Sju tankar efter Hammarby - IFK Göteborg (1-1) "En tro på att det här, det här är på riktigt"
Ett formstarkt Blåvitt ställs mot ett lika formstarkt Hammarby på Allsvenskans sämsta plastmatta. En match där man på förhand kanske hade nöjt sig med en poäng, men som i efterhand känns som två tappade poäng.
1. Bra på plan och i statistiken
Tele2 Arena brukar inte vara en rolig plats för Blåvitt. Jag kan inte dra mig till minnes att vi slagit Djurgården där en enda gång sedan de flyttade in 2013, och senaste segern mot Hammarby (Cupen 2020 ej medräknat) kom 2015. Och då ska vi komma ihåg att 2015 var en match där serieledande IFK Göteborg är ganska tillbakatryckta av bottenlaget Hammarby, men lyckas sno med sig tre poäng efter ett sent mål.
Sedan dess har Blåvitt oftast haft väldigt svårt för de snabba spel Hammarby vill spela på hemmaplan och fler gånger än en har siffrorna runnit iväg. Idag är inte en sådan dag. Tvärtom går Blåvitt ut och dominerar första halvlek. Stoppar ner hela Hammarby i sin ficka och skapar några riktigt fina chanser.
Efter första halvlek är det inte bara magkänslan som säger att Blåvitt gjort en bra halvlek, statistiskt är Blåvitt också det bättre laget med fler och vassare chanser. Det såg vi inte igår.
2. Kyla
Arbnor Mucolli är het och iskall. Straffen har det redan sagts nog om, men sättet han hanterar Simon Strand på är exemplariskt.
Jag spelade själv en match häromveckan där motståndarnas anfallare ska spela allan. När jag plockar ner ett inlägg tar han de där lilla extra steget, sätter sin fot över min och axeln i bröstet, bara för att “markera sin närvaro” eller vad ni nu väljer att kalla det. Några minuter senare kommer en djupledsboll som jag kommer ut och plockar men han ska återigen markera närvaro och väljer att springa in i mig trots att jag är tydligt först på bollen.
Då tappar jag det. Efter det så är mitt mål resten av matchen bara att skada honom. Att rädda bollar är sekundärt.
Arbnor blir boxad i bakhuvudet efter 15 minuter och tvingas fortsätta spela mot Simon Strand i ytterligare 80 minuter, mycket väl medveten om att svinet kom undan med en sådan sak. Arbnor blir knäad i ryggen senare i matchen och allmänt hårt tagen. Men Arbnor är iskall och får sista ordet med sin straff.
3. Olika typer av misstag
Ibland snackar vi om att en spelare skulle behöva göra en bra match nu, efter en rad mindre bra ageranden. Det är dags att göra en bra insats nu om du vill fortsätta starta.
Efter att ha missat att en Hammarbyspelare plockar upp bollen med handen i straffområdet i vårmötet, efter det skumma röda på Marcus Berg året innan, och efter tilläggstiden i Malmö häromveckan så hade domare Klitte verkligen behövt göra en bra match. Att han då missar ett tydligt slag i bakhuvudet på Arbnor Mucolli redan i 15:e minuten var inte den starten han behövde på matchen.
I Klittes försvar ska dock sägas att det finns olika typer av misstag och dåliga domslut. Det finns saker som är svåra att se och märka. T ex handsen i förra mötet med Hammarby, där Hammarby-spelaren tror det är inspark och lägger bollen till rätta. Han tjänar liksom inget på att röra bollen med handen där. Han är ohotad och hans lag håller på att flytta upp. Det är inte konstigt att han missar den.
Slaget i bakhuvudet sker en bit från spelet, och på många sätt och vis går det att ursäkta att man som domare inte kan se allt som pågår på plan. Å andra sidan så är det en sekvens bara några minuter senare där Klitte stoppar en Blåvitt-kontring genom att stå i vägen för Adam Carlén så till den grad att Hammarby kan vinna tillbaka boll strax utanför Blåvitts straffområde. En domare på Allsvensk nivå får inte vara så felplacerad, och placeringen där ställer följdfrågan. Missar han slaget för att han står fel?
Egentligen kan man dela upp domarens prestationer i lite olika kategorier. Arbetsmetodik, bedömningar, konsekvens, och misstag. Av dem så kan vi konstatera att alla gör misstag, så bedömningen där bör lägga vikt vid att hålla misstagen nere, och vi kan också konstatera att bedömningar ofta är individuellt, så det är svårt att säga rätt eller fel där. Misstagen kan minskas genom att jobba rätt, och även om nivån för bedömningarna är individuell så är det väldigt viktigt att domaren är konsekvent i de bedömningarna.
