en IFK-supporter för det krävs så lite för att allt plötsligt ska fallera. När Hosam Aiesh rullade in 2-0 i den 54:e minuten gick det en varm ström genom min kropp. Jag fylldes av en udda känsla av trygghet och belåtenhet som jag inte har känt sedan ligans uppstart. Jag inser att jag, på grund av Blåvitts oroliga spel, varit på helspänn hela sommaren, en ständig och obehaglig nervositet helt enkelt.
Typiskt nog skulle Sylisufaj daska in en volley 20 minuter senare och oron var plötsligt tillbaka i mig och troligtvis även i de Blåvita spelarna. Och oron visade sig, när Falkenberg kvitterade i den 95:e minuten, vara berättigad. Men jag glömmer aldrig känslan jag upplevde vid 2-0. Förhoppningsvis tillåts jag känna den snart igen.

Vad händer när Wernersson lämnar?

Häromveckan blev det klart att Victor Wernersson lämnar Blåvitt för KV Mechelen vilket minst sagt utlöste en del kalabalik. Under hans år i Blåvitt har han varit mycket underskattad och nästan aldrig haft en dålig match. Ikväll genomförde han återigen en stabil prestation (de 62 minuter han spelar) och när han väl ansluter till den belgiska klubben lämnar det ett tomrum i försvaret. Vem ska ersätta honom på vänsterbackspositionen? Jallow som visserligen har levererat, men som inte verkar ha tränat så mycket vänsterfot? Eller kanske oprövade Adil Titi? Det är en svår och viktig fråga för IFK:s ledarstab att ta tag i och tiden börjar bli knapp.

Hur länge till finns förtroende för Poya?

Jag läser på Twitter efter matchen och stämningen är låg, till och med lägre än Aiesh tyngdpunkt. Idag handlar mycket om Poya Asbaghi, han som hade så spännande visioner när han tog över tränarjobbet. Men på Twitter är det inga försenade födelsedagshälsningar som haglar in över Asbaghi. Istället är det kommentar efter kommentar bestående av ren ilska i skriven form. Det känns onekligen som att tilliten sviktar, och kanske framförallt tålamodet. Hur mycket tid ska Poya få? Det blir intressant att se.

Mer mitten, mindre kant

Något som såg annorlunda ut i dagens match var att det offensiva spelet inte alltid gick via kanterna (främst Aieshs och Holms högerkant). Istället skar man sig fram genom mitten och hittade in bakom backlinjen. Väl framme vid mål gick bollarna, som tidigare nämnts, helt enkelt inte in idag. Enda undantaget var Giorgis 1-0 mål där Paka otroligt elegant, från mitten, spelade fram. Om vi i framtiden kan kombinera Pakas briljans i mitten med exempelvis Emil Holms stångande på kanten tror jag Blåvitt kan bli farliga offensivt. Men då måste såklart även slutprodukten finnas där vilket borde vara prio ett.

Välkommen JJ

Såklart är det omöjligt att inte nämna Jakob Johanssons comeback. Den sportsliga prestationen kan varken berömmas eller kritiserat, men så skönt det är att ha tillbaka honom. Han bidrar bland mycket annat med en enorm erfarenhet som sätter avtryck på hela laget.
Att få göra comeback framför tomma läktare är givetvis ett gigantiskt antiklimax och med kvällens resultat i åtanke blir det ännu större. Därför tycker jag vi kan enas om att ge honom ett ordentligt välkomnande när arenorna öppnas för publik igen. Det ska han ha.

// Simon Eek