Sju tankar efter att Blåvitts första träningsmatch 2020.
Blåvitt spelade under söndagen årets första träningsmatch mot danska Ålborg, en match som slutade med en 2-3 förlust för Blåvitt, som för dagen spelade i helblått.
- Förvånansvärt bra ändå. Det är lätt att titta på den stundtals rätt virriga defensiven och bli frustrerad över prestationen, men vi ska samtidigt komma ihåg att Ålborg är i en helt annan fas än Blåvitt. Danskarna spelar Höst/Vår och Ålborg är mitt i säsongen. Deras seriespel drar igång om några veckor, samtidigt som Blåvitts Allsvenska premiär är i April. Givet de förutsättningarna tycker jag ändå att Blåvitt för det mesta vårdade boll bra, hittade kombinationer, vågade spela sig ur situationer. Det var egentligen bara efter 2-1 målet som det blev riktigt virrigt, vilket Ålborg utnyttjade och gjorde 3-1. Till råga på allt kändes det (utan att ha sett några repriser) som om 2-1 målet var tydligt offside.
- Vilja synas. Det var ganska tydligt att det fanns vissa spelare som väldigt gärna ville visa upp sig. Något som jag tycker ska uppmuntras, men det ska också sägas att det är ett tvåeggat svärd. En personlig favorit är Adil Titi som syntes mycket, åt båda håll. Stod för många fina kombinationer, försökte vara kreativ i spelet, gick in hårt i duellerna, jobbade för att vinna boll. Och drog på sig några frisparkar, sparkade bort några bollar. Men överlag vill jag ändå påstå att det, framför allt i en träningsmatch, är det såklart roligt att våra unga spelare vågar komma in, ta för sig, och ibland också göra misstag. Det är så de utvecklas.
- Klass i tystnad. Där många unga spelare visade att de ville ta för sig, kunde äldre mer etablerade spelare visa sin klass i relativ tystnad. Tobias Sana var tryggheten själv med bollen och även om han kanske inte var inblandad i allt på samma sätt som tidigare nämnda Titi så var det hög klass på den bollbehandling Sana hade. Kunde kröna en fin första halvlek med ett mål i andra halvlek.
- Framtiden är ljust mellan stolparna. Positionerna i försvaret kanske det fortfarande är sådär med, men det är väldigt skoj att se hur trygga backlinjen, tillsammans med Tom Amos i målet, är med bollen. Nu kanske inte Tom konkurrerar ut Anestis i år, men visst känns framtiden ljus för Tom. Han är rätt chanslös på målen, står för några fina räddningar, men framför allt är han väldigt delaktig i spelet. Tom är enormt trygg på fötterna, och det känns som om laget faktiskt är trygga med att använda målvakten för att spela sig ur situationer och inte bara lägga en boll som Tom kan tjonga iväg.
- Ytterbacksproblemen som kanske inte är några problem? Ett tag har jag undrat lite hur Blåvitt ska lösa eventuella skador på ytterbackarna. Hösten 2019 hade Blåvitt egentligen ingen högerback alls, utan silvertejpslösningar i form av mittfältaren Toko eller junioren Emil Holm. Idag har man värvat in Alexander Jallow som kan spela som både vänsterback och högerback, och Toko fick starta på högerbacken.
Men den som imponerade mest var nog ändå Emil Holm som kom in i paus. Det kanske är Sana som får rulla in 1-1 målet, men målet är Holms mål. Sana sa det själv i en intervju efter matchen. ”Det är Emil. Det är han som vinner bollen. Det är han som springer runt sin back. Det är han som passar mig”. Emil Holm känns mer och mer som ett självklart val på högerbacken.
- Bajsmackan. En spelare som säkert ville visa upp sig efter att ha haft svårt att ta en plats i Blåvitt sedan han kom hit inför 2018 var Amin Affane. Och när Blåvitt fick straff fick Amin förtroendet att ta den. Nyligen inbytt stegar han fram och sätter straffen stenhårt i mål. Säkert och resolut. Och tydligen vårdslöst också, för i samband med straffen sträcker Amin något och tvingas byta.
Jag ska inte säga att jag tycker Affane har spelat fantastiskt bra när han fått spela, och bristen på speltid är absolut inte orättvis, MEN. Jag som sett några U21 matcher med Affane, och lite träningar har aldrig sett några klagomål. Tvärt om, en kille som försöker göra sitt yttersta i varje situation. Som trots att det är osexigt sam fan att spela U21 mot Kalmar en kall lördagmorgon inför de närmast sörjande går in och ger allt.
Som sagt, tycker inte petningen är oförtjänt, men det stoppar mig inte från att tycka synd om, och sympatisera med, en spelare som till synes verkar göra allt för att hjälpa sitt lag.
- Besvikelsen. Överlag tycker jag det var en trevlig match. Tyckte Blåvitt såg ut att ligga bättre till i förberedelserna än jag hade vågat hoppas på. Tyckte också att många spelare, även om de gjorde en del misstag, visade mer positivt än negativt. Förutom en spelare. En vattendelare.
Det är svårt att säga något om en kille som två år i rad varit en av våra bästa poängplockare, som ofta är delaktig i det offensiva spel vi skapar. Men samtidigt är det fler än jag som reagerar på hur uppgiven, uttråkad och ointresserad Giorgi Kharaishvili kan se ut ibland. Där jag tycker att Affane gått från att se loj ut när han kom 2018 till att bli en spelare som ger allt för sitt lag, har Giorgi nästan gjort omvända resan. Redan förra året var tendensen tydlig. När Giorgi har en dålig dag så är han näst intill osynlig på plan. Och mot Ålborg hade Giorgi en dålig dag.
Adrian Pihl Spahiu @pihlbaoge2020-01-27 07:30:00