Hur sjukt det än må låta så tycker jag Klitte gör en på många sätt oväntat bra match igår när det kommer till regelrätta misstag, låt vara för att min ribba ligger lågt. Slaget ska vara rött alla dagar i veckan, men det går ju att argumentera för att det inte är något som domaren förväntas uppfatta.
De, främst från Hammarbyhåll, uppmärksammade situationerna är straffen och den möjliga frilägesutvisningen på Gustav Svensson, och efter att ha sett på repriserna där får jag nog påstå att Klitte gör rätt i båda. (Givetvis med mina färgade glasögon på mig.) Hade straffen gått åt andra hållet så kan ni ge er fan på att hela sportmedievärlden hade sagt att “Det är klantigt att dra honom i tröjan där”. Fär när vi lägger ihop allt så är det svårt att inte landa i att tröjdragnignen är tydlig. Astrit Selmani ska skjuta. Han får en dålig träff. Är det för att han blir dragen i tröjan eller hade Astrit missat oavsett? Det är svårt att svara på, men tröjdragningar ska ge frispark, och i straffområdet ska det vara straff.
Jag har själv, framför allt när Andre Calisir spelade i Blåvitt, skrivit meningen “ge inte domaren chansen att blåsa straff där”, och samma mening gäller såklart nu också.
Vad gäller Gustav Svenssons situation där han stör en omställning så skulle jag påstå att Klitte får två av tre rätt. Han uppfattar situationen rätt, och han gör en bedömning som kan försvaras. Problemet är att han inte är konsekvent. Hammarbyspelaren petar bollen som rinner ner till Pontus Dahlberg. Han kanske hade hunnit före Pontus på den bollen, men det går att försvara bedömningen att han inte gör det. Gustav Svensson står ivägen för Hammarby spelaren som kastar sig för att inte springa in i Gustav Svensson. Klitte uppfattar korrekt att det inte är någon kontakt mellan Gustav och Hammarbyspelaren. Frågan är om det är en filmning, om Hammarbyspelaren kastar sig för att undvika kollision, och om Gustav Svensson får stå där han står.
Klitte bedömer att han inte kan blåsa för filmning, vilket är en bedömning som går att försvara, han bedömer eventuellt att det inte är en målchans eftersom Pontus Dahlberg hade varit först på bollen, det vet bara Klitte, och framför allt bedömer han att Gustav Svensson inte gör tillräckligt mycket för att störa Hammarbyspelaren för att det ska vara straffbart. Jag var säker på att Gustav skulle åka ut där, men på repriserna får man en lite annan bild av situationen.
Det som jag främst har som kritik, och som är min återkommande kritik mot domare i Allsvenskan, är inkonsekvensen. Med tanke på att Fenger tidigt i matchen får ett gult kort för en hand som ligger med bara sin tyngdkraft på Santos axel så går det att fråga sig om hur bedömningen av Gurras “stå lite i vägen för Hammarbyaren” kan vara att det inte är något alls. Och med tanke på hur mycket Hammarby tilläts dra i tröjor under matchen så kan det absolut diskuteras varför det plötsligt på övertid blåses straff för det?
Å andra sidan kan man ju vända på steken och konstatera att med tanke på vissa av frisparkarna Blåvitt fick emot sig så var straffen näst intill ett överfall.
Ni som läst mina texter tidigare vet att när det kommer till domarinsatsen så är två av mina käpphästar att de ska jobba rätt och att de ska vara konsekventa. Misstag gör alla, och bedömningar är individuella, men jobbar du rätt och är konsekvent i dina bedömningar så missar du inte så mycket och spelarna vet var nivån ligger. Där har många domare i Allsvenskan svårt och Fredrik Klitte är en av de som har störst problem.
För övrigt anser jag att det största regelrätta misstaget under matchen är när hela domarteamet ca 25 minuter in i matchen missar en ganska ordentlig armbåge på Emil Salomonsson. Emil var bollförande, får armbågen rakt i tinningen, och det skedde rakt framför fjärdedomaren. Nog för att den kanske inte var avsiktlig så som Strands slag på Mucolli, men en armbåge i huvudet är alltid en armbåge i huvudet.
4. Inte helt hundra på inläggen
I mina chattar så ifrågasätts kvaliteten på Blåvitts inlägg under matchen. Framför allt Emil Salomonsson får lite kritik för sina inlägg. Och även om jag förstår kritken är jag inte säker på att den är helt rättvis. Eller snarare, att den inte har helt rätt riktning.
