Sju tankar efter IFK Göteborg - AIK (1-2) "Ljuset i tunneln"
Ännu en tung förlust efter ett sent insläppt mål ni kan den vid det här laget. Ett sent insläppt mål som leder till poängtapp är en sak, 5st bolltittande spelare utan markering (undantaget spelaren som markerade sin lagkamrat) det är något helt annat.
1. Rätt ska vara rätt
Hussein Carneil fick svidande kritik för sin insats av flertalet supportrar.
Något som för mig framstår som ytterst märkligt.
Främst eftersom Carneil kastas in i startelvan efter lång tids frånvaro och helt matchotränad.
Han får direktiv av tränarna att försöka balansera upp chans kontra risk och den här gången så ser han ut att verkligen ha gjort sitt yttersta för att göra tränarna till viljes.
Hussein offrar en del av sitt kunnande till förmån för lagets bästa.
Vilket resulterar i både några riktiga fina passningar såväl som riktigt svaga sådana i ohotat läge.
Därtill kommer ett par felbedömningar i att värdera speluppbyggnaden.
Men i ärlighetens namn, vad är det egentligen för fullständigt orealistiska förväntningar vi har i det här fallet?
Carneil gör definitivt en helt ok match med tanke på den långa skadefrånvaron.
Hade han däremot haft ett gäng matcher i sig, ja då hade det varit en svag insats men rätt ska vara rätt.
Att gå så här hårt åt honom som många har gjort efter matchen, det känns inte bara fel utan även direkt oärligt.
2. AIK mötte en sämre version av sig själva
Det krävs inte så mycket för att förstå hur otrolig stor påverkan AIKs tränare haft på det här laget.
Det lag vi mötte igår, är milsvid bättre än den version som slog oss med 5-2 på Friends.
Då ska man ha med sig att de även har tappat en av sina tre vassaste spelare sedan den matchen.
Vi har definitivt inte en sämre trupp än AIK och de har även haft en lägre lägstanivå än oss den här säsongen.
Men tittar man på det rent objektivt, så är nu AIK ett väldigt mycket bättre lag än vad vi är.
Man kan ha olika åsikter och teorier om hur det kan vara möjligt men jag är tvärsäker, det är deras Jens Askou-lika tränare i form av Mikkjal Thomassen som är det enda som skiljer Blåvitt och AIK åt sedan några månader tillbaks.
3. Fukta fingret och känna åt vilket håll det blåser
Vi minns nog alla vilken hype det var i supporterled när vi under en längre tid försökte få loss Oscar Pettersson ifrån BP.
För egen del fick jag krupp och hävdade med emfas att han aldrig kommer palla pressen av att spela för Blåvitt samt att jag inte såg något mer än en lite mer teknisk version av Gustaf Norlin i ”OP”.
Men det som skett sedan vi värvade honom, det tycker jag på intet sätt är ok.
Varför i (nu vill jag ta till svordomar) fridens namn insisterar vi på att köra en av seriens då bästa högeryttrar på vår vänsterkant?
Att utfallet blev en helt annan spelare av det, förvånar föga.
Med Norlin och Santos delvis indisponibla för sina vanliga ”springa som dårar”-roller, så kändes det givet med OP framför Bager inför gårdagens drabbning. Istället får vi på andra kanten se en helt matchotränad Carneil som får förtroendet att starta matchen medans Sebastian Ohlsson får spela framför Jonas Bager.
Att tränarna har större kunskap, insikter och en plan, det begriper jag med.
Men sunt förnuft säger mig att när om inte nu, ska vi ge den här spelaren chansen på riktigt?
Vi har troligtvis lagt en del pengar på att få hit honom (då han ansågs som en prestigevärvning när det begav sig och fler klubbar var intresserade av hans påskrift) och det vi nu gör är att vaska dessa likt "bratsen" vaskar champagne dagarna i ända under tennisveckan i Båstad.
För egen del har jag väldigt svårt för just sådant men å andra sidan, det kanske finns en långsiktig tanke med det som inte jag vare sig ser eller begriper.
4. Krama en kompis
Nog för att det finns olika sätta att utöva försvarsspel på men det som sker vid AIKs vinstmål, det är något jag tidigare aldrig har skådat inom seniorfotbollen.
Vi har då inte mindre än fem blåvita spelare som saknar markering på AIK-spelare.
En av de blåvita spelarna är Anders Trondsen. Han väljer istället att söka upp en lagkamrat i form av Gustav Svensson och tar markering på honom.
När inlägget väl slås, då faller Trondsen av och försöker nå bollen för att nicka undan den.
I det läget har han då helt ovetandes fått en AIK spelare i ryggen som med lätthet nickar in segermålet.
Vår vänsterback är inte ens nära att kunna nicka bort bollen och priset för bolltittandet blir som oftast väldigt dyrt.
Jag blir inte ens längre arg över sent insläppta mål och poängtapp.
Men det här, det gör mig rent ut sagt mållös. Vad är det som rör sig i de blåvita spelarnas huvuden i det här skeendet?
Kände Trondsen sig plötsligt ensam och tänkte ”äsch, Gurra ser ut att behöva en kram nu i 96e minuten, bäst att jag tar mitt ansvar här.”…
5. Stora kliv trots märklig markering
Just Trondsen är annars ett av få glädjeämnen numera.
Han har tagit stora kliv i kvalité och leverans men även rent fysiskt och mentalt.
Det är i princip alltid fina inhopp där hans inläggsfot tveklöst är den vassaste i truppen.
Att han nu fick starta matchen var helt rätt, han har definitivt gjort sig förtjänt av en startplats.
Men till nästa säsong så måste vi få till ett eget spel som gör att vi fullt ut kan nyttja Trondsens fina egenskaper.
6. Hårtork saknas
Något som nu står fullständigt klart för mig det är att den här truppen behöver en ibland bindgalen Thomassen, Askou, Peter Antoine, Liston Söderberg-typ för att klara av att prestera på max i varje match, minut och situation.
Det behöver inte betyda att man inte ska ha ett eget passningsspel, vara offensivt kreativa eller chansa med mer offensiv fotboll.
Tvärtom så går dessa saker utmärkt att kombinera.
7. Ljuset i tunneln
Oftast är det tåg påstås det men i det här fallet vill jag faktiskt tro att det är något om inte religiöst, så åtminstone positivt och framförallt något som gjort all möda värd.
Det här kan låta infantilt, verklighetsfrånvänt och så vidare, jag köper det fullt ut.
Men det finns byggstenar i laget, saker som är på väg att hitta rätt men lite av pusslet saknas alltjämt och likaså har några av pusselbitarna satts på fel plats. (Känns bekant..)
Nog fasen ska det här kunna justeras inför nästa säsong och vi äntligen får se ett Blåvitt som inte har panik i blicken, poängnöd efter tio omgångar och därefter byter taktik och spelsätt för att rädda kontraktet ännu ett år.
Däremot är jag fortfarande inte övertygad om att det är firma Billborn och Björklund som ska ta oss dit.
Jag ska nu svära i kyrkan och säger som det är, Fredrik Holmberg är så Blåvitt-kompatibel det bara går.
Holmberg har definitivt förmågan att få med sig laget mot samma mål.
Därtill får han sina spelare att överprestera på ett sätt som jag inte trott var möjligt.
