IFK Göteborg - AIK1 - 0
Sju tankar efter IFK Göteborg - AIK
Markovic gör sitt första mål på Gamla Ullevi och därmed säkrar IFK Göteborg tre poäng mot AIK i klassikermötet. Här kommer sju tankar om matchen.
Halvtidstankar
Första halvlekens händelseförlopp fick en att sakna lunchrummet på den tråkiga arbetsplatsen bland dem tråkiga kollegorna där vädret kan ältas en hel lunchrast. Särskilt direkt efter semestern. Till och med det kändes roligare. Väderprat. Fotbollen vi såg var blek och långtråkig, från båda håll. Vi åskådare fick kämpa hårdare för att hålla oss vakna än vad spelarna på plan gjorde för att driva spelet framåt. Från Blåvitts håll såg det mångt och mycket ofarligt ut offensivt. Dock täpper vi igen bra bakåt och inget känns direkt nära för AIKs del. Majoriteten av spelet sker på mittplan där det tappas boll mellan de två lagen. I paus tror man inte på det. Kanske kan vi försvara oss till ett kryss. Men framåt kändes det hopplöst. Och den bristande spelidén lyser igenom allt för tydligt.
Oklara Hosam Aiesh
Min lillebror vill påstå att Aiesh är det bästa Blåvitt har offensivt efter Marcus Berg. Själv tycker jag att han håller en så pass ojämn nivå att jag har svårt att placera honom. Mycket gör han bra i den här matchen. I andra halvlek får han ett tydligt grepp om Björnström, som dessutom åker på ett gult kort. Det är smart gjort. Tar sig fram ett par gånger på kanten, men tappar desto mer boll och stannar väldigt ofta upp spelet med för mycket bolltouch. Har svårt att inte gilla en taktisk kramp mot slutet när vi har ledningen. Assisten är mer än godkänd. Ludwig var redan inne på detta i spelarbetygen där han beskrev Aiesh ”som rouletten på casinot”. Egentligen kan jag tycka att detta gäller dem flesta i truppen, det blandas och ges hej vilt. Dock blir det extra tydligt med en spelare som Aiesh som gärna har mycket boll och tar sig framåt i banan. Vid lyckade aktioner gör han just det, tar sig igenom och skapar något. Vid misslyckade kullkastar han istället varenda anfall. Och i ett lag som Blåvitt som överlag inte skapar så mycket, har vi inte råd att sjabbla bort våra chanser på det viset. Tyvärr har man ingen garanti på Aiesh.
Det tröga anfallet
Nu var vi inne och snuddade på det ovan, men det kan likväl få en egen rubrik. Att det saknas en tydlig idé om hur vi ska anfalla råder det inga tvivel om. Gud ge mig styrka känner jag ibland. Den här offensiven har verkligen en förmåga att förpesta ens synfält. Den starka driften att alltid spela hem, eller att lägga ett överlångt inlägg när vi har boll i sista tredjedelen, är inte sund. Jag började fundera på om det kanske berodde på en viss ängslan hos spelarna nu när man åkt på många tuffa resultat. Att man då hellre spelar det säkra kortet och spelar hem istället för att ta en risk framåt. Det försvarar givetvis inte inläggen, och vid närmare eftertanke; inte hemåtspelen heller. Det här är tyvärr ett återkommande mönster hos oss som har varit skenbart hela säsongen. Därför var det så härligt att där ett tag få se lite ungdomlig naivitet hos bland annat Bångsbo och Carneil. Något vi inte direkt varit bortskämda med i vårat äldre trygghetsboende. Men nu tycks även den ha blivit lite… Som bortblåst?
Spelade rätt lag?
Det var intressant att följa hypoteser och önsketänk kring gårdagens startelva inför matchen på sociala plattformar. En skara tyckte att det var dags att vädra lite ungt blod. Vi har trots allt ingenting kvar att spela för. Den andra tyckte däremot att det minsann var en otroligt viktig match och därför skulle vi självklart spela det bästa vi hade att tillhandahålla. Själv var jag lite tudelad här. Det bästa vi har, har trots allt inte varit särskilt bra. Vi vet dock att vi kan vinna med det laget, om vi har rätt dag.