Framför allt Emil väljer flera gånger i matchen att gå in i plan när Santos överlappar, och då tvingas han slå ett inlägg med vänsterfoten. Det skedde så pass ofta att det inte kan vara en tillfällighet, utan är något de diskuterat inför matchen. Att inläggen med fel fot blir sämre är inte jättekonstigt, och givet förutsättningarna tycker jag ändå ofta att de håller okej nivå. Problemet är snarare att Hammarby helt läst vilka ytor Blåvitt vill söka och stänger dem rätt effektivt, men att Blåvitt fortsätter försöka slå de inläggen.
5. Guldfisken
Det finns en TV serie som jag inte bestämt mig för om jag gillar eller inte än, som heter Ted Lasso. Den handlar om en amerikansk tränare (som tränat Amerikansk fotboll) som tar över ett fiktivt Premier League lag som heter “AFC Richmond”. Bortsett från det uppenbart orimliga i att du skulle kunna ta över ett lag i Premier League utan att kunna offsideregeln och nå någon sorts framgång genom att bara vara snäll och få folk att hjälpas åt, så levererar serien ändå några bra citat.
Som när titelmannen Ted Lasso säger till lagets dåvarande back Sam att “Vet du vilket som är världens gladaste djur? Guldfisken. Den glömmer allt om 10 sekunder och börjar om glatt”.
Nu är det med att guldfiskar har 10 sekunders minne bara en myt, men det är en intressant tanke som kan beskriva ett tidigare problem för Blåvitt som nu blivit nästan en styrka.
Jag har redan nämnt Mucolli som blir slagen i bakhuvudet och skakar av sig det. Men även resten av laget hanterar motgång på ett väldigt bra sätt. Vi såg egentligen det redan i tidigare matcher, t ex mot Degerfors där Blåvitt missar en straff men skakar av sig det för att sedan vinna matchen ändå. Mot Hammarby är det flera situationer där Blåvitt tidigare hade kunnat fastna mentalt. Där man hade fokuserat på upplevda orättvisor. Där vi idag nu går in med guldfiskminnet och går vidare. Jag tror att det gör Blåvitt till ett bättre fotbollslag. Långsinthet kan de lämna åt publiken!
6. Bortslösad talang som räddats
Något annat som de som läser mina tidigare texter säkert vet är att jag framför allt 2021 tyckte att Blåvitt slösade bort Oscar Wendts kvaliteter. Den spelare Wendt är passade inte så bra i det spel som framför allt Mikael Stahre ville spela. Där skulle Wendt ta stort offensivt ansvar, och fick sedan bära det stora hundhuvudet när motståndarna ställer om på hans kant. Min tes var att Wendt i Tyskland främst spelade med en trebackslinje där han kunde få bättre understöd av sin vänstra mittback när motståndarna ställer om, men att den hjälpen inte fanns i Blåvitts 4-4-2.
I Askous 4-3-3 med två balansspelare så kan istället en av de balanserande spelarna komma ut på kanten och täcka upp för Oscar Wendt, vilket ger honom utrymme att dels gå upp offensivt, men framför allt att använda sitt spelsinne till att störa och bryta. I flera matcher nu har vi fått se Oscar läsa en lite längre pass, och vinna boll för att ställa om på ett sätt som han inte fick utrymme till att göra förr.
Oscar Wendt som 2021 såg ut att vara nästan slut är åter igen en av seriens bästa vänsterbackar och jag skulle vilja påstå att det handlar mycket om att Blåvitt spelar ett spel som tar till vara på hans styrkor och inte exponerar hans svagheter så som vi gjorde förr.
7. En känsla jag inte trodde jag skulle sakna.
Det finns mycket att säga om känslan efter en sådan här match. Givet framför allt Blåvitts första halvlek känns det verkligen som två tappade poäng snarare än en vunnen. Vilket är bittert. Å andra sidan. När var senast vi åkte hem från Tele2 Arena och kände att vi förtjänade tre poäng?
En del av mig kan tycka att det är magstarkt att säga såhär när vi ligger bara några poäng ovanför kvalstrecket, men en annan del av mig tror fan på riktigt på det.
Tror på att Blåvitt faktiskt har något bra på gång. På riktigt. Att det här är inte bara en formtopp. Blåvitt åker upp till Tele2 Arena och är det bättre laget mot Hammarby, inte för att Hammarby har en dålig dag eller att Blåvitt överpresterar. Utan för att Blåvitt hösten 2023 faktiskt är ett lag som kan konkurrera med Hammarby, Djurgården, Elfsborg och Malmö. Inte bara en match här eller där. Utan i match efter match. Och den känslan har jag saknat så pass mycket att jag, för dagen, är glad för ett kryss med mersmak. Inte för resultatet, tabellen eller poängen i sig, utan för tron. Tron på att det är på riktigt den här gången.
