Sju tankar efter Hammarby – IFK Göteborg (3-0) ”Sämsta matchen på länge”
IFK Göteborg som gjort en svag säsong bjuds trots allt in till att slåss om europaplatserna inför mötet med Hammarby, en inbjudan man tackar för med att kasta bort brevet utan att ens öppna det.
Här kommer sju tankar efter att Blåvitt, i ett läge där man kan lyfta från mittenträsket, än en gång stått för en bedrövlig insats.
1. Moment 22 på vänsterkanten?
Det har varit tydligt ett tag nu att motståndarna identifierat att Blåvitt är väldigt känsliga för djupledsbollar på vänsterkanten. Nu ska man inte ta ära och heder av Oscar Wendt som trots allt har många andra bra egenskaper som fotbollsspelare, men farten är inte längre ett av hans vapen. Tvärt om, så har det börjat bli en rejäl svaghet. Samtidigt så är tanken att Blåvitt vill använda Oscars fina offensiva egenskaper, och på så sätt få upp honom i anfallen, vilket bara skapar ännu större ytor på den kanten. Givet den fot och det spelsinne som Oscar trots allt har så skulle det kunna vara ett risk som är värd att ta. Tyvärr är det inte det, för…
2. Hur kan ett Allsvenskt lag ha så svagt passningsspel?
… för Blåvitt slår bort på tok för enkla bollar på tok för ofta. Det är inte bara att man slår för hårda eller för lösa bollar, det är inte bara att man slår bollar i fel riktning, eller på täckta spelare. Som grädda på moset så envisas Blåvitt med att, de gånger man faktiskt slår bollar till medspelare och inte hörnflaggor, publik eller motståndare, slå bollar på fel fot eller bakom sina lagkamrater.
Precis som svagheterna i djupledsspelet på vänsterbacken inte är unika för den här matchen så är det svaga passningsspelet inte heller det. Att Blåvitt blivit ett lag som parkerar bussen och försvarar för att satsa på kontringar i match efter match är ovärdigt nog. Och det blir ännu värre när laget får kontringar mot sig för att man slår bort bollen så fort man vinner den.
3. Drömmål? Uselt spel snarare.
Har sagt det förr. Att motståndarna gör många ”drömmål” mot Blåvitt är inte en slump. Det är inte ”ett på hundra skott” vi släpper in i match efter match. Idag får Besara göra 1-0 efter att Gustav Svensson går bort sig helt. Gustav ska pressa aggressivt, går upp på Besaras högersida, Besara svänger åt vänster, och kan ohotad ta ett par steg innan han avlossar skottet. Det är en fin träff, absolut, men jag tror alla som spelat fotboll vet att det är väldigt mycket enklare att skjuta när du har öppet mål och ingen som pressar dig, än om du har en motståndare som trycker mot axeln eller en försvarare som slänger sig för att täcka skott.
”Varför gör man inte så på frisparkar då” kanske någon som aldrig spelat högre än korpen säger. Jo för att det här var en väldigt flack bollbana. På en frispark har du en mur som täcker första stolpen och en målvakt som täcker bortre. På en frispark hade det här skottet antingen gått i muren eller i målvaktens hörn där han har en betydligt bättre chans att rädda. Men nu sker det under spel. Det är ingen mur, så målvakten täcker den ytan där muren hade stått på en frispark och det bortre krysset blir väldigt tomt.
Det är inte ett ”ett på hungra” skott. Det är snarare ett ”ett på tio” skott, och Blåvitt låter motståndarna ta de skotten rätt ofta, och då kommer de målen också trilla in titt som tätt.
4. Är analysen korrekt?
Efter matchen säger Stahre så här om inledningen på andra halvlek.
– Det jag är extremt besviken över är att vi kommer ut i andra halvlek och ser ut som att vi har förlorat matchen redan. Där är jag extremt besviken, vi är inte energifyllda.
Något som får mig att fråga mig själv om analysen är helt korrekt. Jag tycker snarare det är fråga om ett ganska omfattande slarv. Till att börja med så uppstår hela situationen av att Blåvitt försöker spela igång spelet och spelar in sig själva i ett hörn. Insparken går till back, som nonchalant rullar ut bollen bakom en medspelare (som tidigare nämnt i tanke #2) som måste ta emot felvänd med fel fot. Spelaren blir stressad och lägger en ännu sämre boll till en medspelare som tappar boll, och Blåvitt tvingas ca 10 sekunder efter en egen inspark rensa ut bollen till hörna.
Att den hörnan ens blir av är så frustrerande svagt av Blåvitt att jag nästan hivade ut datorn ur fönstret när jag skrev föregående stycke. Men det slutar inte där. För givetvis släpper Blåvitt markeringen på en av Allsvenskans bästa huvudspelare, som via en medspelare, kan nicka bollen i mål. Det är klart, hade Blåvitt haft lite mer aggressivitet och energi så kanske man hade haft lite bättre rörelse i bollen efter insparken och inte låtit Hammarby komma upp i press.
Men jag är väldigt tveksam till att det är rätt analys om man pekar på att vi inte är ”energifyllda”. Du ska fan kunna rulla runt bollen i backlinjen och slå en pass på en rättvänd ytterback efter en inspark utan att det blir defensiv hörna av det även om du har lite dålig energi.
