Sju tankar efter Degerfors - IFK Göteborg (1-2) “Lättnad för så många av så olika anledningar”
Blåvitt vinner andra matchen i rad när laget för andra gången i rad vänder 0-1 till 2-1 mot DIF.
1. Starkt
Låt oss få det uppenbara ur världen först och främst. Att än en gång vända underläge till seger är starkt. Mot båda DIF lagen har vändningarna varit enormt starka av olika anledningar. Mot Djurgården är det starkt att vända mot ett topplag i det läget Blåvitt är i. Mot Degerfors är det kanske ännu starkare att vända det som av många målades upp som en av föreningens viktigaste matcher någonsin. (Att tre poäng är tre poäng oavsett motstånd osv är en annan femma men det behöver vi inte ta här och nu.)
Skönt också att kunna vinna en match vi kanske inte förtjänar att vinna sett till hur många hedersamma förluster som skrapats ihop under säsongen.
2. Kontinuitet i att sakna kontinuitet?
Många pratar ofta om att kontinuitet är viktigt för att få till ett vinnande lag. Flera tränare som varit i sitsen där laget går dåligt berättar att de för att lätta pressen på spelarna lite tar ut en elva som får starta några matcher i rad oavsett misstag eller individuell prestation. De får spela ihop sig utan att behöva oroa sig för att om de klantar sig blir det bänken. Tanken är att skapa något slags lugn i en väldigt pressad sits.
Så verkar inte Jens Askou tänka, utan han roterar rätt friskt. I dagens match så är en mittfältare avstängd och en annan skadad. Till ena platsen sätter Askou in nyförvärvet Kolbeinn Thorardson (vi återkommer till just den senare…), så det är “bara” en plats på mittfältet som ska fyllas nu. Och det löser Askou genom att flytta upp snubben som spelade vänsterback förra matchen till mittfältet, flytta över högerbacken till vänsterbacken, flytta högeranfallaren till högerbacken, flytta ut centeranfallaren till höger, ta in en ny anfallare som center.
Modigt eller dumdristigt lämnar jag osagt, men det är svårt att kalla det kontinuitet i alla fall.
3. De ifrågasattas revansch.
Mot Djurgården var det Marcus Berg som av många målats upp som “slut” som fick avgöra. Mot Degerfors hinner samme Marcus Berg bli slut igen (när han missar straff) för att sedan ta revansch på sig själv och sina tvivlare genom att istället nicka in segermålet. (Sen tycker jag personligen att Bergs styrka ligger i hans spelförståelse än hans vassa skott så jag är inte helt med på tanken att han ska vara straffskytt bara för att han är bäste målskytt, men det är en annan femma…)
En annan som kanske på riktigt får göra revansch är Pontus Dahlberg som väldigt orättvist fått stå i skottgluggen när supportrar och tyckare ska poängtera att det var fel av Blåvitt att inte förlänga med Warner Hahn. (Min åsikt är å andra sidan också färgad av att jag faktiskt tyckte Blåvitt gjorde rätt där, men det är en text för sig själv.) Pontus som blev söndersparkad i första matchen i Svenska Cupens gruppspel missade delar av inledningen och stod för en del misstag när han väl kom tillbaka. Under sommaren har han inte varit dålig, men inte heller räddat mycket mer än det han förväntas rädda. Idag räddar han dock inte bara tre poäng, givet när vissa av räddningarna kom så räddade han nog poäng alls, och i förlängningen möjligtvis Blåvitts kontrakt.
4. Supervärvnignen?
Det är såklart för tidigt att ta ut något i förskott, men efter det transferfönster som Blåvitt hade i vintras känns det nästan fel och främmande att Blåvitt värvar in en spelare som faktiskt blir en bra värvning. Då tänker jag inte på Selmani utan Arbnor Mucolli, som går från klarhet till klarhet. Killen som när han kom kändes lite som en eftertanke. En kontraktslös spelare från Vejle i danska andraligan, kan det verkligen vara något? Ja det kan det tydligen.
Efter att ha varit bra men inte riktigt fått till poängproduktionen kunde han ‘döna’ in kvitteringen mot Djurgården, och idag ‘dönar’ han än hårdare och Marcus Berg kan nicka in segermålet på returen. Blir bara bättre och bättre.
5. Astrit “Ethan” Hunt
Det finns mycket att säga om hela karusellen runt Astrit Selmanis övergång till Blåvitt. Den var utdragen, när han väl kom så var han inte redo att starta och så vidare.
Men i de två senaste matcherna har Blåvitt på de drygt 130 minuterna som Astrit varit på bänken spelat 0-2, och under de drygt 60 minuterna Astrit varit på plan spelat 4-0.
Jag ska erkänna att när Astrit väl skrev på så kändes det som för lite för sent. Blåvitt hade förlorat för många av de där viktiga matcherna (Varberg hemma någon?), låg för långt bakom, och var för “nere i skiten” för att en anfallare som inte är redo att starta ska kunna rädda kontraktet. Men likt Ethan Hunt (Tom Cruise) så ler Astrit lite lekfult in i kameran när han tar sig an det omöjliga uppdraget!
6. Otacksam uppgift.
En del i den tidigare rockaden som nämns i punkt två var att nyförvärvet Kolbeinn Thorardsen gick in som balansspelare på mitten. Lite otacksamt att kastas in från start efter bara några träningar med laget i en väldigt viktig match. Inte de bästa förutsättningarna, men Blåvitt hoppades väl att han skulle komma in som en frisk fläkt.
