Sju tankar efter Degerfors – IFK Göteborg (3-1) Fiaskosäsongen rullar vidare

Blåvitt hade inte så mycket mer att spela för än att avsluta säsongen snyggt och försöka bygga något inför nästa säsong, och visade med all önskvärd tydlighet att de fokuserade på ”inte så mycket att spela för” och sket i resterande del av meningen.

Här kommer sju tankar efter att Blåvitt för tredje gången på de sex senaste matcherna bli totalt utspelade och släpper in tre mål mot seriens tre sämsta lag. (Alltså, en match mot vardera lag om den meningen inte gick ihop.)

1. På en skala 1-7…
Alltid Blåvitt brukar ge ut spelarbetyg på en skala från 1-7, där 1-3 är olika former av underkänd, 4 godkänd och 5-7 är bättre än godkänt. Enligt betygskalan är 1 Usel, 2 Dålig, 3 Underkänd, 4 Godkänd, 5 Bra, 6 Mycket Bra, och 7 Landslagsklass.

Det kan låta som om att jag skriver i affekt, men det vill jag försäkra er om att så inte är fallet. Det här är en åsikt jag hade innan matchen. Blåvitts 2022 får max en tvåa på den skalan. En snygg avslutning hade kunnat peta upp det till en trea men försluter mot Helsingborg, Sundsvall och Degerfors har grusat planerna om en snygg avslutning. Om man inte går rent och imponerar som fan spelmässigt i de avslutande tre matcherna har jag svårt att se hur man ska kunna sammanfatta Blåvitts säsong 2022 som något annat än en bra bit sämre än underkänd.

2. 42
Vissa som läst Liftarens Guide till Galaxen vet att 42 är svaret på livet, allting, men för att förstå svaret så måste man veta vad frågan faktiskt är.

Det här är inte Liftarens Guide till Galaxen, det här är Blåvitt anno 2022 och 42 är antalet poäng som Blåvitt 2022 behöver ta för att säsongen poängmässigt ska bli bättre än 2021. Blåvitt anno 2022 har just nu 39 poäng.

3. Stampa mark
Nu är säsongen förvisso inte över än, men det går ju redan nu att konstatera ett par saker. Blåvitt kan i praktiken inte sluta bättre än 6:a. 8 poäng upp till både AIK och Kalmar tar man inte igen på de tre matcherna som är kvar. Däremot är det bara 4 poäng ner till Värnamo på 10:e plats. IFK Göteborg ligger just nu på samma 8:e plats som man slutade säsongen 2021 på.

Den stora skillnaden mot 2021 är främst att Blåvitt då hade ”bottenlagen” under hösten och att vi i år mött dem under sommaren. När säsongen summeras kommer vi ha tagit ungefär samma poäng som förra året, den stora skillnaden är att vi tog poäng, mot ungefär samma motstånd som förra året, fast under en annan del av året. Den perioden där vi i förra året kände en ångest fram tills vi vann borta mot Mjällby och Norrköping, byttes i år ut mot en period där vi kände hopp efter några segrar borta mot Mjällby och Norrköping.

Krasst sett, den ångest 2021 som vi gjorde om till kortlivad glädje 2022 handlade i slutändan bara om hur spelschemat såg ut och inte om några prestationer på plan.

Tvärt om så börjar insikten av att vi spelmässigt tagit ett steg fram och fyra tillbaka det senaste året skava rätt rejält i själen.

4. Perspektiv
Det går att säga att IFK Göteborg varit rätt dåliga de senaste åren. Det stämmer ju på många sätt och vis också. Resultatmässigt har den bästa säsongen sedan 2016 varit 2019 när man spelade riktigt bra och länge hade häng på toppen, men sålde sina bästa spelare under sommaren för att trygga upp ekonomin och tappade under hösten.

Jag vidhåller att Blåvitt faktiskt spelade bra 2020 också, men att den sportsliga ledningen svek laget genom att inte ta in en anfallare eller mittback, men det är klart, Blåvitt var ganska indragna i bottenstriden med 12 omgångar kvar, så visst, vi slänger in 2020 som ett dåligt år. 2021 var ju dåligt på riktigt, där spelet sög och bottenstriden var väldigt nära. Med det i bakhuvudet kan man argumentera för att ett år utan bottenstrid är ett steg framåt.

Det är ett argument jag inte köper. Av flera anledningar. Först och främst för att vi som tidigare nämnt, när allt är summerat, tar ungefär samma poäng och vinner ungefär samma matcher som 2021, med framför allt för att IFK Göteborg både har förutsättningar, och i år gavs extra förutsättningar att göra det så otroligt mycket bättre än man lyckats med.

