Sju Tankar efter Elfsborg – Blåvitt ”En match som handlade om en sak”
Ångesten lägger sig allt tyngre över det blåvita lägret efter fjärde raka förlusten, nu mot Elfsborg, och så som Blåvitt spelar just nu är det svårt att se att laget kommer plocka så många fler poäng i år. Landslagsuppehållet kommer minst sagt lägligt. Men innan det, sju tankar.
1. Den här matchen handlade om en sak.
Att Blåvitt, så som laget spelat det senaste, skulle åka till Borås och ta tre poäng mot ett Elfsborg på plastmattan som man haft notoriskt svårt på sedan skolådan byggdes 2005 var egentligen rätt mycket begärt. Där det spelmässigt var en demonstration av hur dåligt ställt det faktiskt är i laget IFK Göteborg så var det på läktarna en demonstration av att den Blåvita supporterskaran inte tänker vända ryggen till ett lag i spillror. Upp mot 5000 Blåvita på läktarna i Borås och ett enormt stöd matchen igenom.
På något sätt var det också ganska symboliskt att stora delar av den tillresta publiken fortsatte sjunga långt efter slutsignalen. Inte för att prestationen förtjänade några applåder. Men det var en markering om att man finns med i medgång och sorg. Precis som spelarna måste se allvaret i situationen Blåvitt är i så visade supportrarna att de också ser allvaret. Det är inte läge att bua ut dåliga insatser. (För det var en usel insats, inget snack om saken.) Nu måste den Blåvita skaran sluta upp och försöka lyfta det här laget. Så får vi plocka fram giljotinen efter säsongen är slut.
2. När fallet går för fort för att stoppa.
Vi har sett lag som siktat högt i tabellen tryckas ihop av pressen när de underpresterar. De som var med på den tiden minns hur Malmö åkte ur 1999, AIK 2004, Hammarby 2009, Helsingborg 2016. Alla lag som såg sig själva som topplag inför säsongen, alla lag som sjönk närmare och närmare botten ju längre säsongen led och mot slutet gick det inte att stoppa fallet. Vi minns bilder på hur arga AIK:are försökte storma plan efter en derbyförlust och hur laget blev klart för nedflyttning inför tomma läktare. Vi minns hur Helsingborgssupportrar försökte storma och starta slagsmål med Henrik Larsson 2016.
Det är hög tid att IFK Göteborg, och även supportrarna runt föreningen, lär sig av tidigare fiaskon i Allsvenskan. Inga är för stora för att åka ur. Och när en förening som IFK Göteborg, Malmö eller AIK väl börjar närma sig nedflyttningsstrecket med fart, då är det svårt att stoppa fallet. Där tror jag det är enormt viktigt att vi supportrar gör vårt för att lyfta laget och inte att trycka ner det längre ner i skiten.
3. Är det bara självförtroendet?
Att spelarna i Blåvitt inte tycker det är speciellt skoj att spela fotboll just nu är rätt tydligt för de flesta. Men jag undrar om allt verkligen kan tillskrivas dålig form och dåligt självförtroende. Trots att Mikael Stahre nu haft 14 matcher på sig som tränare för IFK Göteborg har jag fortfarande väldigt svårt att förstå hur Blåvitt vill spela fotboll. Det är en sak att självförtroendet är lågt och att spelare misslyckas med saker som de borde klara av, men just nu är det svårt att ana några som helst linjer eller tankar kring hur Blåvitt ens ska spela.
4. ”Döda inte ytan”
Min polare ropar flera gånger under matchen till spelare att ”Döda inte ytan”. Och det är något Blåvitt gör ofta, och har gjort länge. Det kanske var något som var en del av en tidigare spelidé, men idag passar det ganska dåligt med vad laget gör i övrigt.
Enkelt förklarat kan man säga att Blåvitts spelare ofta söker sig till samma ytor. Det har pågått i flera år. Men där Blåvitt under Poya Asbaghi ofta försökte bygga trianglar och passa sig runt press, så bygger Stahres spel mer på energi och fart. Stahres Blåvitt försöker spela en betydligt bredare fotboll (mer om det sen) och då blir det ju väldigt olyckligt när en spelare drar med sig markering på en yta som en annan spelare är på väg till.