Så blev det inte. Även om Kolbeinn förvisso var rätt aktiv och täckte ytor (vilket han ju ska göra som balansspelare) så var det här nog en av de sämsta matcherna jag sett av en spelare i Blåvitt. När han vinner bollen så slår han oftast snabbt bort den igen, och Degerfors ledningsmål kommer efter en riktig tabbe av Kolbeinn. Han är även nära att frispela en Degerforsspelare senare i matchen när han flyger fram framför en medspelare som ska möta boll och nickar bollen mot eget mål, rakt på en Degerforsanfallares fot.
Spelare som t ex Gustav Svensson när han spelade på mitten fick en del kritik för att han “har en svag passningsfot”, men grejen med Gustav var att han täckte ytor, vann boll, och sedan lämnade han över ansvaret till någon annan. Kolbeinn idag vinner boll, låter laget flytta upp innan han tappar boll och alla måste jobba hem och det är väldigt påfrestande för ett lag.
Vid ställningen 1-0 och efter ännu ett oprovocerat bolltapp skriver jag på twitter (det kommer alltid heta Twitter) att det är den sämsta insatsen jag sett av en spelare i Blåvitt och att laget behöver byta omgående. (Det var innan nicken som nästan gav bort ännu ett mål för övrigt.) Den tweeten plockades upp av en journalist på landets största lokaltidning (om den fortfarande är det?) Så här lyder den.
Adrian: Fy i hela jävla helvete! Kolbeinn Thorardssons inledning på andra halvlek är det sämsta jag sett i hela mitt jävla liv. Han måste bytas OMGÅENDE! #ifkgbg
Journalist: Och sen tycker IFK-fansen att JAG är kritisk mot Blåvitt? Då silar man verkligen mygg och sväljer kameler.
Att offentligt slakta en helt ny spelare - som kastas rakt in i elvan efter några få träningspass - DET är att ägna sig åt hänsynslösa sågningar jag aldrig varit nära.
#2-1
Jag har varit i valet och kvalet kring huruvida jag ska bemöta det eller inte. Argumentationen är lite oärlig, då han tar en tweet från minut 60 då Blåvitt är i underläge för att avsluta med att nämna slutresultatet efter att Blåvitt vänt matchen. Den är också lite oärlig då icke-relevanta faktorer vägs in, så som att han är ny i laget.
Ja, han är ny, ja, det är tränaren som sätter honom i den sitsen, men ska en supporter inte få kritisera en dålig match för att en spelare är ny i laget?
En annan aspekt i det hela är ju hur man värderar kritik. Att bedöma en insats i en match är ju en form av kritik. Att skriva “Min bild av Poya Asbaghi så här långt i hans karriär är att han är en bluff som fotbollstränare. En snickesnackare som säger precis sådant supportrar, styrelsefolk och sponsorer vill höra” är en annan form av kritik. Jag kan personligen tycka att den sistnämnda är lite lite mer hänsynslöst och kritiskt, men vad vet jag.
Men, och det här är det absolut viktigaste av allt.
Kritiken som riktats mot journalisten handlar främst om oärlighet. Att han helt utan grunder insinuerat att supporterpoddare är kriminella. Kritiken handlar om att han i många texter drar ett helt supporterkollektiv över en och samma kam. Kritiken handlar om att han ljuger om hur Supporterklubbarna arbetar för tryggare läktare. Kritiken handlar om att han väljer att citera supportrars berättelser och sprida en tolkning om hur det är på läktaren som de citerade supportrarna själva sedan tar avstånd ifrån.
Jag må ha varit hård mot Kolbeinn, men jag står för det. Jag står för att jag, i form av en kass målvakt som aldrig lirat högre än div 5 och med det fotbollsöga som kommer med det, tycker att dagens insats var en av de sämsta jag någonsin sett. Jag står för att jag som supporter vid ställningen 0-1 tyckte att det hade varit bättre för Blåvitt att byta ut honom och ge honom fler träningar med laget så han kan komma tillbaka bättre.
Jag har inga problem med det. Om Kolbeinn mot förmodan skulle ringa mig nu så kommer jag kunna stå rakryggat och säga att jag tyckte han gjorde en dålig match och att jag fortfarande hoppas han kommer bli en bra spelare för Blåvitt. Och jag tror helt ärligt att han köper det. Jag tror att de flesta spelare hellre blir utskällda av supportrar som brinner för laget när de spelar dåligt än spelar inför tomma läktare.
Vet ni vem som inte står för sitt agerande? Jag behöver nog inte gå in på detaljer där.
7. Med blicken framåt.
På tal om att tro saker. I och med segern tog sig Blåvitt upp på en kvalplats, om än med en match mer spelad än AIK som petades ned på nedflyttningsplats. Det finns en viss tröst i att när det stormar i AIK så stormar det på ett sätt det inte gör i andra klubbar, men jag vågar inte hoppas på AIK som någon slags räddningsplanka än så länge. Däremot så har bottenstriden blivit betydligt bredare den senaste tiden och det finns nog ett gäng lag som trott att de var trygga som kommer få det jobbigt snart. I paralellmatchen möttes två lag som båda rasat som stenar i tabellen, Halmstad och BP. Båda inledde säsongen bra, som nykomlingar ofta gör. Båda har rasat sedan dess.
Tittar i vi “formtabellen” från omgång 15 så ligger Blåvitt på en andraplats (med en match mer spelad än vissa lag förvisso) med sina tre segrar, två oavgjorda och en förlust. Lag som ligger före är det Norrköping som gav oss den enda förlusten under den här perioden.
I botten hittar vi Halmstad som tagit två poäng på de sex senaste matcherna, med Varberg, Kalmar, Sirius, och BP i tur och ordning ovanför. Ur ett Blåvitt perspektiv är det såklart väldigt tacksamt att övriga lag i bottenstriden har svag form.