Någon kanske menar på att Blåvitt har varit riktigt långt nere mentalt och att det tar tid att vända sådant. Efter två raka år i bottenstriden så behöver man mer än en säsong för att studsa upp.

Säg det till t ex Kalmar FF som kvalade 2019 och 2020. 2021 slutade de sexa och just nu ligger de fyra och slåss i allra högsta grad om en Europaplats. Fan, Häcken, som antagligen kommer säkra sitt SM Guld på Gamla Ullevi när de möter Blåvitt (yay…) låg på nedflyttningsplats förra sommaren när man sparkade Andreas Alm. Högmo har varit tränare för Häcken lika länge som Stahre varit tränare för IFK Götebrog och det är bara att konstatera att de uppnått väldigt olika saker.

Och kom inte med att ”Det är enklare i Häcken och Kalmar, de har inte samma press” för det är bara ena sidan myntet. Visst, det är inte samma press, men det är inte samma stöd och engagemang heller. Och framför allt. Vilken jävla press har Blåvitt fått hittills i år egentligen?

5. Det var ju jämnt fördelat i alla fall.
Ingen kan beskylla Blåvitt för att ha spelat ner något lag i Superettan i alla fall, för både Helsingborg och Sundsvall, som i och med Degerfors seger i praktiken blev klara för Superettan (Helsingborg kan i teorin ta in 9 poäng och en del målskillnad på Degerfors, men det kommer ju aldrig ske) fick gratispoäng av Blåvitt innan. Man kan ju inte beskylla Blåvitt för att förfördela något av bottenlagen i alla fall.

6. Matchen?
Marcus Berg gjorde ett ganska snygg mål. Degerfors hade två i ramverket i första halvlek. Marcus Berg skadar sig, byts ut Suleiman Abdullahi (som lika väl kunde suttit i en jävla permobil med dåligt grepp i hjulen men hänsyn till vad han åstadkom på de ca 60 minuterna han fick). Degerfors vinner bollinnehavet med typ 60-40, har flest skott på mål, flest målchanser, flest hörnor och så vidare. Andra halvlek börjar likadant, Degerfors får spela handbollsuppställning utanför Blåvitts straffområde, får gott om tid och utrymme att testa några skott. De flesta är högt över, men i 49:e får de till en bra träff och den går otagbart i mål.

Varför gör motståndarna alltid drömmål mot Blåvitt kanske ni frågar er? Då kan jag berätta att Degerfors idag hade 23 skott mot Blåvitts 7. Skjuter du 23 gånger så har du betydligt bättre chans att få till en drömträff än om du skjuter 7 gånger.

Blåvitt, som är erkänt svaga på fasta situationer drar också på sig 17 frisparkar, mot Degerfors 7, flera i rätt farliga lägen, och det är även så 2-1 målet kommer, där Blåvitt bara skiter i att markera vissa spelare. Jag såg att vissa tyckte Dahlberg skulle boxat bort den bollen, men det målet ligger ju helt och hållet på Simon Thern och Johan Bångsbo som helt misslyckas med att kommunicera. (För den som missade målet, inåtskruvar frispark som går på mål. Dahlberg står på linjen och försöker vara beredd på skarven. Degerforsspelaren som markeras av Bångsbo springer in bakom Thern. Bångsbo släpper honom till Thern. Thern verkar inte fatta att han har en motståndare bakom sig utan släpper bollen som går rakt till en fri Degerforsspelare. Dahlberg försöker komma ut, men hinner inte först på bollen som går i mål. )

3-1 målet är ett klassiskt ”vi har slutat spela mål” där en boll skarvas vidare i straffområdet mot bortre stolpen och man ser hur hela backlinjen tänker ”Åh nej, hade de en spelare där. Fan vad trist. Aja, vi provar att vinka för offside, kanske har vi tur?”. Tur hade de inte, vilket kanske inte var tur för Blåvitt, men det var rättvist, för det var inte offside, bara riktigt jävla dåligt försvarsspel.

Så, nu behöver ni inte se eländet om ni inte redan genomlidit det.

7. Rätt man på rätt plats ändå…
Något som jag faktiskt tycker ÄR rätt är att Pontus Dahlberg står i mål. Visst, hans fotspel har inte samma dimension som Warner Hahns, men i övrigt tycker jag han är en minst lika bra i målvaktsspelet. Och han har kontrakt i fyra år till. Jag har väldigt svårt att se att Blåvitt hade tagit hem Pontus Dahlberg i det läget man gjorde det i om det inte var så att man insett att det inte skulle gå att behålla Warner. Dahlberg är framtiden, och med tanke på att övriga laget gett sig fan på att säsongen är slut och att de ska på solsemester snart, så är det i alla fall lite skönt att ha någon vars formkurva man fortfarande kan hoppas börjar peka uppåt.