Sju tankar efter årsmötet 2018
På måndagen den 5 mars höll IFK Göteborg årsmöte. Ett städat och lugnt årsmöte som bara höll på i cirka två timmar med 372 medlemmar på plats.
Avgående ordförande Frank Andersson inledde med ett tal där undertecknad såg en tillbakadragen och känslosam person. Han talade om ett slitsamt år på många plan, sportsligt och inom föreningen men även allsvenskan i stort. Han avslutade med att säga att vi kamrater ska behandla varandra på ett bättre och värdigare vis.
Kassör Jakob Andreasson drog ekonomin och framhöll att intäkterna stagnerat under året. Kostnaderna nådde nästan den nivå som sattes i rambudgeten förra året. Styrelsen såg extra allvarligt på posten merchandise och styrelsen har krävt att tf klubbdirektör Mats Palmgren ska ta fram en åtgärdsplan och presentera den för styrelsen. Andreasson flaggade även för att försäljningen av Pontus Dahlberg kommer ge mindre än vad som rapporterats i media. Slutligen meddelade han att klubben sparat färdig inom elitverksamheten. Att nivån nu inte kommer att sänkas mer utan snarare tvärt om, ser styrelsen hur man skulle kunna höja nivån.
Motionen om att utreda om föreningen ska starta elitverksamhet för damer röstades igenom. Enligt nye ordförande Mats Engström var det ett ”historiskt kliv” föreningen nu tagit. Undertecknad tycker det ska bli väldigt spännande att se vad arbetsgruppen kommer fram till.
Övriga motioner yrkade styrelsen på avslag och fick stöd av årsmötet. Men styrelsen skapade samtidigt en arbetsgrupp utifrån förslagen om klubbdräkt och tog med sig frågan om eventuellt arvode och att den ska hanteras av valberedningen. Det här visar på att styrelsen tar motionerna på allvar och tydligt visar på att medlemmarnas åsikter spelar roll. Att styrelsen vill nyttja medlemmars engagemang och åsikter.
Varmaste och längsta applåden? Eijlert Björkman. Det värmer att årsmötets deltagare hyllar en person som lägger ner sådant otroligt arbete för föreningens ungdomsspelare.
En anledning till att årsmötet bara höll på i två timmar var att det inte ställdes en enda fråga. Ingen fråga om ekonomin. Ingen som höjde rösten och krävde svar om varför vi backar med tolv miljoner. Vad det här beror på vet jag inte. Kanske beror det på de två informationsmötena som hålls årligen, att medlemmar då kan yttra sig och få svar på frågor? Att det inte enbart är på årsmötet som medlemmar kan träffa styrelsen. Eller har vi medlemmar blivit avtrubbade av allt för många stormiga årsmöten i rad?
På årsmötet 2018 var 347 röstberättigade personer på plats (och 25 som ej var röstberättigade). Samtidigt har föreningen 5 000 medlemmar. Hur ska vi öka engagemanget för årsmötet? Hur ska vi få fler att delta? Är en väg att föreningen i framtiden webbsänder årsmötet? Kan man lösa så att det går att rösta på distans via webben? Frågan bör i vilket fall utredas.
Ju fler som går på årsmötet och röstar desto starkare mandat har styrelsen och besluten som tas. Något måste hända för att fler ska vilja delta.
