Sju tankar efter IFK Göteborg – Djurgården (3-0) ”Det var ett genidrag”
Blåvitt tycks äntligen efter en del om och men ha fått ordning på sitt spel och kunde relativt enkelt avfärda Djurgården hemma på Gamla Ullevi. Det som för bara några veckor sedan såg ut som en snöboll med gott om fart på väg ner i Superettan uppträder nu mer och mer som det topplag många tippade Blåvitt som inför säsongen. Här är sju tankar efter segern.
1. Det unga gardet
Nu väntar vi förvisso fortfarande på Oscar Vilhelmssons första Allsvenska mål, men utöver det gör den nyblivne 18-åringen väldigt mycket rätt. Framför allt känns han som ett perfekt komplement till Marcus Berg. Där Berg kan komma ner och möta boll, agera target och skarva, så går Vilhelmsson i djupet och drar isär sina motståndare.
Det är för övrigt inte bara Vilhelmsson som tagit för sig. Alexander Jallow har snart två Allsvenska säsonger under bältet, och de senaste matcherna börjar han allt mer och mer se ut som den där spelaren vi hoppades och trodde att han skulle utvecklas till när han kom hit från Jönköping.
2. Hemvändarna
De fick en del kritik för att de inte motsvarat förväntningarna sedan hemkomsten till Blåvitt, kritik som var korrekt ska sägas. Men nu när höstmörkret faller över Allsvenskan har de lagt i den där extra växeln som vi vet att de har i sig. Marcus Berg, som förvisso varit bra sedan han kom, gjorde mål idag, Oscar Wendt gjorde två mot Örebro. Men den som kanske lyser klarast är Gustav Svensson som inte släpper något förbi sig. Han är överallt.
3. The Great Anti-Aiesh conspiracy (and Vilhelmsson)
Ibland undrar man ju vad domarkåren säger internt när de utvärderar sina matcher. Jag vet att Hosam Aiesh är ganska fysisk av sig. Det är inte så att han alltid spelar jättesnällt och blir hårt tagen av motståndarna, utan han ger tillbaka en hel del. Men är inte domarna väldigt dåliga på att blåsa med honom? Precis innan August Erlingmark nickar in 1-0 så blir Aiesh ganska ordentligt fälld i straffområdet utan åtgärd.
Och bara minuten innan den sekvensen så får Oscar Vilhelmsson två utsträckta händer tryckta rakt i ansiktet utan åtgärd. Och nu är det här inte någon sådan där ”Öh, domaren, hur kunde du missa det” grej, utan en allmän reflektion. Aiesh och Vilhelmsson tas ganska hård och domarna dömer konsekvent emot dem i flera matcher nu. Mot Elfsborg hade Vilhelmsson också en ganska tydlig hand i ansiktet utan åtgärd.
4. Ryggrad
Ja, det var ju kanske inte så att Blåvitt inte hade något att spela för, men det var samtidigt inte den här matchen Blåvitt skulle rädda kontraktet i om vi säger så. Men det är i den här matchen Blåvitt kunde spela sina två största rivaler närmare ett SM Guld. Och som en förening med lite jävla ryggrad så går Blåvitt ut och kör över Djurgården.
I höst när något annat lag än Djurgården tar SM Guld kan vi alltid trösta oss med att vi aldrig lägger oss, oavsett vem som kan gynnas av våra segrar.
Tacka vet jag Elfsborg. Skönt att ha en icke-rival i guldstriden. Nu hoppas vi på Boråsguld.
5. Blicken uppåt
Ja, jag vet, det är bara fyra poäng ner till kvalplatsen. Men givet det vi såg idag, och det vi sett mot, förvisso ett svagt ÖSK, och Mjällby, så är känslan att det snarare handlar om hur långt Blåvitt kan klättra än hur många poäng Blåvitt behöver ta för att hålla kvar minst ett av Varberg, Mjällby, Halmstad, Degerfors och Sirius bakom sig. Sju poäng upp till Kalmar, nio till Norrköping. Jag väljer att titta ditåt snarare än mot Halmstad och kvalplatsen.
6. Harmoni
Ett tag kändes det som om Blåvitt bestod av 11 individer som sprang omkring på en och samma plan utan någon gemensam riktning.
Sen kom landslagsuppehållet.
Jag vet inte vad som hände där. Det snackas om att spelarna söp till det ordentligt med varandra och fick snacka ut. Om så är fallet så var det ett riktigt genidrag, för för första gången på länge så känns det som om Blåvitt verkligen jobbar för varandra. Som om stämningen på Kamratgården är bra igen.
7. Dålig stämning.
En tanke kanske inte helt relaterad till matchen men ändå. En liten hemlighet om mig är att jag började mitt sportintresse med ett annat lag än Blåvitt. Min mor är totalt ointresserad av lagidrott och när klasskompisarna spelade fotboll och innebandy så fick jag rida, för det var det min mor var intresserad av. Farsan gillade mest boxning, men det höll morsan mig borta från.
Hur som helst. När intresset för lagidrott började växa fram runt 2002 så gick jag förvisso på en del Blåvittmatcher med mina vänner, men de som kanske hade störst påverkan på mitt idrottsintresse var min mormor som är ett stort ishockeyfan. Mitt första årskort var inte till Blåvitt, utan det var till Frölunda.
Med tiden som gick så blev det dock tydligare och tydligare att det var Blåvitt som var mitt lag, men i och med familjens intresse för ishockey och att vi alla ett tag jobbade inom familjeföretaget så var vi sponsorer i flera år och gick på väldigt mycket ishockey.
Så även om Blåvitt är mitt lag så har Frölunda alltid funnits lite där i bakgrunden. Man är ju trots allt Göteborgare och Frölunda är Göteborgslaget.
Fram tills den här veckan. Som bekant spelade Frölunda också match mot Djurgården idag.
Jag fattar att många kanske känner att det var en pik med glimten i ögat när Frölunda twittrade ut att publiken skulle komma och se lag som faktiskt spelar i toppen möta Djurgården men så kändes det inte för mig. Efter den säsongen, all den ångest som många Blåvita haft under året, komma med sådana kommentarer var ett slag under bältet, speciellt mot alla blåvita som följer Frölunda också.
Det kändes som att se en barndomsvän håna ditt livs stora kärlek. För mig dog relationen till Frölunda den här veckan
