Sju tankar efter AIK – IFK Göteborg (2-0) ”Aldrig ens nära"

Blåvitt i fortsatt behov av poäng åkte till Solna för att ta sig an ett AIK som efter en svår säsong till sist fått ordning på sitt spel och som börjat klättra lite i tabellen. Tyvärr för Blåvitt så blev det väldigt tydligt varför AIK börjat klättra och varför Blåvitt inte gjort det.

Fortsatt svaga på fasta situationer
Redan under matchens första minuter hade AIK ett jätteläge efter att det Blåvita försvaret gått bort sig totalt på en hörna. Den gången fick Anestis stå för en stark reflexräddning. Bara minuter senare går Blåvitt bort sig igen och nu kan inte Anestis rädda Blåvitt. 1-0 till AIK redan efter 4 minuter och då ska man veta att alla AIKs hörnor varit väldigt farliga fram till dess.

En gång är ingen gång, men matchen igenom, såväl som tidigare matcher, blir det tydligt att Blåvitt har svårt att bestämma sig för hur man ska försvara på fasta situationer. Utan att veta exakt hur Blåvitt har tänkt sig att de ska försvara på fasta situationer så framstår det ofta som en väldigt olämplig blandning av Zon och man man försvar.
Onödiga felbeslut
AIK är statistiskt starka på fasta situationer. Blåvitt å andra sidan blir ofta väldigt virriga på fasta situationer. En dålig kombination. Som blir än värre när Blåvitt ofta tar på sig onödiga frisparkar, hörnor och kort.

Ibland förstår jag inte hur vi inte hör Roland Nilsson skälla ut sitt lag mer när de gång på gång sätter sig själva i väldigt svåra situationer helt i onödan.

Dels har vi situationerna med de onödiga frisparkarna och onödiga korten. Några exempel på det är t ex Mattias Bjärsmyr tidigt i matchen, liggandes, slår bort bollen med armen (att han inte fick gult kort där är bara tur). Ett annat exempel är hur flera spelare försvarar med armarna utsträckta i motståndarnas rygg.

Det där är något som Blåvitt gjort i flera år nu. Spelarna bjuder in motståndarna att lägga sig ner. Det kanske är en billig, eller till och med felaktig frispark, men när du går in så så ger du motståndarna möjligheten att lägga sig och få med sig frisparkar, och det är så onödigt.

En helt annan aspekt av onödiga felbeslut är hur man – till synes frivilligt – gör det väldigt lätt för motståndarna att lägga in en framgångsrik hög press på Blåvitt. Väldigt ofta så ser vi hur Blåvitt vill starta sin speluppbyggnad i backlinjen, men spelarna tänker bara ett steg. ”Visa att jag vill ha bollen”. Så vi har mittfältare som kommer ner. Ytterbackar som kommer för att möta boll. Och alla gör det vända mot eget mål. Inget fel i det, men passningsalternativen blir väldigt begränsade då.

Det som händer är att motståndarna vet att när Anestis passar till Jallow eller Kalley så har de i princip bara två alternativ. Ta emot bollen och vänd upp, eller slå bollen tillbaka till Anestis.

Det blir väldigt lättläst och motståndarna kan väldigt lätt bita sig fast i pressen. Och det är så onödigt. Känslan är fortsatt att Blåvitt väldigt ofta sätter sig i lägen där motståndarna kan störa spelet, utan att ha något vettigt sätt att vinna något på det.
Otacksamt att springa
Under säsongen har det snackats en del om att Blåvitt måste löpa mer i djupled. Och idag var det flera spelare, framför allt i första halvlek, som tog många av de löpningarna.

Men bollen kom aldrig. Gång på gång så fastnade bollen på antingen det centrala innermittfältet eller i backlinjen. Trots att Blåvitt har spelare som löper i de relativt stora ytorna som AIK stundtals trots allt bjöd på.