Jag älskar när vi förvaltar unga spelare och tycker det är otroligt viktigt att de får chansen. Kanske särskilt med tanke på att somliga spelare tycks ha fler liv än en hel kattfarm. Chans på chans på chans - utan resultat eller förbättring. Då ser jag ingen förlust i att prova något nytt. Även om risken är stor att det blir fel. Såhär i efterhand är det lätt att vara efterklok; vi vann ju, så inte kan det ha varit så fel trots allt? Ja, fint med vinst är det. Men i mitt tycke hade det varit en annan typ av vinst i att visa att vi tror på våra unga.
Se på fan
Precis så löd tankarna i mitt huvud efter att jag hade jublat klart. Vi gjorde mål alltså. Inte kunde man tro att det skulle hända efter att man suttit och gnällt i 80 minuter konstant. Vi kan inte föra en match, det är rätt tydligt. Men vi höjer oss när det är grisfotboll som ska spelas. Blåvitt är ett mysterium inte ens Sherlock Holmes hade kunnat lösa. Och inte är det väl någon mening att man själv sitter och försöker bearbeta denna gåta? Hade det funnits någon lösning hade man väl löst det tänker jag. Men uppenbarligen är det inte så enkelt. Lurigt är det kan man konstatera, matcherna vi vinner kontra matcherna vi förlorar. Hur kan det gå så upp och ner prestations -och resultatmässigt?
Karaktärer
Vi har ju vissa solklara karaktärer i det här laget. Några som vill det lite mer. Även om kvalitén inte alltid finns där. Men en vinst som gårdagens kanske är ett tecken på just det - att lite inställning slår klass vissa dagar. Det är så oerhört uppfriskande att se spelare som drivs av känslor. Emil till exempel, en spelare jag råkar vara väldigt svag för. Noterade att han firade en vunnen inspark efter en brytning i minut 34. Vrålar och gör en gest med kroppen som signalerar ”fan vad viktigt”. Och det är precis vad det är. Precis vad som behövs.
Älskvärda Sebastian Eriksson. En karaktär jag tycker blir mer självklar i sin roll. Inte alltid bäst med fötterna. Men även där har han gjort ett ordentligt lyft. Det ser nästan riktigt bra ut emellanåt. Lämnar dock rum för att det kanske bara ser ut så i kontrast till alla andras kalle anka -fötter. Det är underbart att se honom brinna till. Det är just det där man själv känner igen sig i så väl. Frustrationen med sport.
Sedan har vi Norlin då, också nämnvärd. Särskilt med tanke på hans förmåga att driva igång publiken. Hans viljekraft kanske inte behöver presenteras i ännu en överflödig avhandling. Vi alla vet.
Vem nämner vi som sista hetsiga goa gubbe då? Behöver en till för att kunna dra en jämförelse med Seattle's Big Four. Humör och karisma hos spelare som direkt för mig till tankarna på grunge, aggressiva refränger, och grötiga gitarriff. Kanske lämnar den tom tillsvidare. Man måste faktiskt kämpa för att få förknippas med Alice In Chains.
Vi vann, igen
Även om det inte ser så ljust ut inför framtiden så har vi ändå förmågan att vinna. Och det är väl det man minns, slutresultatet. Det är lätt att efter en vinst som igår bli blind för det som utspelade sig på planen dessförinnan.
Som ung var det bland det första jag fick lära mig - håller man på IFK, så hatar man AIK. Det är mitt första hatlag. Så denna vinsten betyder ändå något större. Hur oangenämt spelet än var merparten av matchen så var det som glömt sekunden domaren blåste av. I den stunden smalt tid och rum ihop till en flytande målning som bara trängde in i varenda atom utav mig. Det var lycka. Och det hördes när ni sjöng, publiken. Er kommer jag aldrig sluta lovorda. Och som man älskar den här klubben, trots att det gör så ont ibland. Det sägs att kärleken livnär sig lika mycket på tålamod, som på begär. Det kanske man får ha i åtanke när man blickar framåt.
