Sju tankar efter Elfsborg – IFK Göteborg (1-0) ”Ska vi skrälla oss mot toppen?”
IFK Göteborg gör sin bästa tävlingsmatch för året och åker på sin första tävlingsförlust för året. Här är sju tankar efter att Blåvitt åkt ur cupspelet.
1. Logiskt ologiskt
IFK Göteborg gör sin bästa match hittills under 2022, får stundtals till bra tryck mot Elfsborg, har skott i ribban, har frilägen, radar upp hörnor. IFK Göteborg förlorar matchen och åker ur cupen. Det ser vid en första anblick kanske ut som om Blåvitt hade oflyt, och förlorade en match man borde vunnit, men sanningen ligger väl snarare dels i att ribban för vad som är årets bästa match var väldigt lågt satt, dels i att även om ribban höjdes markant procentuellt efter den här matchen så är det fortfarande en relativt lågt satt ribba. Blåvitt har, vad jag kunde räkna ihop, åtta relativt bra målchanser. Blåvitt har ett skott på mål under hela matchen. Även om det är ett steg framåt, så är vi många steg längre bak än vi borde vara vid det här läget.
2. Skrälla oss till toppen
Det är något som skaver i mig när jag ser IFK Göteborg spela fotboll. Jag har, precis som många andra, läst och hört Mikael Stahre berätta om att det handlar om att maximera IFK Göteborgs chanser att vinna matcher. Och jag kan, i alla fall på pappret, köpa det. Blåvitt har en rad svaga år bakom sig, Blåvitt behöver börja vinna, och balansgången mellan att bygga något på sikt och att vinna idag är svår för ett lag som slutat som bäst 7:a under de senaste fem åren. Jag är med på det. MEN.
Jag kan verkligen inte skaka av mig känslan av att Blåvitt match efter match ställer upp som om vi var Gefle IF under Pelle Ohlsson och ska brunka oss till poäng till varje pris.
Är tanken att vi ska skrälla oss till toppen eller vad är planen egentligen?
3. Övergripande frustration
Det finns en risk för att en del kommer uppfatta det som gnälliga tankar efter den här matchen, men det kokar ner till att den här matchen på många sätt och vis definitiv säkerställer något jag varit orolig för ett tag nu. Ni som läst ett tag känner säkert igen er i resonemanget.
IFK Göteborg jobbade under åren 2018-2020 med en lite långsiktig satsning. Nu tänker jag inte dra det här till någon Poya diskussion, för de har vi haft nog av, utan mer ett konstaterande av att Blåvitt efter att Poya sparkades ändrade riktning. Det var slut på tålamod. Vi hade sålt spelare för många miljoner. Blåvitt var redo att investera i truppen igen osv.
Från att ha varit ett av serien yngsta lag har vi gått till ett av seriens äldsta lag. Spelare med enorm rutin som Oscar Wendt, Marcus Berg, Gustav Svensson, Simon Thern osv togs in.
Det gav oss en bottenstrid 2021.
Nu verkar det som om Kevin Yakob inte är så sugen på att förlänga sitt kontrakt. Hussein Carneil har fortfarande inte skrivit A-lagskontrakt, trots att det enligt Aftonbladet var klart, och mot Elfsborg är det bara fem spelare i startelvan som är under 30. De är för övrigt Calle Johansson, Hosam Aiesh, Werner Hahn, Simon Thern och Oscar Vilhelmsson. Hahn och Thern fyller 30 i år.
Krasst sett så ställer inte IFK Göteborg upp med en startelva som blir bättre på sikt. Det här är ingen långsiktig elva. Det här är en startelva som ska vara bra här och nu. Och det här är en startelva som är ganska dåliga här och nu.
Att vinna cupen och ta sig ut i Europa den vägen var lite sista chansen för det här laget att göra ett avtryck. Det är många av de här spelarna som inte blir yngre, och det är en del vars kontrakt går ut till vintern också.
Jag kan inte skaka av mig en klump i magen som säger att IFK Göteborg kommer fortsätta trampa vatten för en lång tid framöver.
Det handlar inte så mycket om dagens match egentligen, utan handlar mer om att det här nog var sista chansen att bygga något runt hemvändarna. Och nu är den borta.
4. Bra i teorin. Ganska uselt i praktiken.
När jag spelar Football Manager så en grundtaktik att i regel har tre spelare som kan slåss om varje position, men viss rotation. I ett 4-4-2 (nu spelar jag själv sällan just 4-4-2 men det är en annan femma) så är tanken att du har tre mittbackar i laget, tre ytterbackar där minst en ska kunna spela på båda kanterna, tre centrala innermittfältare, tre yttermittfältare där minst en ska kunna spela på båda kanterna, och tre anfallare. Då kan du rotera runt i laget, behålla en hälsosam konkurrens, se till att alla får lite speltid, och har en säkerhet vid skador.
I praktiken slutar det med att Alexander Jallow ersätter Oscar Wendt på vänsterbacken, och Alexander Jallow är betydligt sämre som vänsterback än som högerback. En match här eller där är väl en sak, men det här är något vi nog kommer få se mer av.
Oscar Wendt har redan börjat missa en del matcher här och var (t ex dagens) på grund av olika känningar, och det är nog ganska naivt att tro att han kommer spela 30 matcher i Allsvenskan framöver. (Och hans kontrakt går ut till vintern på det för att knyta an till punkt 3. )
Vilket kanske leder till en filosofisk fråga. Kan en nödåtgärd verkligen ses som en nödåtgärd om du vet att den kommer behöva tas till?