Där tror jag det är enormt viktigt att tränarna förklarar för det egna laget hur viktigt det är att faktiskt belöna de löpningarna med en boll. För de ytorna ges man inte hela tiden. Och varje sådant löp kostar energi. Och det djupledshotet är enormt viktigt för Blåvitt.

Det är så extremt otacksamt att löpa 40 meter på en yta och sedan se bollen passas i sidled utan effekt. Och läget kommer bli otroligt mycket mörkare för Blåvitt när de offensiva spelarna inte längre orkar ta de löpningarna.

Och, för att dra en parallell till punkt 2. Det är fan så mycket bättre att slå en chansboll i djupet på Paka som hittat en yta än att bjuda in AIK (eller vilken motståndare som helst för den delen) till att pressa högt och sedan tappa bollen till inkast på egen planhalva (vilket det ofta slutade med.)
Fortsatt samma säsong
Blåvitt såg ut att sitta kvar på spelarbussen första 10 minuterna. Då hade AIK redan gjort 1-0 och haft ytterligare två bra chanser som mycket väl kunde blivit mål de med.

Efter det kom Blåvitt in i matchen och under andra halvan av första halvlek såg spelet rätt bra ut. Blåvitt hittade ytor på AIK:s planhalva. Blåvitt rullade runt och kunde sätta press på AIK.

Blåvitt vann bollinnehavet faktiskt.

Och Blåvitt skapade inga chanser.

Om det låter bekant så är det för att det är så det sett ut större delen av säsongen.
Lägg bollen framför spelaren
På tal om saker som sett likadant ut hela säsongen. Hur svårt ska det vara att lägga bollen FRAMFÖR sin medspelare. Gång på gång när Blåvitt kommer, framför allt längs kanterna, så kommer bollarna bakom ytterbackarna som går upp. De måste stanna upp i löpet, ta två steg tillbaka för att kunna ta emot bollen. Och kommer de, som vi tog upp i punkt 2, vända mot eget mål. För en vänsterfotad vänsterback försvinner alternativen enormt om den tvingas ta emot bollen vänd mot egen målvakt. Det är som hämtat hur en fiktionell ”Stoppa anfallen för nybörjare” bok.

Och likväl så kommer de här bollarna om och om och om och om och om och om igen.

Det handlar som sagt inte bara om att det stannar upp anfallet. Men vad är nästa steg nu? När t ex Alexander Jallow tvingats vända sig om för att ta emot bollen, och har hela planen på sin högersida, samtidigt som han är högerfotad. Hur ska han spela bollen då? Han har två alternativ. Hoppas att han inte har en motståndare som hunnit upp i press så han kan vända upp, eller lägga hem bollen till backlinjen och totalt döda anfallet.

Det är med andra ord inte bara en dålig pass som stannar upp anfallet, det är en dålig pass som tvingar Blåvitt att starta om hela speluppbyggnaden. Och med tanke på att det är det praktiska priset vi betalar för de usla bollarna, så är det för mig helt oförståeligt att så många spelare fortsätter lägga den dåliga bollen som om det är världens naturligaste sak i världen.
Aldrig ens nära
Blåvitt hade sina stunder i matchen, men krasst sett var man aldrig ens nära idag. Blåvitt är inte med på plan i första 10 och när laget väl vaknar ligger de redan under och gör egentligen aldrig ett seriöst försök att kvittera. De chanserna som Blåvitt skapade var ett oväntat bra distansskott från Alexander Jallow, och en 50/50 straffsituation som istället för straff ledde till att August Erlingmark onödigt drog på sig ett gult kort.

Visst, det är kanske inte i den här matchen Blåvitt förväntas ta de poäng laget behöver ta för att känna sig trygga i sin Allsvenska existens, men sättet laget till synes har gett upp i andra halvlek oroar.