Ett typexempel på detta är ju när t ex Jallow överlappar Norlin. Om Norlin rör sig in mot straffområdet så drar han med sig sin försvarare och kan på så sätt öppna upp ytan ute på kanten åt Jallow. Istället söker sig Norlin också ut på kanten, till synes för att ge Jallow understöd. Men allt som oftast har det snarare effekten av att det dödar ytan. Om en av spelarna tar sig förbi sin gubbe så har de en annan precis bredvid som kan hjälpa till istället.
5. Varför bredda om ni inte ska spela brett?
Från min plats på kortsideläktaren framstod det som ganska tydligt att Elfsborg vinner den här matchen på det centrala mittfältet. Och då blir det lätt att få för sig att Gustav Svensson och Simon Thern var kassa som förlorade mittfältskämpen, men jag tror inte riktigt det handlar om det.
Känslan var snarare att Elfsborg alltid hade fler alternativ i mitten än Blåvitt hade försvarande spelare och en anledning till detta är det som tas upp i punkt 4. Blåvitts spelare söker sig ofta till samma ytor ute på kanten. Och till råga på allt så tar ofta yttern på motsatta sidan också yta ut mot kanten. Och det i sig behöver inte vara fel. Det finns ofta enorma ytor där. Problemet är ju att Blåvitt aldrig kan få över bollen snabbt nog. Istället måste den allt som oftast hem till först egen mittback, sedan målvakt, sedan mittback, ytterback och till sist yttermittfältare. Vid det laget har Elfsborg, och alla andra motståndare också för den delen, gott om tid på sig att flytta över hela sitt lag och kan lägga in press på den kanten också.
Blåvitt får med andra ord väldigt sällan ut något av att bredda. Motståndarna däremot får ut mycket av att Blåvitt breddar på det sättet. Speciellt när Blåvitt dödar ytor åt varandra. Det blir enklare för motståndarna att vinna boll mot ett Blåvitt som trampar varandra på tårna ute på ena kanten. Och när Blåvitt samtidigt har spelare som breddar på andra kanten gör det att Thern och Svensson ofta blir ensamma mot ett motståndarmittfält med minst tre man.
6. En titt i spegeln
Oavsett hur säsongen slutar så måste IFK Göteborg ta sig en titt i spegeln och fråga sig vad man håller på med. Inte bara idag, inte bara den här säsongen. Utan generellt sett. Tre tränare på ett år är såklart ett fiasko. Att laget tvingas spela med Jallow på fel kant och Calle Johansson som högerback för att man inte har fler ytterbackar i truppen är också ett fiasko.
Att man lämnat platser i truppen lediga för att spelare som Wendt och Berg ska flytta hem har visat sig vara en praktmisslyckande. Dels för att truppen varit svagare de åren man väntat, dels för att de inte alls lyckats lyfta laget så som man hade hoppats nu när de väl kommer hem. Till råga på allt så har Wendt snart missat fler matcher än han spelat.
Inte så konstigt att en snart 36 årig ytterback inte kan spela varje match kanske, men jävligt underligt att IFK Göteborg inte har något alternativt till honom.
När Jörgen Lennartsson var tränare för IFK Göteborg pratade han ofta om hur viktigt det var att ha en bred trupp med kvalitet för att få till meningsfulla träningar. Och IFK Göteborg har de senaste åren nästan haft fler spelare på rehabcykeln än på plan. Där måste man bättra sig.
7. Kan någon slå sönder den jävla högtalaren?
Jag hade skrivit en lång utläggning om hur allt är kasst med Borås, men det blir bara bittert, så jag nöjer mig med att ”bara” klaga på musiken ur högtalarna som spelas på typ högsta volym. Det går knappt att beställa dricka i kiosken för att personalen inte hör över musik.
Och jag menar, när alla föreningens supportrar uppenbarligen är musikaliska analfabeter, så kan man väl göra alla, kanske främst sin egen personal, en tjänst och skruva ner volymen lite.