5. Det är svårt att skylla ifrån sig…
Gissa vilken spelare som har längst kontrakt i Blåvitt just nu? Det finns bara en spelare i hela truppen (enligt transfermarkt) som har kontrakt över 2025. Kan det vara någon supertalang som Blåvitt velat knyta åt sig för lång tid framöver? Kan det vara Oscar Vilhelmsson? Nej, Oscar har bara kontrakt över 2023.
Kan det vara en hemvändare som ska lägga skorna på hyllan efter kontraktet? Nej.
Det är Erik Sorga, spelaren som värvades in i vintras och har lämnats utanför truppen de senaste matcherna.
Det är såklart lätt att lägga den värvningen på fötterna till Pontus Farnerud som fick lämna Blåvitt inte långt efter den värvningen, men det försvaret håller inte några närmare granskningar. Det förefaller osannolikt att Pontus skrivit på ett fyraårskontrakt med Sorga helt på egen hand. Om han ens haft mandat att göra det så är ju det en smärre skandal. Rimligtvis har tränare och sportråd i alla fall varit medvetna om värvningen, oavsett om det varit deras förstahandsval eller inte. Där någonstans hade man ju kunnat önska att t ex Mikael Stahre kunde sagt typ ”Pontus, jag vet att du tror på den här killen, men just nu platsar han inte ens i truppen, så du kanske inte ska skriva fyra år med honom? Två kanske räcker?”
På tal om långa kontrakt, startelvor och speltid. Utöver Sorga så är det sex spelare som har kontrakt över 2024. En av dem startade dagens match. Ytterligare en fick speltid. De är Emil Salomonsson, som startade, och Gustaf Norlin som fick hoppa in. Övriga fyra är Bernardo Vilar, Amir Al Amari, Filip Ambroz och Adam Ingi Benediktsson. Resten av truppen har kontrakt i max två år till. Både Vilar och Al Amari sågs för övrigt som bra värvningar, men köptes till synes in för att vara frysvaror från start.
6. Spelet?
Det här var ju sju tankar om matchen, inte sju tankar om min rekordtidiga uppgivenhet inför säsongen (jag brukar ju hålla till i Maj i alla fall innan jag packar ihop säsongen…)
Som nämndes tidigare så var det här överlag ändå Blåvitt bästa match hittills i år. Tobias Sana gör en väldigt fin match och hittar flera gånger smörpass till framför allt Oscar Vilhelmsson. Hosam Aiesh gör ett bra jobb ihop med Emil Salomonsson på sin kant och Gustav Svensson äter upp mittfältet. Så det är bra.
Mindre bra är att Blåvitt bibehåller gamla synder. Jag har sagt det förr, det är ingen slump att motståndare gör drömmål gång på gång mot Blåvitt. De gör den typen av mål för att vi ger dem den typen av lägen. Det är på tok för lätt, precis som mot Mjällby, att bara ta ett steg åt sidan och avlossa skottet mot Blåvitt.
För att gå tillbaka till Football Manager spelen. Där finns det en liten ruta man kan klicka i under taktikgenomgången. ”Tvinga till sämre fot”. Den rutan har Blåvitt klickat ur på alla spelare. ”Högerfotad spelare som viker in från vänsterkanten utanför straffområdet? Hold my giftcard när jag täcker pass mot hörnflaggan så att du kan mått fritt med högerdojan. Glöm inte att fira lite extra mot vår klack som du helt saknar relation till, de gillar att se snygga mål mot oss!”
Rent allmänt så har Blåvitt enormt svårt att hitta rätt i sin aggressivitet, vilket också tvingar fram ett slags ”hängslen och livrem” spel. Det är ju fint att stöta fram och vinna boll, men när du stöter fram och missar boll blir det en stor lucka bakom som någon annan måste täcka. Och om de alltid vet att de måste täcka den luckan, så täcker de den luckan på bekostnad av annat. Att se Blåvitt spela är lite som att se på en jätte-orättvis FIFA match (TV spelen FIFA då, inte den legaliserade maffiaorganisationen) där en spelare bara vickar sig igenom hela försvaret för att den andra spelaren inte vet hur man tar bollen ifrån en spelare som dribblar.
7. Hold my sändningsrättighet
Discovery har fått en del kritik för att deras sändningar runt matcherna i Allsvenskan sändningsmässigt inte riktigt levt upp till förväntningarna så att säga. Det har varit mycket bildproblem. Ljudproblem. Idiotiska inzoomade vinklar på Pakas dojor när Blåvitt anfaller och så vidare.
Gött då att Svenska Cupen sänds av C-More, som hade de Allsvenska sändningsrättigheterna när de Allsvenska sändningarna faktiskt höll måttet.
Ja, gött för de som t ex gillar Ishockey och således fortfarande har ett sportabonnemang hos C-More. Mindre skoj för oss som bara följer Allsvenskan och bytte C-More mot Discovery. Jag får väl hosta upp en hundring eller två och köpa matchen på Pay Per View.
Ingen Pay Per View säger ni? Jag måste köpa sportpaketet för en förmögenhet i månaden säger ni?
Alltså, jag vill bara se den här, och kanske efterföljande två matcher (innan vi visste resultatet…)
Det är skoj att Blåvitt får en del extramiljoner i kassan tack vare ett bra TV avtal, inget snack om det. Men någonstans ska man nog komma ihåg att de extramiljonerna i slutändan ska betalas av TV Publiken, och då ger jag nog hellre pengarna direkt till Blåvitt än att låta C-More/Discover ta ut en stor förmedlingsavgift för att agera mellanhand om det är såhär sändningsrättigheterna ska hanteras.