AIK är förvisso ett av seriens formstarkaste lag för tillfället, men prestationen imponerar verkligen inte. Att Blåvitt inte orkar spela 90 minuter när laget slåss i botten, mot en ärkerival som AIK, oroar. Mycket.
Fel fokus
Ironiskt nog är väl hela den här punkten fel fokus efter att Blåvitt förlorat mot AIK, men i och med att det snackats en del om det det senaste så kan det vara värt att ta upp frågan.

I uppsnacket inför matchen så snackades det en del om publikfrågan till fotbollen. Trots att man börjat tillåta större folksamlingar på vissa arrangemang så får fotbollen fortfarande inte ta in någon publik. När vissa sektorer fått ta in upp till 500 personer så ligger taget för fotbollen fortfarande på 50 personer, vilket inte ens täcker funktionärerna under en vanlig fotbollsmatch.

Det skrivs många långa brev om hur man borde tillåta fotbollen att ta in i alla fall lite publik på de avslutande omgångarna.

En kamp som jag verkligen tror är fel fokus. Att få ta in 500 personer på matcherna kommer inte ändra något. Tvärt om. För många lag hade det sannolikt kostat mer pengar än det gett in. De flesta laget har sålt fler än 500 årskort så en publik på 500 hade inte ens tillgodosett behovet hos de som redan betalat för att se matcherna. Men det hade tillkommit kostnader i form av biljettpersonal m.m.

Och hur hade det påverkat alla årskortsinnehavare som trots årskort inte får se fotboll? Hur skoj hade det ens varit att sitta ensam på läktaren och se matchen? Jag är rädd för att det faktiskt hade dödat intresset ännu mer att släppa in 500 åskådare på matcherna. Upplevelsen hos de 500 på plats hade inte alls varit lika bra som de är vana vid, och de som tvingas stå utanför riskerar att känna sig förfördelade.

Allt detta medan fotbollens problem antagligen är ännu större än så. Den här säsongen är en sak. Men hur ska lagen sälja årskort inför nästa år?

Det är en sak att stå kvar när du redan köpt ditt årskort och inte vill kräva pengarna tillbaka för det, men hur många kommer köpa ett årskort inför nästa säsong när de släpps någon gång i december?

Hur många har inte skaffat sig andra hobbies och aktiviteter (en fråga som aktualiserades i senaste BBPodd)? En fotbollsmatch tar trots allt tid. Det är inte bara 90 minuter. Du ska hem från jobbet, ordna mat, ta dig till arenan, ta dig hem från arenan osv.

Hur ska svensk fotboll bygga upp intresset för fotbollen igen efter en sådan här säsong? Hur ska lagen kunna sälja årskort till 2021 när säsongen är slut?

Hur ska vi hantera att så många lag antagligen kommer ha negativt eget kapital när året är slut? Hur ska Kalmar och Falkenberg ha något som helst förtroende för systemet om de åker ur utan att värva spelare samtidigt som Mjällby och Helsingborg håller sig kvar med en trupp de inte har råd med? Ska Östersund som egentligen borde flyttats ner redan förra året få spela kvar med negativt kapital ännu ett år?

Och säg, Torbjörn förbjude, att Blåvitt åker ur. Hur ska Allsvenskan, efter en sådan här säsong, bygga upp intresset inför 2021 utan ett av ligans populäraste lag?

Är det något vi kan lära oss av SHL under den här pandemin så är det att ligorna har en tendens att ignorera framtida problem och hoppas att allt löser sig tills dess. (Helt seriös. Att SHL lagen och de Hockeyallsvenska lagen har värvat en massa spelare under sommaren för att nu klaga över att de inte har råd att fortsätta utan publik är ju typexemplet på att ignorera verkligheten och inte vilja ta ansvar för sina egna misstag.)

Helt ärligt, släpp publiken i Allsvenskan 2020. Det är en ickefråga. Titta framåt. Allsvenskan har inte råd att vänta och se vad som händer. Det måste sjösättas en plan för 2021 helst igår.