5. Gör man A så måste man göra B
Nu när jag skrivit för Alltid Blåvitt i snart 8 år så börjar jag känna mig lite som en hackig skiva, som upprepar mig själv om och om igen. Och något jag tycker Blåvitt gjort extremt dåligt i många år är att inte följa upp A med B.
Att Hosam Aiesh får ut så lite poängproduktion är ett bra exempel på det. Det är en av seriens bästa spelare en mot en. Får han möta en back så tar han sig oftast förbi. Det gör att motståndarna tvingas gå ut med två, eller ibland tre, spelare mot Hosam för att stoppa honom på kanten. Det innebär att det saknas motståndare i straffområdet. Men Blåvitt varken fyller på eller spelar in bollen på den ytan som nu är underbemannad.
Ett annat exempel som blivit smärtsamt tydligt och återkommande 2022 är de långa bollarna på Marcus Berg. Det ska sägas att Marcus Berg ibland gör mirakel med de långa bollarna, men taktiskt är det ju hål i huvudet att slå långt på en ensam anfallare som möter ett samlat försvar. Ska du lyfta långt från backlinjen så måste du ha spelare att lyfta på. Men Blåvitt sitter oftast med två innermittfältare i knäna på sin backlinje, och sedan slår man ut halva sitt egna lag genom att lyfta bollen över dem.
6. Tröjgate?
Långt ifrån det viktigaste under dagens match, men det svider lite extra i kroppen att den så kallade ”jubileumströjan” som ska vara en hyllning till UEFA-Cuplaget har burits i årets två sämsta matcher? Det lag som tagit på sig den tröjan är verkligen långt ifrån det lag som chockade Europa 1982. Speciellt idag, när Blåvitt möter det lag som man slog i SM Finalen 82, och blir såhär totalt utspelade så känns det nästan som ett hån mot tröjan.
En annan fundering som slog mig vad gäller den tröjan. För den är officiellt tredjetröja för Blåvitt. Blåvitt sålde i vanlig ordning en box med hemma och bortatröja i ett fint paket. Sedan man gick över till Craft har det erbjudits. Den vita officiella bortatröjan gjorde debut borta mot Sirius. Mot Malmö spelade Blåvitt i den svarta jubileumströjan, och i bortamatcherna mot AIK, Häcken, Helsingborg, och Elfsborg användes hemmatröjan. I och med att Norrköping och Värnamo spelar i vitt lär den svarta jubileumströjan användas mot dem också. Mot Mjällby, Degerfors, Varberg, och Kalmar kan man spela i hemmatröjan. Det innebär att bortatröjan sannolikt bara kommer användas borta mot Sundsvall och Djurgården av de matcherna som återstår. Väldigt liten grej att störa sig på (men efter en sådan här katastrofmatch är det skönt att kunna bli sur på småsaker också) men visst känner man sig lite lurad? Matchtröjorna är ju inte direkt gratis, och hade man där och då vetat att den vita tröjan knappt skulle användas och att det skulle komma en jubileumströja som skulle användas oftare hade man kanske sparat pengarna till den tröjan istället.
7. All the small things
Absolut inget som avgjorde den här matchen, men efter en match som egentligen hade kunnat sammanfattas med att ”Blåvitt överträffade sin egen uselhet IGEN” så är det bra att kunna fokusera på lite mindre saker. (Det här var nog faktiskt den sämsta matchen jag sett Blåvitt göra på väldigt länge.)
Efter Kristoffer Karlsson tveksamma agerande i mötet mellan Varberg och Malmö hamnade jag i en twittertråd där jag förklarade att jag tycker att Kristoffer Karlsson och Andreas Ekberg är två sällsynt dåliga domare. Två domare som försöker ”ha känsla” genom att släppa väldigt tydliga spelförstörande moment i stormöten, och sedan ta rätt avgörande beslut på situationer de inte riktigt uppfattar.
Idag bevisar Ekberg den tesen med all önskvärd tydlighet ca 28 minuter in i matchen. Först kommer Hosam Aiesh runt på sin kant, men blir stoppad med en väldigt tydlig tröjdragning. Det är skolboksexemplet på ett gult kort. Förjar med en axel i ryggen, slutar med en tröja som står som en vindstrumpa.
Det blir inget kort alls. Knappt en minut senare får Marcus Berg ett gult kort i en situation som Ekberg ser dåligt, där han får för sig (felaktigt enligt reprisbilderna) att Berg råkar sätta dobbarna i hälen på en Hammarbyspelare. Ena är ett solklart, tydligt och medvetet regelbrott som ska ge gult kort enligt konstens alla regler, men där väljer Ekberg, som så ofta annars, att visa någon slags ”spelförståelse”. Kanske tycker han att läget inte var tillräckligt bra för att det ska vara värt ett gult kort (Hosam var ju trots allt på egen planhalva). Oavsett vilket så slutar det hela i alla fall med att Ekberg ser ett tydligt gult kort, men väljer att bortse från regelboken för att han inte tyckte det var så allvarligt. För att i nästa stund se vad som kanske kunde var ett gult kort, och sedan dela ut ett gult kort trots att han var skymd och beviseligen inte uppfattade situationen.
Det finns liksom två väldigt grundläggande regler för domare, först och främst, döm enligt regelboken, och två, döm inte för något du inte är säker på. Ekberg väljer att än en gång, göra tvärt om. Det gör han match efter match.
SvFF måste fan ta tag i det där. Helst igår.
