Häcken - IFK Göteborg3 - 3
Sju tankar efter BK Häcken - IFK Göteborg (3-3)
IFK Göteborg fortsätter att vara sin egen värsta fiende när två extremt viktiga poäng förlorades på övertid. Den här gången behöver såväl tränarduon som enskilda spelare se sig själva i spegeln och reflektera över sina prestationer.
1 - Coachförlust
När du har kniven mot strupen finns det inget utrymme för misstag. Förutom tre livsviktiga poäng stod heder och ära på spel i en match mot plastbastarden från andra sidan bron. Tyvärr skänkte tränarduon bort två poäng och en välbehövlig knäpp på näsan åt de kommunfinansierade, allians-vurmande, BK Häcken med en rad obegripliga beslut. Där det största misstaget var att förändra en välfungerande defensiv genom att byta ut 50% av backlinjen och vår defensiva mittfältare. Att göra det i ledning, mot en av Allsvenskans starkaste offensiv, kan inte ses som något annat än ett taktiskt haveri. Hur många gånger har vi inte sett exakt detta tidigare?
Bland det svåraste du kan göra i en fotbollskontext är att komma in i slutskedet av en match som försvarare och möta ”varma” motståndare. Vad ville vi få ut egentligen? Var båda ytterbackarna döende? Litade vi inte på att Carlén skulle hålla sig från ett andra gult kort? Jag kan köpa det, med tanke på vår fäbless för att tappa såväl huvuden som matcher. Men Carlén hade dels gjort en riktigt fin match och har dessutom egenskaperna som krävs för att vinna ett ”derby”. Det är mer än vad man kan säga om Kruse så här långt. Väljer man ändå att ta ut honom, för att minimera risken för en utvisning, då kan man inte också byta ut halva backlinjen. Det är hål i hela huvudet enligt mig.
Det andra stora misstaget var att byta in Baden mot Laurs. Ett fyrtorn på uppgång mot en glädjelös frisyr . Återigen, jag köper bytet av Laurs. Han hade förmodligen inte fler minuter i sin sargade kropp. Men står du med kniven mot strupen vill du ha in en ettrig terrier, inte en omplacerad labrador. Jag säger inte att Carlstrand nödvändigtvis är en bättre spelare eller att OP har bevisat särskilt mycket hitintills. Men jag kan garantera att båda dessa hade gjort ett betydligt bättre jobb i det skeendet av matchen än vad dansken mäktade med.
Jag struntar fullständigt i att en poäng är godkänt på förhand mot ett erkänt starkt lag. Tappar man poäng på övertid (för fjärde gången i år) så är det en förlust i min bok.
2 - Spela tills domaren blåser
Vid 1-1 målet händer något som inte får hända i det läge vi befinner oss i. Ett flertal spelare, inklusive målvakten, räcker upp handen och tittar på domaren istället för att göra klart situationen. Det kostar oss ett onödigt baklängesmål och i förlängningen två livsviktiga poäng. Det är en lyx vi sannerligen inte har råd med. Att det dessutom inte ens var offside gör knappast saken bättre. Fullständigt oacceptabelt.
3 - Rätt man på rätt plats.
Gustaf Norlin såg helt plötsligt ut som en allsvensk fotbollsspelare och Pascal visade att han faktiskt är den spetsspelare vi skrikit oss hesa efter. Märkligt nog sammanföll det med att båda fick spela på sina favoritpositioner. Island och Carlén stängde mittfältet och gjorde exakt vad som förväntades (och i Islands fall lite till). Två spelare som hellre begår seppuku i mittcirkeln än att släppa en jävel över bron - är exakt vad som behövs den här tiden på året. Det är fyra exempel på rätt personer på rätt plats. Bollrädda mittfältare i ständig passningsskugga och anfallare som söker efter livsglädje är det inte.
4 - Paulos Abraham: hjärta och professionalitet
Jag slutar aldrig att förvånas över Paulos Abraham. Ett ärkeproffs som bär det här laget på sina axlar. I en tid där legoknektar kommer och går, utan att lämna några djupare avtryck, är det vackert att se fader Abraham (en inlånad spelare) visa klass och värdighet i match efter match. Han kommer in som en ung hemvändare till Allsvenskan, med ett rykte som besvärlig från tidigare klubb och dessutom med en bakgrund i Solna. Jag kan ärligt säga att jag hade mina tvivel.
Idag är han den första jag plitar ner i min startelva och för mig är det en framtida lagkapten. Slarvar sportrådet bort honom förlåter jag det aldrig.
5 - Konsten att skänka bort poäng
Med femtio sekunder kvar av matchen, i ledning på bortaplan, väljer vi att dunka upp en långboll från egen målvakt, ta en frispark mot felvänd motståndare och inte falla hem med allt och alla. Jag vet inte, men ibland känns det som att vi faktiskt inte vill vinna fotbollsmatcher. Som att allt är ett stort skämt som går ut på att se hur mycket ilska, frustration och ångest som ryms i en människokropp innan den imploderar.
6 - Mål
Tre mål och elva skott på mål är ett ordentligt fall framåt. Och kanske, kanske kan det låsa upp några knutar inför det gatlopp som väntar. Vi måste få igång offensiven (no shit, Sherlock) och lite självförtroende i truppen är välbehövligt. Fortsätt våga skjuta, det ÄR tufft att göra mål.
7 - Falsk trygghet
Med det sagt är det helt andra matchbilder som väntar. Vi kommer inte att bli bjudna på chanser och vidöppna försvar, så som mot Häcken. Det kommer att bli ställningskrig och krav på egen speluppbyggnad. Min oro är att vi vaggas in i en falsk trygghet av dagens match, att vi tror att Laurs ensam kommer att ordna offensiven – att han är den pusselbit som behövs för att läka det blödande sår vi kallar speluppbyggnad. Givetvis är han oerhört viktig, men han kommer inte att lösa ett lågt stående försvar på egen hand. Hela föreningen måste vara 100procentiga för att vi ska ta dom poäng som krävs för att spela Allsvensk fotboll även nästa säsong. Vi är där vi är och vi får inte bjuda motståndarna på en millimeter till.
